Bråda dagar
Igår när jag skulle åka till styrelsemötet i spes så började jag plötsligt fundera på mitt liv.
Jag gillar att köra bil och att sitta bakom ratten ger en frihetskänsla och en kittling i magtrakten när jag susar över Tranebergsbron och ser ut över livet.
Jag funderade i alla fall på mitt liv och vad som skett hittills. På de händelser, både bra och mindre bra och en del rent av dåliga, som lett till den jag är idag.
Och jag kände då att tack vare allt och trots allt detta så är jag tillfreds och nöjd här och nu i mitt liv. Jag är lycklig.
Det enda vi med säkerhet vet om livet från ganska så tidig ålder, det är att livet tar slut en dag. Vi kommer att dö.
Ändå är vi sällan rädda om de dagar och de år som vi har här.
Vi lägger ner otaliga timmar som blir dagar och i sin tur veckor, på att vara missnöjda, tycka synd om oss själva, gnälla, skylla ifrån oss och dra på oss offerkoftan.
Jag har också gjort det. Massor av gånger och under lång tid.
Och jag har många gånger reflekterat över att nu har ännu en dag gått till spillo. En dag av mitt liv då jag inte gjort något alls som varit kreativt, bra för mig eller gett mig goda minnen.
Visst är vi alla tillåtna att ha dåliga dagar men när dessa tar överhanden i livet så bör man kanske fundera på varför man är så missnöjd med allt.
Jag träffade mina barns pappa då jag var ung, bara sjutton år och vi flyttade ihop tidigt, gifte oss och fick barn. Många var de som kraxade över att jag inte hade levt livet och redan skulle binda mig.
För mig var livet just då att ha trygghet och en familj. Jag hade inget intresse av att resa eller leva livet på annat sätt, vad det nu innebär.
I arton år var vi ihop och gifta. Efter det så har jag haft flera relationer med olika män. Jag har kanske gjort allt bakvänt, vad vet jag? Men det är svårare tror jag att finna det man söker och vill ha - en livskamrat i vuxen ålder när man redan har ett liv bakom sig.
Jag har blivit sårad och jag har sårat själv. Jag har sökt och jag har varit uppgiven. Det har varit trassliga relationer med mycket bråk....men jag måste ändå konstatera att nu i efterhand så har alla (låter som om det vore i stil med Lillbabs alla män) relationer ändå berikat mig och gett mig något positivt att bära med mig.
Att leva är ju att lära!
Jag har älskat de män som jag har varit tillsammans med. Kärlek är ju inte mätbart på så vis att man älskar lite eller älskar mycket.
Ibland har jag tänkt och känt att jag kanske borde ha varit ensam istället för att försöka ha en relation som till slut visat sig inte höll. Jag har känt skam ibland. Gamla kvinnan!! Men idag kan jag inte göra det. För jag struntar faktiskt i om någon har haft synpunkter på hur många relationer jag haft. Egentligen inte fler än flertalet tror jag men jag gjorde nog omvänt.
Jag är tacksam över mina möten.
Jag är även tacksam över att jag haft förmågan att komma tillbaka till livet efter de svåra kriser jag haft. Först då min bror begick självmord och sedan då när jag blev svårt sjuk.
Det lättaste hade såklart varit att ge upp och tycka synd om mig själv och det orättvisa livet.
Men det har jag inte gjort, varför vet jag inte men jag har alltid tror jag letat efter vad jag kan lära mig i olika situationer, vad kan jag ta tillvara och bli stärkt och visare av.
Ni som följt min blogg vet att resan tillbaka efter dessa händelser har varit lång och mödosam och jag har ofta känt att jag inte orkar mer.
Men faktum är att jag står här idag och mår bra och är lycklig.
Jag vet...jo det kan jag nog påstå att jag gör....jag vet att allt beror på vilken inställning och vilka tankar man har.
Positivt kontra negativt.
Det man fokuserar på, det växer och så blir även livet.
Utifrån sett så kanske mitt liv är miserabelt. En handikappad människa som blir försörjd av samhället med pengar som man knappast kan leva på.
Så kan nog många titta på mig och tänka, på mig eller någon annan. Och visst är det sant, jag är handikappad och jag har inte stora medel....sånt som anses viktigt idag.
Men det spelar ingen roll vad andra tycker och tänker, jag har ju bestigit otaliga berg och överlevt otaliga stormar i livet och kommit igenom helskinnad och är nöjd med min insats.
Våra liv och vår lycka ligger i våra egna händer. Så är det bara.
Jag minns när jag och Krister ville bli föräldrar. Inget hände, inga barn blev det och till slut sökte vi hjälp. Och vi fick Martin efter en hormonbehandling. Lyckan var ju total efter nära fem års utredningar och längtan.
Men jag ville ju ha fler barn, det tog tid, inget hände. Jag var olycklig tills jag en dag plötsligt fattade vad jag höll på med.
Jag fokuserade så mycket på vad jag ville ha och inte hade så att jag glömde bort att vara lycklig och tacksam över att jag hade ett fantastiskt underbart friskt barn i Martin. Jag var lyckligt gift och vi bodde i ett hus och hade det bra.
Jag skämdes och så skrev jag en lapp som jag satte upp på badrumsspegeln
" Var tacksam över det du har istället för att sakna det du inte har"
De orden läste jag flera gånger om dagen och kom tillbaka till verkligheten och glädjen över att jag hade ett barn. Jag hade ett medans många inte hade något.
Jag blev gravid igen strax efter detta. Och jag vet att det berodde på förflyttandet av fokus. Jag kunde faktiskt påverka mitt liv genom att ändra mitt tankesätt. Och Kajsa kom till oss.
Och det är när jag i mina kriser har flyttat fokus och ändrat tankesätt som förändringar och mirakel har skett.
Det jag trott ha varit omöjligt, det har skett och det har stärkt mig.
Jag vägrar tro att det endast är genom kriser som människor kan få detta förhållningssätt till livet. Man borde inte behöva nära på mista livet för att förstå hur värdefullt det är och att vi själva avgör vår lycka.
Ändå så är det så man säger. Sällan hör vi dem som lever efter denna devis. Men tex munkar Tibet gör ju det och de har knappast allihop varit nära döden eller upplevt en naturkatastrof.
Varför kan inte vi västerlänningar bara ta in och förstå att vi alla har ansvar för vårt eget liv och att det alltid blir precis vad vi tänker och fokuserar på.
Jag är medelålders, 47 fyller jag i år och med all säkerhet har jag färre år kvar att leva än jag redan har avverkat.
Jag har inte råd att förspilla mer tid på oväsentligheter, på missnöje, på att gnälla och tycka att livet är orättvist och trist.
Jag har inte råd att låta en endaste dag gå åt till självömkan, men visst vältrar jag mig i det ibland när min sjukdom gör sig extra påmind och jag mår riktigt dåligt. Men att stanna där....nä aldrig.
Jag har ett liv och jag vill inte när dagen är inne för mig att dö....ångra mig, känna att det aldrig hände mig något bra. För det är sällan som saker bara händer, det mesta måste man faktiskt se till att det händer.
Så att gnälla över vädret, över att grannen har det bättre, över att man har ett tråkigt jobb, över att det är måndag, över att ingen hälsar på eller över att livet är orättvist....det är bara slöseri med dyrbar tid.
Vi har alla bråda dagar när det gäller att ta tillvara det vi fått och göra det bästa av det.
En sanning som tål att upprepas - alla har vi ett val - välja att vara positiva och må bra eller välja missnöje och må dåligt.
Det är ju faktiskt roligare att må bra och det kostar så mycket mindre i energi. Och det naturliga svaret på frågan
Vill du vara lycklig? borde ju vara, Ja det vill jag!
Men hur många är beredda att göra det som krävs då? Hur många är berdda att ta tag i sitt liv och göra de förändringar som måste till för att man ska nå dit. Hur många är beredda att titta in i sig själva och där upptäcka att det är man själv som är orsaken till att man mår dåligt bara därför att man hela tiden är negativ och missnöjd?
Jag kanske är en Lycklig idiot. Det kanske sticker i ögonen på andra att jag är lycklig och nöjd. Men det skiter jag faktiskt i. För jag vet att det är avundsjuka det handlar om i så fall, för vi svenskar gillar inte att andra människor är lyckliga och till synes bekymmersfria när vi själva vältrar oss i våra negativa inställningar och sorger.
Dåliga dagar - JA, självklart får vi alla ha det för vi är människor, men att göra alla dagar till dåliga för att man tycker att livet är orättvist, då är man illa ute.
Gör det du tycker om, då blir du lycklig!
Jag gillar att köra bil och att sitta bakom ratten ger en frihetskänsla och en kittling i magtrakten när jag susar över Tranebergsbron och ser ut över livet.
Jag funderade i alla fall på mitt liv och vad som skett hittills. På de händelser, både bra och mindre bra och en del rent av dåliga, som lett till den jag är idag.
Och jag kände då att tack vare allt och trots allt detta så är jag tillfreds och nöjd här och nu i mitt liv. Jag är lycklig.
Det enda vi med säkerhet vet om livet från ganska så tidig ålder, det är att livet tar slut en dag. Vi kommer att dö.
Ändå är vi sällan rädda om de dagar och de år som vi har här.
Vi lägger ner otaliga timmar som blir dagar och i sin tur veckor, på att vara missnöjda, tycka synd om oss själva, gnälla, skylla ifrån oss och dra på oss offerkoftan.
Jag har också gjort det. Massor av gånger och under lång tid.
Och jag har många gånger reflekterat över att nu har ännu en dag gått till spillo. En dag av mitt liv då jag inte gjort något alls som varit kreativt, bra för mig eller gett mig goda minnen.
Visst är vi alla tillåtna att ha dåliga dagar men när dessa tar överhanden i livet så bör man kanske fundera på varför man är så missnöjd med allt.
Jag träffade mina barns pappa då jag var ung, bara sjutton år och vi flyttade ihop tidigt, gifte oss och fick barn. Många var de som kraxade över att jag inte hade levt livet och redan skulle binda mig.
För mig var livet just då att ha trygghet och en familj. Jag hade inget intresse av att resa eller leva livet på annat sätt, vad det nu innebär.
I arton år var vi ihop och gifta. Efter det så har jag haft flera relationer med olika män. Jag har kanske gjort allt bakvänt, vad vet jag? Men det är svårare tror jag att finna det man söker och vill ha - en livskamrat i vuxen ålder när man redan har ett liv bakom sig.
Jag har blivit sårad och jag har sårat själv. Jag har sökt och jag har varit uppgiven. Det har varit trassliga relationer med mycket bråk....men jag måste ändå konstatera att nu i efterhand så har alla (låter som om det vore i stil med Lillbabs alla män) relationer ändå berikat mig och gett mig något positivt att bära med mig.
Att leva är ju att lära!
Jag har älskat de män som jag har varit tillsammans med. Kärlek är ju inte mätbart på så vis att man älskar lite eller älskar mycket.
Ibland har jag tänkt och känt att jag kanske borde ha varit ensam istället för att försöka ha en relation som till slut visat sig inte höll. Jag har känt skam ibland. Gamla kvinnan!! Men idag kan jag inte göra det. För jag struntar faktiskt i om någon har haft synpunkter på hur många relationer jag haft. Egentligen inte fler än flertalet tror jag men jag gjorde nog omvänt.
Jag är tacksam över mina möten.
Jag är även tacksam över att jag haft förmågan att komma tillbaka till livet efter de svåra kriser jag haft. Först då min bror begick självmord och sedan då när jag blev svårt sjuk.
Det lättaste hade såklart varit att ge upp och tycka synd om mig själv och det orättvisa livet.
Men det har jag inte gjort, varför vet jag inte men jag har alltid tror jag letat efter vad jag kan lära mig i olika situationer, vad kan jag ta tillvara och bli stärkt och visare av.
Ni som följt min blogg vet att resan tillbaka efter dessa händelser har varit lång och mödosam och jag har ofta känt att jag inte orkar mer.
Men faktum är att jag står här idag och mår bra och är lycklig.
Jag vet...jo det kan jag nog påstå att jag gör....jag vet att allt beror på vilken inställning och vilka tankar man har.
Positivt kontra negativt.
Det man fokuserar på, det växer och så blir även livet.
Utifrån sett så kanske mitt liv är miserabelt. En handikappad människa som blir försörjd av samhället med pengar som man knappast kan leva på.
Så kan nog många titta på mig och tänka, på mig eller någon annan. Och visst är det sant, jag är handikappad och jag har inte stora medel....sånt som anses viktigt idag.
Men det spelar ingen roll vad andra tycker och tänker, jag har ju bestigit otaliga berg och överlevt otaliga stormar i livet och kommit igenom helskinnad och är nöjd med min insats.
Våra liv och vår lycka ligger i våra egna händer. Så är det bara.
Jag minns när jag och Krister ville bli föräldrar. Inget hände, inga barn blev det och till slut sökte vi hjälp. Och vi fick Martin efter en hormonbehandling. Lyckan var ju total efter nära fem års utredningar och längtan.
Men jag ville ju ha fler barn, det tog tid, inget hände. Jag var olycklig tills jag en dag plötsligt fattade vad jag höll på med.
Jag fokuserade så mycket på vad jag ville ha och inte hade så att jag glömde bort att vara lycklig och tacksam över att jag hade ett fantastiskt underbart friskt barn i Martin. Jag var lyckligt gift och vi bodde i ett hus och hade det bra.
Jag skämdes och så skrev jag en lapp som jag satte upp på badrumsspegeln
" Var tacksam över det du har istället för att sakna det du inte har"
De orden läste jag flera gånger om dagen och kom tillbaka till verkligheten och glädjen över att jag hade ett barn. Jag hade ett medans många inte hade något.
Jag blev gravid igen strax efter detta. Och jag vet att det berodde på förflyttandet av fokus. Jag kunde faktiskt påverka mitt liv genom att ändra mitt tankesätt. Och Kajsa kom till oss.
Och det är när jag i mina kriser har flyttat fokus och ändrat tankesätt som förändringar och mirakel har skett.
Det jag trott ha varit omöjligt, det har skett och det har stärkt mig.
Jag vägrar tro att det endast är genom kriser som människor kan få detta förhållningssätt till livet. Man borde inte behöva nära på mista livet för att förstå hur värdefullt det är och att vi själva avgör vår lycka.
Ändå så är det så man säger. Sällan hör vi dem som lever efter denna devis. Men tex munkar Tibet gör ju det och de har knappast allihop varit nära döden eller upplevt en naturkatastrof.
Varför kan inte vi västerlänningar bara ta in och förstå att vi alla har ansvar för vårt eget liv och att det alltid blir precis vad vi tänker och fokuserar på.
Jag är medelålders, 47 fyller jag i år och med all säkerhet har jag färre år kvar att leva än jag redan har avverkat.
Jag har inte råd att förspilla mer tid på oväsentligheter, på missnöje, på att gnälla och tycka att livet är orättvist och trist.
Jag har inte råd att låta en endaste dag gå åt till självömkan, men visst vältrar jag mig i det ibland när min sjukdom gör sig extra påmind och jag mår riktigt dåligt. Men att stanna där....nä aldrig.
Jag har ett liv och jag vill inte när dagen är inne för mig att dö....ångra mig, känna att det aldrig hände mig något bra. För det är sällan som saker bara händer, det mesta måste man faktiskt se till att det händer.
Så att gnälla över vädret, över att grannen har det bättre, över att man har ett tråkigt jobb, över att det är måndag, över att ingen hälsar på eller över att livet är orättvist....det är bara slöseri med dyrbar tid.
Vi har alla bråda dagar när det gäller att ta tillvara det vi fått och göra det bästa av det.
En sanning som tål att upprepas - alla har vi ett val - välja att vara positiva och må bra eller välja missnöje och må dåligt.
Det är ju faktiskt roligare att må bra och det kostar så mycket mindre i energi. Och det naturliga svaret på frågan
Vill du vara lycklig? borde ju vara, Ja det vill jag!
Men hur många är beredda att göra det som krävs då? Hur många är berdda att ta tag i sitt liv och göra de förändringar som måste till för att man ska nå dit. Hur många är beredda att titta in i sig själva och där upptäcka att det är man själv som är orsaken till att man mår dåligt bara därför att man hela tiden är negativ och missnöjd?
Jag kanske är en Lycklig idiot. Det kanske sticker i ögonen på andra att jag är lycklig och nöjd. Men det skiter jag faktiskt i. För jag vet att det är avundsjuka det handlar om i så fall, för vi svenskar gillar inte att andra människor är lyckliga och till synes bekymmersfria när vi själva vältrar oss i våra negativa inställningar och sorger.
Dåliga dagar - JA, självklart får vi alla ha det för vi är människor, men att göra alla dagar till dåliga för att man tycker att livet är orättvist, då är man illa ute.
Gör det du tycker om, då blir du lycklig!
