i huvudet på en finnpajsar jänta

Ja det dära leendet, det avbröts abrupt. Kvar finns bara en tom och ihålig känsla i magen. En tomhet som gör ont.
Jag vet att leendet återvänder en dag och jag väntar tålmodigt.

Hur ska jag kunna skriva ner min tankar och känslor utan att skada och såra någon? Hur ska jag ge det som finns i mitt inre, utrymme, utan att hänga ut någon? Hur ska jag kunna berätta hur andra människor har påverkat och påverkar mitt liv i negativ riktning, utan att avslöja?

Vad gör jag av det smärtsamma? I vems händer kan jag lägga det utan dömande blickar och ord?

I hela mitt liv som jag förhoppningsvis bara kommit till mitten av. Så har det funnits människor som jag upplevt inte har tagit det ansvar de borde gjort. Det har funnits människor som både kommit och gått och som genom sina handlingar, medvetna eller omedvetna, har skadat mig.

Människor i min omedelbara närhet och människor i en krets en bit ifrån mig.

Jag har under många år, jag kanske mesta delen av mitt liv egentligen, känt att jag borde fått upprättelse.
Nu vet jag inte längre vilken sorts upprättelse som skulle kunna göra skillnad. Troligen ingen alls.

Jag har försonats och har väl till viss del förlåtit det jag med åren har förstått var okunskap, brist på insikt och omogenhet.

Jag söker inte längre upprättelse.
Gjort är gjort, sår har läkt. Min sanning är en medans någon annan har en helt annan sanning. Vad som exakt hände vet ingen.

Ett barn kan inte sätta ner foten och säga stopp. - Nu tillåter jag inte att någon tar något mer!
Ett barn kan inte se den hårfina linjen mellan vad som är ok och som inte ger bestående skada och vad som är ett svek med allvarlig bestående skada.

Som vuxen ser man saker tydligare. Man blir plötsligt åskådare. Och då ser man.

Jag är vuxen idag och ser mig själv som en ganska så hyfsad och person med huvudet på skaft. En person som kan skilja på rätt och fel och som kan sätta gränser och säga stopp.

Och ändå så låter jag gränserna överskridas. Jag låter det ske fast jag vet att det är fel.
Är det för att gränser överskreds när jag inte kunde protestera?
Är det för att jag innerst inne är så skadad att jag låter mig skadas på nytt?

Jag brukar inte skriva om riktiga och oriktiga vänner. Jag brukar inte uttrycka min besvikelse och tala om vem som är vem att lita på. Vi har alla vänner till olika saker och behov.
Nära vänner sen långt tillbaka....ytliga kompisar, bekanta eller människor som är på väg att bli goda vänner.

Ofta på facebook läser jag om människor som ger uttryck för att de fått bevisat vilka som var sanna vänner och vilka inte. De rensar vilt och talar om svek.
För att bli sviken anser jag att man ska ha anledning att ha speciella förväntningar på en annan människa.

Hur ofta har vi den anledningen till människor som vi kallar vänner?

Dessa speciella förväntningar anser jag är högst inom familjen, allra mest den man lever tillsammans med, sin partner alltså. Där har man frivillit ingått i ett förbund (oavsett ringar eller löften) att vara tillsammans och därmed finns förväntningarna.

Förväntningar går väl sedan ner i rank utifrån vilka man är beroende av. För det handlar givetvis även om beroende.
Det finns många olika typer av beroende av en annan människa. Det finns många olika typer av svek.

Jag trodde jag var färdig med detta att känna mig sviken. Det spelar ingen roll av vem eller hur. Bara det att mitt leende försvann och ersattes av tomhet och smärta.

Ett svek kan som sagt se ut på miljoner olika sätt men det känns alltid på ett och samma sätt.

Vad göra nu då? Slicka såren? Lägga sig raklång och känna efter hur stark längtan är att ge upp? Resa sig upp, borsta av knäna och gå vidare? Trösta mig själv så gott det går? Plocka ihop det trasiga som gör ont och höja blicken?

Att fråga varför är ingen idé för ett svar kommer jag aldrig att få.

Mina tankar och mina känslor i detta nu. Vad jag känner och tänker i morgon är det ingen som kan sia om.

Ett enda är säkert och det är att jag, hur sårad jag än är, inte har förlorat.
Förloraren är den som väljer bort att lyssna på mig.

Jag vet att dessa mina rader väcker frågor hos den som läser. Jag vill inte svara på några frågor om vad som har hänt pga hänsyn.

Behöver bara låta det jag känner komma ut, lämna det utanför mig.