i huvudet på en finnpajsar jänta

Ja igår fick bloggportalen vajsning i maskineriet för jag kunde knapphändigt komma in på min blogg, andra kunde heller inte komma in utan fick felmeddelande och ibland fick jag tom meddelande om att bloggen hade plockats bort och stängts.

Som tur var så fick jag info om detta, annars hade jag nog blivit lite lätt irriterad.

En lite seg morgon idag, jag har lite svårt att somna efter speskvällarna, många tankar har väckts och det tar sin lilla tid att varva ner och tömma huvudet på allt.
Och det även om jag är så trött att jag nästan stupar. Jag åkte från stan vid 21 igår och som tur är så är det lite trafik så att komma hem tar knappt en kvart mot de tre kvartar det tar att åka in i rusningstrafiken.

Jag plockade upp Magnus å så åkte vi en snabbis till coop och handlade lite laktosfria produkter som jag ska ha för att baka med idag. Min dotters pojkvän är laktorintollerant och jag ska fixa lite mat och fikabröd till på lörd å sönd, då jag ska plocka upp dem (som åker från Ljusdal) i Uppsala och sen badar vi på Fyrishov hela dagen och jag har hyrt stuga så vi kvistar över dit efter badet. Äter tacos och umgås och har mysigt. Och min son kommer oxå med.

Det blir inte så ofta numera att jag gör saker ensam med mina barn och definitivt inte bägge samtidigt. Magnus blir alltså hemma å håller ställningarna här och skjuter antagligen ner lite tyskar eller maffiabossar i nåt av dataspelen.

Idag och i morgon blir alltså lite matförberedelser. Det finns servering inne på badet men eftersom Niklas inte tål laktos och Kajsa är vegetarian så tar jag med lite lätt lunchmat så att de slipper känna att det blir svårt att hitta nåt som passar.
Till kvällen ska jag förbereda tacos hemma genom att steka å krydda både köttfärs och Kajsas fejkfärs. Jag skär lite grönsaker och packar med å låter allt ligga i bilen i kylväska under dagen så att jag har så lite som möjligt att göra i stugan, trött efter en dag på badet.

Jag tänker t.o.m ta med papperstallrikar för att slippa diska en massa. Smart jag  :-))

Jag har mått riktigt bra nu i snart två dagar. Tisdagen innebar mycket trötthet efter den svåra "attack" av kramper som jag hade kvällen innan. Men jag blev sakt bättre och bättre under dagen.
I går, onsdag, så kände jag mig väldigt stark och pigg. Hade inga nämnvärda problem med trötthet eller svaghet i kroppen. Kändes så skönt att få en glimt av hur underbart skönt det är när jag inte är utmattad eller har ont.

Jag är trött idag men det beror bara på att jag hade min syskon på spes igår kväll. Tre timmars samtal om ämnen som väcker starka känslor, det kräver ganska mycket energi och även om jag själv inte numera behöver prata om min brors självmord och sorgen så är jag högst delaktig i deras berättelser.
Jag minns hur det var är jag var nydrabbad, hur slut i hela kroppen och själen man var efter en kväll på spes. Hur jobbigt men ändå samtidigt så skönt det var att ha en egen tid för sig själv där man fick vara bara sig själv och prata om den fruktansvärda händelsen som hade drabbat en.

Jag vet att vi fyller en funktion som man inte finner någon annanstans. Vår verksamhet är unik i hela Europa bl a för att vi varje vecka ger möjlighet för anhöriga att komma och möta andra anhöriga.
Vi har familjemedlemmar och anhöriga till fler av de sk kända personer som tagit sitt liv och som det stått i media om, som har kommit och funnit tröst i att vara bland oss som vet vad en självmordsförlust innebär.
En kvinna som förlorade sina barns pappa, som var en mycket känd och hyllad artist, bara ett par veckor efter min brors självmord, hon har kommit att bli en vän till familjen.

När anhöriga stiger innanför våra dörrar så är alla lika, alla delar samma sorg oavsett vem man är utanför våra väggar. Oavsett samhällsklass, kändisskap eller inte, ung eller gammal, kvinna eller man......självmord drabbar oss alla och hos oss får alla andrum och vara bara där och då.

Igår fick jag frågan från en av "mina" tjejer. - Hur orkar du Annika med att komma hit och lyssna på oss? Hur orkar du höra samma sak om och om igen?

Jag försökte förklara att de timmar av min tid som jag av fri vilja och utan betalning ger till spes och till er som sitter i soffan framför mig, ger mig en känsla av tillfredsställelse.
Jag vet att det jag gör är till stor hjälp, jag vet att min insats hjälper människor att orka komma tillbaka till livet och så småningom orka höja blicken mot framtiden igen.

Jag känner att jag kan ge tillbaka något av det som jag fick när jag behövde spes som mest. Jag orkar och jag är inte rädd för att möta dessa människor i sorg och lyssna till deras ibland så tragiska berättelser om deras älskade som inte orkade längre.
Jag är inte rädd för tårar och jag vet att jag kan inge en smula hopp. Jag är inte rädd för ordlöshet och förtvivlan för jag har gått hela den vägen själv och gjort mina val som gör att jag idag står här där jag står.

När min bror tog sitt liv ställdes jag inför det mest meningslösa i livet som jag någonsin ställts inför. Jag kände så starkt att hans död inte fick vara förgäves. Det måste födas något ur den tragedi som ger kraft och liv och om jag kan "rädda" en enda människa, kan jag vara till stöd och hjälp för en enda person som mår dåligt - så har Johans död inte varit meningslös och förjäves.

Jag har under åren haft ett stort antal nära kontakter med mycket självmordsnära människor utanför spes. Människor som av någon anledning hittat mig och som har öppnat sina hjärtan för mig. Jag har hittills aldrig förlorat någon.
Jag är ingen terapeut, jag är inte utbildad läkare. Jag är bara en medmänniska som själv har drabbats av livet på många olika sätt. Jag är inte rädd för det svarta och destruktiva som finns inom många av oss och jag törs ifrågasätta.
Jag skulle aldrig få för mig att tro att jag kan bota depression eller psykiska sjukdomar och många är de gånger då jag så gott jag kunnat verkligen understrukit att vederbörande måste söka proffesionell hjälp.
Men jag har kunnat ge det som många inte har....någon som lyssnar, förstår och har egen erfarenhet.

Det är därför som jag fortsätter mitt arbete med spes. Jag tycker att vi alla människor har ett samhällsansvar eftersom vi faktiskt är en del av samhället.

Att bara betala skatt och sen säga att jag bidrar med min del, är att göra det väldigt enkelt för sig, för de människorna är oftast de som ropar högst på samhällets hjälp när det går dåligt för dem.

Jag anser att vi alla har ett ansvar utöver att betala skatt, för det är faktiskt något vi inte väljer att göra, det måste vi oavsett om vi vill eller inte.

Jag undrar....hur många plockar upp skräp i naturen eller på sin egna gård? Man vet att nån annan slängt det och irriterar sig över att folk är så nonchalanta, men hur många tar upp skräpet och slänger det i en papperskorg och hur många går förbi och är sura?

Hur många slänger skräp? Som tycker att det var ju bara en glasspinne. Den glasspinnen skall någon komma och plocka upp, någon som ska ha lön för det. Och lönen kommer från våra skattepengar och denna någon är oftast en människa från ett annat land än Sverige. En invandrare alltså....och dem gillar vi ju inte va, de som kommer och tar våra jobb!!!????  Nu hoppas jag att ni som läser förstår att jag spetsar till detta och att det var ironi. Inte min personliga åsikt men väl många andras.

Hur många tar sig tid att hjälpa en annan människa, att packa en matkasse, eller att hjälpa den ensamma mamman som förtvivlat försöker betala och packa sina kassar samtidigt som babyn i hennes famn skriker av hunger och för att mamman är stressad. Hur många går fram och säger - Får jag hjälpa dig att packa för jag ser att du har det lite körigt just nu.
Hur många suckar och pratar sinsemellan om barnet som gallskriker och stör och om den dåliga mamman?
Denna episod utspelade sig på Citygross i Bromma. Jag sa till Magnus att gå och hjälpa henne. Jag ville göra det själv men pga av att jag för tillfället var väldigt dålig och hade problem med mina ögon och dubbelseende, så då var det omöjligt för mig att utföra packning av matkassar.
Magnus tittade först förvånat på mig men sen gick han dit.
- Min tjej sa att jag skulle hjälpa dig att packa så att du kan ta hand om babyn och intre stressa så dant.

Mamman blev mycket förvånad men oerhört glad och tackade ödmjukt. Babyn tystnade och Magnus packade, lyfte kassarna i hennes vagn och ALLA människor glodde med hakorna nere på bröstet.

När Magnus kom tillbaka så sa jag att nu har ALLA sett detta, nu kommer åtminstånde några av dem själva göra samma sak vid ett liknande tillfälle och främst så kommer den stressade mamman minnas detta och prata om det för sina vänner och vara DIG evigt tacksam. Det kommer att sprida oanade positiva ringar på vattnet.

Och det här är att ta en sorts samhällsansvar enligt mig. Att göra gott, för gott sprider sig och om vi alla bara klagar på det onda samhället istället för att göra gott när vi kan, då blir det aldrig gott.

Om vi inte lyfter blicken och tittar framåt och agerar istället för att klaga så blir det aldrig ett mjukare och vänligare klimat.

I Ikeas korvkö finns massor av tillfällen att hjälpa människor med jättetrötta barn, för barn orkar inte handla hur mycket möbler som helst. De vill äta korv och glass och det NU!!!! Man kan enkelt erbjuda sig att passa varorna, handla åt dem eller bära maten och drycken, för det blir oftast där som det skiter sig och kaoset bryter ut och ALLA tittar argt på situationen. Bästa sättet att få lugn och tyst är att erbjuda sin hjälp  :-)

Nu ska jag äta frukost och sen ska jag nog börja baka. Det blev en salig blandning av olika ämnen idag...men men det bjuder jag på.