Kramper och Mirakel
Igår skrev jag om livet som en film….skulle jag göra en film av mitt liv idag så hade det varit en långdragen trist sjukhus serie. En sån där dålig såpa där man ser hur kulisserna skakar när skådespelarna kommer in genom dörren.
Jag mår med andra ord skit idag. Är sååå urbota trött på min kropp att den e ganska så billig nu om nån e intresserad…ha ha ha.
Som jag skrivit tidigare så reagerar den onödigt kraftfullt på saker som händer mig…stress, yttre smärta, psykisk stress, förkylningar osv….och nu protesterar den vilt genom att ge mig spasmer, kramper och skakningar.
Återigen så hade jag en kväll då vi lagt oss då kroppen först lite i smyg sådär börjar rycka till lite lätt då och då. Snart så eskalerar ryckningarna till långdragna kramper som får min kropp att stelna i nästan omöjliga positioner.
Så lugnar det sig lite och så börjar det om. Ibland skakar jag så kraftigt att hela sängen skakar med mig och Magnus får lägga sig ovanpå mig med hela sin tyngd på nära 100 kg, för att tvinga musklerna att vara stilla.
Det är det enda förutom medicin som får kramperna att lägga sig tillfälligt. Att han kraftigt håller i och trycker ner tex mina ben eller hela mig mot sängen. Fast om han håller i bara benen så fortplantar sig ofta kramperna och går upp i överkroppen istället.
Vid en kort paus så släpper han taget om mig och hämtar stesolid, det lugnar efter en liten stund och jag blir trött.
Jag är vaken hela tiden och kan prata under tiden som detta händer. Jag känner ofta när dessa långdragna kramper kommer och då jag stelnar, de är värst för då kan jag inte komma tillbaka själv, kroppen är låst och det börjar göra ont överallt.
Annars så har jag inte ont av detta annat än att det är fruktansvärt jobbigt.
Idag vaknade jag med en fruktansvärt trött vänstersida. Den är ju försvagad annars men detta gör att den blir fullständigt utmattad. Det är svårt att gå, armen å handen lyder inte som de ska å handen vill gärna dra ihop fingrarna.
Jag mår illa av stesoliden. Sådär gravidilla å de e pyton.
Jag skulle ha åkt till min syster idag, för att passa hennes pojke då hon var hos läkaren. Det fick jag ställa in och som tur var kunde mamma hjälpa henne istället.
Huvudet funkar heller inte som det ska, nu när jag skriver detta så tar det mycket lång tid för jag hittar inte ord, det är blankt i skallen. Jag stavar fel på vart tredje ord, så nu korrläser jag och rättar.
Måste ta många pauser för vänsterarmen tenderar att krampa av ansträngningen.
Men jag har ju tid, kan inte å orkar inte göra annat idag och när jag skriver så är det som med dansen, jag får ett andrum, jag mår bra i själen.
Men nu lämnar jag ämnet kramper.
Igår skrev jag även om att jag tror på förändring, andra chanser och på Mirakel. Och kan ni tänka er….det har skett ett Mirakel!!! J
Så underbart härligt att få detta bekräftat att när man känner att det är som mest hopplöst så kan ändå ljuset bryta sig igenom och skingra molnen.
Det var så att jag igår sände ett sms till Magnus, med en vädjan. Jag vädjade till honom att eftersom vi gång på gång blir varse om att vi själva inte kan komma till den plats där vi kan mötas och konstruktivt kan titta på det som skapar konflikten mellan oss, så bad jag honom att ännu en gång överväga mitt förslag att ta hjälp utifrån för att på neutral mark och strukturerat få hjälp att förstå och lyssna på varandra för att kunna fortsätta älska varandra och vara tillsammans
Han har tidigare nekat tvärt då jag föreslagit att vi ska ta hjälp av en familjerådgivare.
I smset skrev jag även att jag inte vill förlora honom och att jag inte är hans fiende som han måste försvara sig emot, att jag faktiskt spelar på samma planhalva som honom och vill att vi tillsammans ska vinna över detta.
Jag bad honom fundera under dagen och lämna besked till kvällen.
Medvetet så tog jag inte upp det igår kväll utan ville ge honom mer tid och låta honom märka att jag inte vill tjata ut honom.
I morse skrev jag så ett nytt sms och frågade om han hade funderat och jag fick till svar.
”Jag har funderat och det kan nog vara bra men jag vet inte hur”
Jag frågade om han kan tänka sig att prata om tillvägagångssättet med mig öga mot öga och fick även där ett ja-svar.
Då skrev jag, att då pratar vi om några dagar och tills dess kan vi bägge fundera lite kring hur vi tror att det är lämpligast å vilket som känns bäst.
FATTAR NI!!!?????? Vilket Mirakel. Det jag varit så övertygad om, så bergsäker på att aldrig kommer kunna bli en verklighet eftersom jag gång på gång fått nekande och ibland arga svar om att han vägrar för han vet att det inte kommer hjälpa….det skedde i alla fall.
Jag vet att det i Magnus finns det en rädsla att han ska målas upp som boven i dramat, att en familjerådgivning ska tvinga honom att lägga sina rädslor på bordet och att han måste försvara sig för att han känner sig angripen.
Han vet att han inte har ord att sätta på allt han känner, det är det som ofta får honom att ta till flykten för att han inte vet vad han ska säga eller förklara sina känslor…..ganska vanligt hos män å kvinnor med för den delen. Men vi kvinnor har för det mesta lättare att prata då vi sysslat med det sen barnsben. Män talar sällan känslor med varandra.
Men för mig är detta inte ett sätt för mig att få medhåll och hänga honom offentligt. Detta är ett sätt att få hjälp av en tredje part som kan hjälpa oss att se på det vi gör, ur ett annat perspektiv och ge konkreta råd om hur man undviker att hamna i de situationer som får våra primitiva känslor att bryta sig lös.
Jag vet att jag kan vara en riktig ”pain in the ass” att leva med då jag analyserar det mesta, ifrågasätter för ofta och kräver svar och förklaringar.
Så detta är oerhört nyttigt för mig med.
Nu är det ingen som vet vad utgången blir av det här. Men att ha kommit så långt att prova nåt annat är ett enormt framsteg och det är positivt. Jag älskar Magnus och vill inte förlora honom, inte förrän vi faktiskt har försökt med allt om det visar sig att det ändå inte funkar.
Men att ge upp innan dess känns fel även om jag emellanåt har känt att jag inte orkar mer.
Så nu så tackar jag innerligt för Miraklet som kan ge oss en chans att faktiskt komma ett stort steg längre i vår relation.
Det är så skönt att leva med vetskapen att bra saker faktiskt händer fast man ibland inte tror det.
Pröva Ni med :-)
