Mera samhällsansvar
Svar på gårdagens Laila-kommentar :-)
För några år sen så annonserade vår lokaltidning efter volontärer till ett nytt projekt som staden skulle införa.
Just sånt som du beskrev. Besöka gamla, hjälpa nyinflyttade invandrare till rätta och vara stödperson till dem, baka på ålderdomshem, vara stödperson i förberedelseklasser etc....
Jag nappade direkt och kontaktade vår kommun och killen som jag mötte blev eld och lågor när jag berättade om min bakgrund, mina erfarenheter inom spes. Han ville jag skulle leda en självhjälpsgrupp. De skulle ordna med lokaler, stå för fika och annonsera efter folk.
Vi var många som nappade på detta med volontärarbete och vi hade många träffar och flera fick sina uppgifter och de funkade så himla bra. Tyvärr så tog det jag skulle göra så himla lång tid att iscensätta så innan allt var klart så la kommunen ner volontärprojektet.
De fick för mycket kritik utifrån och tyckte inte att de kunde undvara personal som skulle organisera det hela.
Det var så himla trist för alla de som hade börjat fick ju avveckla fast flera fortsatte fakiskt på egen hand att tex besöka gamla å gå ut med dom eller att ha fortsatt kontakt med "sin" utlandsfamilj.
Så det är verkligen kul att läsa att det finns ett liknande engagemang hos er i Ljusdal för samhället behöver verkligen fler människor som av fri vilja hjälper de som behöver och som det inte finns resurser till.
Kyrkan har tex i alla tiden hjälpt svaga och utsatta människor, för dem har det varit naturligt att sträcka ut en hand och inte fördöma....varför är det då så svårt för en icketroende människa att göra det. Eller tex hänvisa till kyrkan, att de kan ju förbarma sig.
Nu menar jag inte att icketroende inte kan eller vill hjälpa men många gånger är det så ändå.
Den som tror och som i hela sitt liv har levt med en människosyn där alla är lika värda och att alla har rätt till medmänsklighet och där man delar med sig av sitt bröd även om man själv har lite, den har oftast ett mindre egoistiskt tankesätt.
Visst vore det underbart om kommunerna hade råd att anställa högläsare som läste för gamla eller på dagis. Visst vore det underbart om kommunerna kunde betala för alla dessa små saker och sätter guldkant på tillvaron för många.
MEN det är ju även så att den som gör något av fri vilja och utan att få betalt, den lägger in hela sitt hjärta i uppgiften. Och själva vetskapen att man gör något för en medmänniska är lön nog och ger enorm tillfredsställelse.
Så snart pengar blandas in blir folk giriga och det blir ett arbete som är ett nödvändigt ont.
Jag generaliserar såklart. Det finns eldsjälar överallt, och en del har det som försörjning och det finns de som inte tjänar en krona på det.
Samhällsansvar är i vilket fall som helst allas vårt ansvar eftersom vi är högst delaktiga i samhället och vill kamma åt oss vår del av det vi anser oss ha rätt till.
Hur många kan - med handen på hjärtat - medge att Ni suttit i tevesoffan en skön fredagkväll och kopplat av, sett på nyheterna att nåt fruktansvärt orättvist läses upp, och då hetsat upp Er, blivit irriterade och brustit ut i meningen - Nu får det vara nog, nån borde göra något!!
Och vem är då denna NÅGON??? Undrar jag.
Kan det vara samma person som hetsar upp sig? Eller är det någon annan, anonym person som ska göra detta? Som ska säga ifrån att det får räcka nu.
I andra länder, Egypten tex, kan ett folk resa sig mot makten och genom massans kraft och en obeveklighet så kan de göra förändring. Varför kan de och inte vi? Jag bara undrar.
När jag för många år sen stod inför att vår dagmamma skulle sluta och kommunen inte kunde erbjuda mig annat än dagisplats så vägrade jag.
Jag hade då en fyraåring som var fruktansvärt sjuk i astma. Jag ville att han skulle ha en mindre grupp med färre sjukor i omlopp. Och eftersom han var sjuk mycket och jag fick vabba så var tryggheten i en liten grupp viktig.
Att komma tillbaka efter ibland veckor sjuka till en jättegrupp, det visste jag inte skulle vara bra för Martin.
Man kunde erbjuda mig en dagmamma med hund och jag ifrågasatte hur befängda de egentligen kunde vara.
Då tog jag upp min kamp och jagade dem med blåslampa. Jag krävde omsorg till mitt barn på hans villkor. Jag köper en tjänst av kommunen och har rätt att ställa krav på den. Mina arbetskamrater på den tiden kunde inte förstå varför jag inte bara rättade mig i ledet och följde de andra fåren.
De kunde inte förstå varför jag idogt strävade efter att få männen med makt att titta på den lilla människans behov.
Mina arbetskamrater sa att det är ju så här det är, man kan inte ändra på nåt, det är bara att anpassa sig.
Jag ramlade nästan baklänges av det de sa, anpassa mig var det sista jag skulle göra i detta ärende.
Och jag "vann" Jag fick en annan dagmamma. Min syster Jeanette blev anställd dagmamma i vårt eget hem för mina barn och för ett annat syskonpar som också hade gått hos vår gamla dagmamma.
Det lönar sig att inte ge sig. Det lönar sig att visa att den lilla människan inte tål att köras över. Inte mig i alla fall.
Punkt för nu! Frukost blir nästa punkt. Önskar er en bra helg. Själv åker jag till Uppsala och badar med mina barn i morgon. Det blir nog minsann roligt.
För några år sen så annonserade vår lokaltidning efter volontärer till ett nytt projekt som staden skulle införa.
Just sånt som du beskrev. Besöka gamla, hjälpa nyinflyttade invandrare till rätta och vara stödperson till dem, baka på ålderdomshem, vara stödperson i förberedelseklasser etc....
Jag nappade direkt och kontaktade vår kommun och killen som jag mötte blev eld och lågor när jag berättade om min bakgrund, mina erfarenheter inom spes. Han ville jag skulle leda en självhjälpsgrupp. De skulle ordna med lokaler, stå för fika och annonsera efter folk.
Vi var många som nappade på detta med volontärarbete och vi hade många träffar och flera fick sina uppgifter och de funkade så himla bra. Tyvärr så tog det jag skulle göra så himla lång tid att iscensätta så innan allt var klart så la kommunen ner volontärprojektet.
De fick för mycket kritik utifrån och tyckte inte att de kunde undvara personal som skulle organisera det hela.
Det var så himla trist för alla de som hade börjat fick ju avveckla fast flera fortsatte fakiskt på egen hand att tex besöka gamla å gå ut med dom eller att ha fortsatt kontakt med "sin" utlandsfamilj.
Så det är verkligen kul att läsa att det finns ett liknande engagemang hos er i Ljusdal för samhället behöver verkligen fler människor som av fri vilja hjälper de som behöver och som det inte finns resurser till.
Kyrkan har tex i alla tiden hjälpt svaga och utsatta människor, för dem har det varit naturligt att sträcka ut en hand och inte fördöma....varför är det då så svårt för en icketroende människa att göra det. Eller tex hänvisa till kyrkan, att de kan ju förbarma sig.
Nu menar jag inte att icketroende inte kan eller vill hjälpa men många gånger är det så ändå.
Den som tror och som i hela sitt liv har levt med en människosyn där alla är lika värda och att alla har rätt till medmänsklighet och där man delar med sig av sitt bröd även om man själv har lite, den har oftast ett mindre egoistiskt tankesätt.
Visst vore det underbart om kommunerna hade råd att anställa högläsare som läste för gamla eller på dagis. Visst vore det underbart om kommunerna kunde betala för alla dessa små saker och sätter guldkant på tillvaron för många.
MEN det är ju även så att den som gör något av fri vilja och utan att få betalt, den lägger in hela sitt hjärta i uppgiften. Och själva vetskapen att man gör något för en medmänniska är lön nog och ger enorm tillfredsställelse.
Så snart pengar blandas in blir folk giriga och det blir ett arbete som är ett nödvändigt ont.
Jag generaliserar såklart. Det finns eldsjälar överallt, och en del har det som försörjning och det finns de som inte tjänar en krona på det.
Samhällsansvar är i vilket fall som helst allas vårt ansvar eftersom vi är högst delaktiga i samhället och vill kamma åt oss vår del av det vi anser oss ha rätt till.
Hur många kan - med handen på hjärtat - medge att Ni suttit i tevesoffan en skön fredagkväll och kopplat av, sett på nyheterna att nåt fruktansvärt orättvist läses upp, och då hetsat upp Er, blivit irriterade och brustit ut i meningen - Nu får det vara nog, nån borde göra något!!
Och vem är då denna NÅGON??? Undrar jag.
Kan det vara samma person som hetsar upp sig? Eller är det någon annan, anonym person som ska göra detta? Som ska säga ifrån att det får räcka nu.
I andra länder, Egypten tex, kan ett folk resa sig mot makten och genom massans kraft och en obeveklighet så kan de göra förändring. Varför kan de och inte vi? Jag bara undrar.
När jag för många år sen stod inför att vår dagmamma skulle sluta och kommunen inte kunde erbjuda mig annat än dagisplats så vägrade jag.
Jag hade då en fyraåring som var fruktansvärt sjuk i astma. Jag ville att han skulle ha en mindre grupp med färre sjukor i omlopp. Och eftersom han var sjuk mycket och jag fick vabba så var tryggheten i en liten grupp viktig.
Att komma tillbaka efter ibland veckor sjuka till en jättegrupp, det visste jag inte skulle vara bra för Martin.
Man kunde erbjuda mig en dagmamma med hund och jag ifrågasatte hur befängda de egentligen kunde vara.
Då tog jag upp min kamp och jagade dem med blåslampa. Jag krävde omsorg till mitt barn på hans villkor. Jag köper en tjänst av kommunen och har rätt att ställa krav på den. Mina arbetskamrater på den tiden kunde inte förstå varför jag inte bara rättade mig i ledet och följde de andra fåren.
De kunde inte förstå varför jag idogt strävade efter att få männen med makt att titta på den lilla människans behov.
Mina arbetskamrater sa att det är ju så här det är, man kan inte ändra på nåt, det är bara att anpassa sig.
Jag ramlade nästan baklänges av det de sa, anpassa mig var det sista jag skulle göra i detta ärende.
Och jag "vann" Jag fick en annan dagmamma. Min syster Jeanette blev anställd dagmamma i vårt eget hem för mina barn och för ett annat syskonpar som också hade gått hos vår gamla dagmamma.
Det lönar sig att inte ge sig. Det lönar sig att visa att den lilla människan inte tål att köras över. Inte mig i alla fall.
Punkt för nu! Frukost blir nästa punkt. Önskar er en bra helg. Själv åker jag till Uppsala och badar med mina barn i morgon. Det blir nog minsann roligt.
