Ambulans på sängkanten
Idag måndag och jag har fruktansvärda smärtor i kroppen, varena muskel värker och min högra lunga plågar mig oerhört vid varje andetag.
Jag känner mig som om jag blivit svårt misshandlad, slagen och sårad.
Men det har jag inte. Jag fick bara kramper igår igen. Satt på en stol och kände när ena foten började skaka. Reste mig då för att gå och föll ihop och i och med det så började hela kroppen snabbt att skaka i kramper och spasmer. Jag veks ihop på mitten och fastnade i det läget flera gånger samtidigt som jag tappade andan.
Magnus försökte som vanligt få mig att sluta genom att hålla fast mina lemmar där på golvet. Enligt honom var det de värsta anfallet jag hittils haft.
Det lugnade sig lite och då släpade han mig till sängen och där låg jag sen och hade lugnare kramper i främst högra höften och benet.
Det brast för honom och han började gråta. Magnus som aldrig annars blir rädd eller får panik när jag blir sjuk. Han behåller lugnet, arbetar lugnt och metodiskt och panikar aldrig.
Nu grät han och sa att han tänkte ringa amulans. Mina armar var hårt spända mot bröstet och händerna stelt förvridna och fingrarna gick inte att räta ut.
Jag hör han slår numret till sos alarm och jag hör hur han gråtande i telefonen berättar vad som händer. Han får upprepa sig fler gånger för de har antagligen svårt att uppfatta allt.
En ambulans ska komma och han återvänder till mig på sängen. Rör mina händer och försöker räta ut dem och när det inte går så gråter han mer.
Jag kan inte göra något, bara titta på honom. Jag är vaken hela tiden men på något sätt fast i min kropps spända tillstånd.
Magnus går fram och tillbaka mellan balkongen och sängen, tittar efter ambulansen.
Så kommer de och han visar dem in i sovrummet. Jag hör hur han gråter mer i köket och en av männen frågar lite om vad som hänt. Magnus förklarar min sjukdom.
De tar blodtryck, vilket visar normalt. Jag har en puls på 120 och de säger att de ska ge mig Stesolid.
De ska sätta en nål och ge det girket i blodet för det ger snabbast effekt.
När de stasat vänsterarmen säger Magnus att de inte får sticka mig där för att jag har så ont på min vänstra sida.
De byter och försöker hitta ett kärl på högerhanden.
Stasar och sticker, jag skakar och tänker...kan han verkligen sticka när jag inte är stilla.
Som vanligt så funkar det inte. Magnus berättar om hur svårstucken jag är och de bekräftar att ja så var det ju.
Jag säger tyst till killen som sitter på huk intill mig att om han kan sticka snabbt och rätt så får han ta vänsterhanden.
Stasar igen, nu tar de även nitrospray till hjälp, kanske syns mina ådror bättre då, jag vet inte men nu så får han infarten på plats och snart sprutas Stesoliden in.
Det tar inte lång stund innan jag känner hur hela kroppen slappnar av och jag blir alldeles tung. Det är så skönt. Jag andas inte så ytligt längre och killarna ser hur pulsen börjar gå ner. Man tar även en temp och den är lite förhöjd. Kan bero på virus eller kramperna.
De vill ta mig med till sjukhuset men jag avböjer, vill vara hemma och de säger att de ju inte kan tvinga mig.
Men de vill ringa sin jourläkare som finns på plats och rådgöra med honom. Jag ber Magnus leta fram mina läkarjournaler.
Som alla sjukvårdspersonal står de frågande inför vad de läser och inte heller läkaren i andra änden av telefonen har hört talas om mina sjukdomar.
Det bestäms i alla fall att de åker utan mig, De säger att om jag börjar krampa igen efter de sex timmar som effekten av Stesoliden har, så ska jag ringa så kommer de tillbaka och hämtar mig.
Jag vinkar från sängen och känner bara hur trött jag är. Törstig och trött.
När de åkt får Magnus hjälpa mig av med min morgonrock som jag har på mig, ta av strumpor och bädda ner mig ordentligt.
Det är så skönt att kroppen är avslappnad nu men jag mår lite illa och känner att migrän är på väg.
Jag har sovit gott men vaknar alltså med en kropp som känns misshandlad. Det kommer ta några dagar nu innan all värk försvinner helt så det får bli totalvila.
När jag orkar så ska jag ringa min doktor och tala lite med honom om detta.
Och nu ska jag vila lite mer.
Jag känner mig som om jag blivit svårt misshandlad, slagen och sårad.
Men det har jag inte. Jag fick bara kramper igår igen. Satt på en stol och kände när ena foten började skaka. Reste mig då för att gå och föll ihop och i och med det så började hela kroppen snabbt att skaka i kramper och spasmer. Jag veks ihop på mitten och fastnade i det läget flera gånger samtidigt som jag tappade andan.
Magnus försökte som vanligt få mig att sluta genom att hålla fast mina lemmar där på golvet. Enligt honom var det de värsta anfallet jag hittils haft.
Det lugnade sig lite och då släpade han mig till sängen och där låg jag sen och hade lugnare kramper i främst högra höften och benet.
Det brast för honom och han började gråta. Magnus som aldrig annars blir rädd eller får panik när jag blir sjuk. Han behåller lugnet, arbetar lugnt och metodiskt och panikar aldrig.
Nu grät han och sa att han tänkte ringa amulans. Mina armar var hårt spända mot bröstet och händerna stelt förvridna och fingrarna gick inte att räta ut.
Jag hör han slår numret till sos alarm och jag hör hur han gråtande i telefonen berättar vad som händer. Han får upprepa sig fler gånger för de har antagligen svårt att uppfatta allt.
En ambulans ska komma och han återvänder till mig på sängen. Rör mina händer och försöker räta ut dem och när det inte går så gråter han mer.
Jag kan inte göra något, bara titta på honom. Jag är vaken hela tiden men på något sätt fast i min kropps spända tillstånd.
Magnus går fram och tillbaka mellan balkongen och sängen, tittar efter ambulansen.
Så kommer de och han visar dem in i sovrummet. Jag hör hur han gråter mer i köket och en av männen frågar lite om vad som hänt. Magnus förklarar min sjukdom.
De tar blodtryck, vilket visar normalt. Jag har en puls på 120 och de säger att de ska ge mig Stesolid.
De ska sätta en nål och ge det girket i blodet för det ger snabbast effekt.
När de stasat vänsterarmen säger Magnus att de inte får sticka mig där för att jag har så ont på min vänstra sida.
De byter och försöker hitta ett kärl på högerhanden.
Stasar och sticker, jag skakar och tänker...kan han verkligen sticka när jag inte är stilla.
Som vanligt så funkar det inte. Magnus berättar om hur svårstucken jag är och de bekräftar att ja så var det ju.
Jag säger tyst till killen som sitter på huk intill mig att om han kan sticka snabbt och rätt så får han ta vänsterhanden.
Stasar igen, nu tar de även nitrospray till hjälp, kanske syns mina ådror bättre då, jag vet inte men nu så får han infarten på plats och snart sprutas Stesoliden in.
Det tar inte lång stund innan jag känner hur hela kroppen slappnar av och jag blir alldeles tung. Det är så skönt. Jag andas inte så ytligt längre och killarna ser hur pulsen börjar gå ner. Man tar även en temp och den är lite förhöjd. Kan bero på virus eller kramperna.
De vill ta mig med till sjukhuset men jag avböjer, vill vara hemma och de säger att de ju inte kan tvinga mig.
Men de vill ringa sin jourläkare som finns på plats och rådgöra med honom. Jag ber Magnus leta fram mina läkarjournaler.
Som alla sjukvårdspersonal står de frågande inför vad de läser och inte heller läkaren i andra änden av telefonen har hört talas om mina sjukdomar.
Det bestäms i alla fall att de åker utan mig, De säger att om jag börjar krampa igen efter de sex timmar som effekten av Stesoliden har, så ska jag ringa så kommer de tillbaka och hämtar mig.
Jag vinkar från sängen och känner bara hur trött jag är. Törstig och trött.
När de åkt får Magnus hjälpa mig av med min morgonrock som jag har på mig, ta av strumpor och bädda ner mig ordentligt.
Det är så skönt att kroppen är avslappnad nu men jag mår lite illa och känner att migrän är på väg.
Jag har sovit gott men vaknar alltså med en kropp som känns misshandlad. Det kommer ta några dagar nu innan all värk försvinner helt så det får bli totalvila.
När jag orkar så ska jag ringa min doktor och tala lite med honom om detta.
Och nu ska jag vila lite mer.
