Ett oförglömligt möte som varade i ett par år
Kråkan, en av mina skyddslingar.
Sårad, värnlös och skakandes av din instängda gråt kom du till mig.
Din tysta ordlösa vädjan...hjälp mig...förstå mig...ta min hand och led mig...gick rakt in i mitt hjärta.
Jag blev din tröst i natten när paniken och smärtan tog sitt grepp om dig. Ville kväva dig och slita dig i stycken.
Så småningom blev din tystnad till ord, få till en början men snart fick jag din berättelse, dina förtroenden.
Du accepterade mina frågor. Jag accepterade din tystnad men jag slutade aldrig att fråga.
Och du gav mig svaren.
Du har stått på gränsen mellan liv och död, velat resa dit där smärtan inte längre finns.
Du har önskat dig till ditt hjärteblod.
Livet har hindrat dig, hållit dig kvar.
Vet du min Kråka...kärleken drabbade mig, kärleken till dig.
Din absoluta tillit till mig, din omtanke och ditt goda hjärta har gett mig glädje och tröst i mina egna smärtor.
Tillsammans har vi gråtit vår sorgegråt. Tillsammans har vi skrattat oss till magknip och förlösande lättnad.
Du och jag tillsammans, vi två som talar samma språk.
Tack min lilla Kråka, för att jag fick ge av mig själv, för att du tog emot och gav tillbaka.
Din Anka.....
