i huvudet på en finnpajsar jänta

Jag vet inte om jag lagt ut detta tidigare, hittar det inte bland mina gamla inlägg, så jag vet inte.


Jag ska fylla tolv år, den dagen som jag fasat för, födelsedagen jag helst vill slippa.

 

Jag sitter i mitt rum med dörren stängd och telefonen indragen, den långa grå skarvsladden räcker ända dit in.

Jag ska ringa till min pappa. Antagligen vill han veta vad jag önskar mig för mamma hade sagt att jag skulle ringa upp honom.

 

Jag kan telefonnumret utantill, lätt som en plätt, men jag kan inte förmå mig till att slå det.

Gång på gång slår jag hälften av siffrorna eller alla utom den sista, för att sen lägga på luren.

 

Mina händer skakar, jag svettas, ångesten river i min unga kropp och jag är livrädd, ja riktigt livrädd för att ringa upp min pappa.

 

Jag tror nämligen att han har en fråga till mig som jag måste svara på och om jag svarar nej, så tror jag att han kommer bli arg på mig.

 

I fem år har jag, först väntat på den här födelsedagen senare bävat för att den ska komma, någon sa nämligen åt mig att när skilsmässobarn fyller tolv år så får de själva bestämma hos vilken av sina föräldrar de vill bo hos.

 

Jag började vänta på pappa när jag var sju år då han flyttade ifrån oss, han sa att han skulle komma och hämta mig när jag kunde bo hos honom.

Det var det enda jag ville och min väntan blev lång.

Samma år som jag skulle fylla tolv flyttade vi till en ny ort, jag fick nya vänner, intresset för killar kom in i bilden och jag var på väg att bli tonåring. Jag fick en lillebror och med mammas nya man var vi en familj. För första gången på länge hade jag det bra och trivdes och jag ville inte flytta därifrån.

 

Därav min rädsla för att pappa skulle fråga, sen kände jag ju honom inte heller. Att umgås med sin pappa ungefär 10-13 ggr på fem år och varje tillfälle varade kanske en timma, gör ju inte att man får en stabil och sund relation till honom.

Det var högtidligt när han kom till oss på min och syrrans födelsedagar, överräckte ett paket och satt i soffan och åt tårta med oss.

 

Och det var lika smärtsamt att stå i hallen och känna hans stenhårda grepp om min lilla kropp när han skulle gå, se tårarna i hans ögon och efteråt när dörren var stängd, känna hur ett par dagars väntan och förväntan bara pyser ur kroppen och en konstig tom känsla träder in.

Det där var min pappa, kungen i mitt liv som jag dyrkar på avstånd. Ett år till nästa gång han kommer in i mitt liv.

 

Jag vet att jag måste förmå mig till att ringa honom, jag kommer inte undan men leker med tanken att låta bli för det ger mig lite mer tid. Jag funderar på att hitta på en lögn om att jag har ringt hela kvällen men att ingen svarade, jag kunde ju säga att jag ”glömt” telefonnumret eller att jag kastat om de två sista sifferkombinationerna.

 

Men det gör jag inte….till slut vågar jag låta den sista siffran i numret löpa hela vägen i sifferplattan på telefonen och jag släpper den och numret är slaget.

 

Signalerna går fram och någon svarar, minns inte om det var han eller hans fru.

Pappa frågar hur jag mår, hur det går i skolan och så, samma frågor varje gång och så kommer frågan om vad jag önskar mig i födelsedagspresent.

Jag talade om att jag önskade mig en rutig ”gubbkeps” det var så populärt då och jag vill ha en som alla mina kompisar.

Han undrade ju såklart om jag var redig i huvudet men efter att ha försäkrat honom om att det var vad jag ville ha så avslutar vi samtalet och säger hej då, vi ses på födelsedagen.

 

Frågan jag var så rädd för kom inte, han undrade inte var jag ville bo. Är jag lättad?

Ja det är jag väl för jag slapp ju säga att jag inte ville flytta men samtidigt var det ju ett bevis för att han inte ville att jag skulle bo hos honom.

För då hade han ju frågat, eller?

 

Nu som vuxen kan jag ju förstå och inse att för hans del fanns det ingen väntan på min tolfte födelsedag då han äntligen skulle få ha sin äldsta dotter boende hos sig.

 

En skilsmässa ter sig väldigt annorlunda för de olika parterna. Upplevelserna är ljusår ifrån varandra men mina känslor finns i mig och det är minnena som gör så fruktansvärt ont.

För ett barn är sällan känslorna och upplevelserna rationella. Man har inte förmågan att förstå logik utan drar sina egna slutsatser om hur sanningen ser ut.

Man äger inte förmågan att uttrycka sina känslor i ord, just för att man bara är ett barn och har inte erfarenheter och referensramar att ta till.

 

Han kom aldrig och hämtade mig, han frågade heller inte om jag ville bo där…anledningen är för mig solklar…han älskar mig inte och om inte ens min egen pappa älskar mig, vem i hela världen ska då göra det.

Han är ju den som ska älska mig utan förbehåll för den jag är, han är ju den som ska bekräfta att jag duger, är bra på mitt sätt, han är ju den som ska gå på föräldramöten och få höra hur jag egentligen är i skolan, han är ju den som ska hjälpa mig med läxorna.

Han är ju den som ska visa mig hur livet ska levas och ta hand om mig och leda mig och skydda mig när livet blir för hårt.

Han är ju den som ska ge mig min identitet så jag slipper gå genom livet och söka den på annat håll, i andras famnar, i en betvingad jakt på bekräftelse om att jag är värd att älskas.

 

Det tog många år för mig att förstå varför jag var som jag var, varför jag hade så usel självkänsla och inte trodde mig kunna vara älskad. Det tog många år att förstå varför mina relationer till män var så behövande, varför jag var så kärlekstörstande och i behov av ständig bekräftelse.

 

Mitt vuxna Jag, har försonats med min pappa idag, byggt upp en bra relation, bra utifrån förutsättningarna som rådde.

 

Mitt vuxna Jag, ser med kloka och visa ögon på det som hände och är en trygg och självsäker kvinna. En vuxen kvinna som vet sitt värde och tror på sig själv.

 

Mitt vuxna Jag, insåg att det enda sättet att bli fri, var att välja…antingen ha ont och vara ledsen och otrygg resten av livet…eller bestämma mig för att oavsett hur mitt liv såg ut när jag var barn, så äger jag förmågan att förändra det idag.

 

Det har varit en lång och svår kamp.  Jag har både misströstat och varit målmedveten, om vartannat.  Jag har haft många och långa samtal med mig själv där jag om och om igen säger till mig själv att även om min pappa inte kom och hämtade mig, så älskar han mig.

Även om han hade sina skäl till att inte träffa oss flickor så ofta så glömmer man inte bort att man har två döttrar.

 

Och som en vuxen kvinna med två egna barn kan jag vittna om att man alltid gör det man tror är bäst för sina barn.

Man fattar beslut och handlar därefter, ibland är besluten felaktiga och man känner ånger och vill göra ogjort, men man måste försonas med sig själv och förlåta.

 

Min pappa visar idag på alla sätt och vis att han älskar mig, han har givit mig förklaringar till sitt handlande och jag kan förstå dem.

Som den vuxna förnuftiga kvinnan kan jag absolut förstå och förlåta honom.

För jag älskar min pappa.

 

Jag arbetar hårt med att lära mig förstå mitt värde som människa. Jag arbetar hårt med att inte låta den otrygghet jag kände som barn, råda i mitt vuxna liv.

Jag har gjort många och långa resor inåt för att lära mig vem jag är, vilka värderingar jag har, vilka som är mina starka respektive svaga sidor, jag har en gång för alla bestämt mig för att ingenting skall någonsin igen få beröva mig min identitet och självkänsla.

 

Och jag är glad och stolt över mig själv för jag blir starkare och starkare och jag kan oftare och oftare känna att mitt ihärdiga arbete gett resultat.

Jag vågar ta emot uppskattning och tro på den och jag vet att jag är en älskad person. Det finns så många i mitt liv som älskar  mig och min pappa är en av dom.

 

Men ibland, inte så ofta numera, men när för många saker i vardagen blir tunga, när tvivlen på om man klarar än det ena än det andra, sätter in…..då kommer hon fram, den lilla tösen som bor i mig. Hon som för det mesta slumrar sött och inte gör så mycket väsen av sig.

Hon vaknar och hon gråter, hon har ont av saknad och hon förstår inte. Hon tror inte, hon söker, hon väntar och hon ropar högt inom mig att hjälpa henne.

Hennes tårar rinner ur mina ögon och hennes smärta river i min kropp och jag står som förlamad och vet inte vad jag ska göra.

Jag försöker fylla hennes tomhet i andras famnar, okända famnar. Jag försöker trösta henne med mat och godis, jag försöker bedöva henne med alkohol.

Men hon bara gråter tills hon är utmattad och slutligen somnar igen.

 

Och jag kan återigen bli mitt vuxna Jag, den kloka och förståndiga, trygga och självsäkra kvinnan som vet att hon är älskad och duger för den hon är.

Den vuxna kvinnan som idag, i sin pappas omfamning, bara svagt hör en liten flickas rop, långt inifrån sin egen kropp.

Vi hanterar allihop det som händer oss, på olika sätt och skaffar oss överlevnadsstrategier. Man kan inte säga att något är mer rätt eller fel....för det är ett barn som skapar dessa strategier. Ett barn som inte vet något om livet, känslor, rationella tankar eller vad som är sant eller inte sant, och som gör sitt bästa för att inte ha ont. Ett barn som lär sig ett beteende som det tar med sig i vuxen ålder och blir på så sätt starkt präglad av det beteendet.

Det är svårt att bryta och kräver insikt på insikt och en djupdykning tillbaka till det som var för att titta på vad som hände och dra nya slutsatser, nya och mer rationella tankar och en förståelse över att barnets sanning kanske inte var den enda sanningen.

Ja jag bär djupa ärr av den förlust jag gjorde då mina föräldrar skildes, och de ärren har ofta varit svårare än något annat att leva med. Jag har lyckats bättre med att acceptera att min bror dog, att ha ett friskt förhållande till den saknaden och sorgen. Jag har lyckats bättre med att acceptera att jag blev obotligt sjuk och numera lever med ett handikapp. Men att acceptera och att läka mig själv från de gamla såren från min förlust av pappa, det har varit det svåraste och mest smärtsamma av allt.

Jag har inte kunnat tala om detta med vem som helst. Egentligen så är det bara med min syster Jeanette, hon fanns ju där med och är den jag pratat med under alla år. Skillnaden mellan henne och mig är att hon inte minns så mycket och det är det som är hennes problem.

Jag har tigit och brottats ensam med mina känslor, så ofta fallit platt till marken men stigit upp igen och insett att jag måste fokusera på nuet. Insett att ingen får ta något mer från mig. Men hur jäkla duktig man än är, hur beläst, hur mycket man än vet och har insett så blir man aldrig till hundra procent fri.
Det förflutna och minnena finns alltid kvar. Och de gör lika ont varenda gång som de tar över mitt sinne.

Men som tur är så har jag strategier och verktyg idag som snabbt hjälper mig upp på banan igen. Jag blir inte liggande så länge.

Mina känslor, mina upplevelser kan ingen ta ifrån mig, kan ingen klandra mig för.

JAG är jag och mitt liv är MITT och alla dealar vi olika med vår livsryggsäck. För vissa är den tyngre än för andra.