Bakning och Dans
Så gick det några dagar då innan jag kom på plats vad tagnentbordet igen. Jag börjar med att skriva till Laila som kommenterade ett av inläggen ang samhällsansvar, så här skrev hon.
"Jag har länge känt att man skulle kunna göra en insats. En timme i veckan av mitt liv, om det ger guldkant åt någon annan? Tycker att samhället vi lever i nu är så kallt och hårt på ett sätt som jag inte gillar, ingen har tid med varnadra snart.Allt ska vara uträknat på minuten, inget extra får ges, gör det du ska och sen till nästa....vart finns den tid som behövs för det sociala, hjälpen med att få höra en bok, samtala en stund över en kopp kaffe, extra mormor en stund i veckan. Nu måste man ju beställa tid för att gå till varandra...Tror på detta. Dotter och man tycker att jag har så det räcker och blir över redan så jag tvekar lite ändå. Kramen"
Det är nog så att inom hos några av oss finns den här naturliga viljan att hjälpa, att göra något för nån annan....hos andra av oss finns den inte. De frågar sig, varför skulle jag hjälpa nån annan om jag inte får nån hjälp tillbaka? Det är inte taget ur luften för jag har själv upplevt det på nära håll.
Att titta på sitt liv och det man gör visar sig kanske mynna i en upptäckt att man redan gör mycket för sina medmänniskor, som man kanske inte tänker på. Jag vet att du Laila regelbundet, och jag tror det är varje vecka, åker hem till dina föräldrar och hjälper mamma att lägga håret. Ni fikar och ni hjälper till med andra saker som de inte orkar själva.
Också det en självklarhet kan många tycka, men hur många gör inte detta för sina föräldrar, utan de har hemtjänst istället.
Men vad jag vill komma till är att du tvekar lite, din man och dotter tycker att de redan nu har mycket. Och det vet jag att du har för du tar hand om hem och familj, du tar hand om dig själv genom att se till att göra det du älskar - dansa - du tränar för att din rygg ska fortsätta hålla och framför alllt så arbetar du heltid.
Men man kan även om man tittar på det man gör "baka in" detta att vilja göra något för nån annan eller andra, utan att det egentligen tar så mycket mer tid.
Stig Dagerman skriver en text som jag tycker om och som beskriver hur mycket en liten gest gör, hur mycket det betyder att dela med sig.
Jorden kan du inte göra om
Stilla din häftiga själ
Endast en sak kan du göra
En annan människa väl
Men detta är redan så mycket
Att själva stjärnorna ler
En hungrande människa mindre
Betyder en broder mer
Och nu åter till att baka, ett tips Laila är att eftersom jag vet att du bakar mycket, både bröd och kaffebröd - är att baka lite mer och det kostar inte så mycket extra av din tid och du är hemma samtidigt.
Men det brödet kan glädja någon annan. Hembakt bröd på ett dagcenter, ålderdomshem eller hos en ung barnfamilj som inte hinner eller hos ett gammalt par som inte längre orkar.
Detta kostar så lite men betyder så mycket och kan lugna maken och dottern som är oroliga över att du kanske stressar ihjäl dig om du åtar dig ännu ett projekt :-))
Sådär, det var det om det.....
Jag har senaste tiden dansat mycket vilket har resulterat i en enorm trötthet de senaste dygnen. I torsdags var det mycket märkbart att kroppen sa ifrån genom att alls inte lyda vad min hjärna ville att den skulle göra.
Jag vet att jag har lätt att tänja på gränserna när det gäller vad jag orkar med och detta med dansen är en sån sak som jag bara vill och numera faktiskt måste göra.
Därför blir det lätt så att jag fullständigt igorerar kroppens signaler, vilket givetvis är tokfel och skitdumt MEN och åter MEN det är även skitjobbigt att alltid vara begränsad, klok och förnuftig och aldrig ta ut svängarna.
Dansen förde mig tillbaka till livet, hur knäppt det än låter så var det faktiskt så. Visst hade jag ett liv innan dansen med men jag fick åter en plats i ett sammanhang och INGEN som inte har varit där jag befann mig när jag blev sjuk och efter det har tvingats till att hitta ett liv som jag vill leva och som jag ser meningsfullt, vet hur det är. INGEN som heller inte förlorat sitt arbete och hela den sociala apparaten vet hur det är.
När jag dansar är jag med i ett socialt sammanhang, jag har glada skrattande människor omkring mig. Vi har ett gemensamt mål och vi peppera varann och vi får beröm. För första gången på länge så säger en utomstående människa till mig att jag är duktig och gör ett bra jobb.
Jag gör ett bra jobb, jag får ingen lön, jag betalar istället för att få tillhöra den här gemenskapen. Men en annan människa, min danslärare, ser mig och säger att jag och vi tillsammans gör ett bra jobb och är duktiga.
Kan någon sätta sig in i den känsla jag känner då? Kan någon förstå hur mycket detta verkligen betyder för mig?
Kanske bara den som provat gå i mina skor de senaste sex åren. Då är det nog inte så konstigt att jag är euforisk och lycklig och ignorerar min kropp för jag lever när jag dansar. Jag utveckas, lär mig nya saker och jag känner tillfredsställelse över att göra ett bra jobb.
För det har gått sex år nu sen jag insjuknade. Och det är de senaste två åren som jag har varit på väg mot framtiden och livet igen. De fyra första var bara ett svart förvirrat och ångestfyllt hål, när jag ser tillbaka.
En labyrint som jag inte visste om jag skulle kunna hitta ut ur.
De senaste dygnen har alltså varit väldigt tunga att vara i. Jag har känt en utmattning och trötthet som tar oerhört lång tid att återhämta sig från. Jag bannar mig själv, självklart gör jag det för att jag får betala dyrt nu. Jag vet att jag behöver ta det lugnare och jag kommer med alla säkerhet göra det eftersom jag vet hur mycket stryk min kropp och hjärna tar av detta.
Jag prioriterar detta i mitt liv. Att få dansa och för första gången i mitt liv så tänker jag på mig själv och vad JAG mår bra av och det gör jag utan dåligt samvete. Jag väljer bort andra saker för att kunna dansa och det gör jag utan att blinka och nån skulle bara våga komma och skriva mig på näsan eller ifrågasätta mitt val.
Endast två år av mitt snart fyrtiosjuåriga liv så har jag tänkt på mig själv i första hand utan att förgås av dåligt samvete. För sex år sen visste jag inte ens hur man gjorde då man var snäll mot sig själv och prioriterade sig själv för att må bra. Jag levde bara för att få andra att må bra....å de är sjukt.
Jag har äntligen förstått och gett mig själv tillåtelse att känna lycka, vara glad över mitt liv och faktiskt funnit en mening i livet trots att jag drabbades av sjukdom på detta sätt.
Alla är vi var och en vår lyckas smed, det är ett gammalt talesätt men högst aktuellt. Ingen annan är ansvarig för att jag ska må bra...eller Du.
