Årets första dystra dag
Nog ska jag väl få till några rader så här på nya årets första dag.
Ingenting är som det brukar vara, men det betyder såklart inte att det är dåligt....eller jo till viss del så är det helt kasst. Hälsomässigt.
För mig brukar december vara en härlig tid, jag julstökar och gläds över det. För mig är julen ett kärt besvär och har så alltid varit. Visst har jularna sett olika ut genom åren, mestadels glada och bra men även ensamma och mycket ledsna. Det är ju så livet är och man måste faktiskt acceptera livets olika skeenden och vägar det tar.
Livet är ju i ständig förändring och vi med det. I alla fall så var december inte sig likt alls. Jag hade mina stunder av spirande härlig julkänsla och jag pyntade en del och förberedde litegrann.
Det som förändrade allt denna julen var ju såklart Kajsas operation. Vid 47 års ålder så trodde jag att jag ju som har varit med om en hel del jobbiga saker och tagit mig igenom svåra förluster och kriser...känner ju vid det här laget mig själv. MEN erfarenheten är att jag ännu en gång häpnas över att jag inte alls vet hur jag reagerar i olika situationer.
Jag visste att jag absolut skulle reagera och att det skulle bli svårhanterligt när hennes operation väl skulle genomföras. Men inte såå svårhanterligt som det visade sig bli.
Att i arton år vänta, längta, se fram emot och samtidigt vara livrädd för, skapar många olika känslor. Jag har tidigare skrivit om detta och det har tagit väldigt lång tid att arbeta mig igenom dem, g igenom vad det egentligen är jag har känt. Titta, känna efter för att sen kunna lägga det bakom mig.
Att sen vara den som står bredvid min flicka, tröstar henne, torkar tårar och uppmuntrar. Hjälper henne att reda ut de känslor hon känner....det är en helt annan resa i sig.
Nu är det underbart att allt gick bra, att hon hade så pass lite smärta att hon kunde känna sig positiv, att läkningen har gått jättefort. Det är fantastiskt och det har givetvis hjälpt till att allt detta kunnat kännas positivt i våra sinnen.
Men allt detta tömde mig fullständigt på energi. Absolut ingenting fanns kvar och en massa gamla stress och utmattnings symtom började dyka upp. Min kropp och mitt psyke började återigen att leva sitt eget liv, agera som de gör i kris. De kopplade helt bort min hjärna och absolut ingenting av det jag lärt och levt efter, fanns kvar.
Jag kunde inte frammana ens den mista verkliga tanke eller skapa vila i kroppen med hjälp av tankarna. Ett ständigt kaos rådde. Och efter att det värsta var över liksom så återstod ett tomt innehållslöst och skakande skal av mig.
Helt utmattad och utan ork till att ens gå på toaletten ibland.
Så började kroppen sakta att repa sig, med hjälp av sömn och vila så kunde jag snart sova på nätterna igen och jag orkade vara upprätt och tänka på dagarna.
Fortfarande så fungerade inte hjärnan som den ska. Minnet och "förståelse" var riktigt rubbat. Det är jag i och för sig van vid eftersom det är återkommande företeelser när jag töms på energi och blir utsatt för mental stress.
Det var drygt en vecka kvar till jul när jag kände att det här går nog vägen och så slår magsjukan till. Och en magsjuka av normal sort, klarar man väl av. Men i det skick som jag befann mig så slogs jag ner fullständigt. Om jag hade haft lite ork och energi att ordna med jul och att kunna vara uppe om dagarna så försvann precis allt ner i kräkhinken
Magnus åkte ner till Småland som vi bestämt och kvar blev jag hemma med ungdomarna och en julafton att förbereda.
Jag låg i sängen och Niklas och Kajsa fixade julen. Vilket resulterade i att Kajsa vaknade på julaftons morgon och hade dukat under i sin svåra nackvärk. Starka värktabletter och tabletter mot illamående fick henna på benen igen och julaftonen slutade med mys i soffan för oss tre när gästerna hade åkt hem. Det bästa på hela julhelgen kan jag säga så här i efterhand.
Magnus kom hem från Småland och ungdomarna åkte till Ljusdal. Nu har vi två varit ensamma en vecka och jag bygger på spillrorna som är jag. Försöker lappa ihop och stärka fogarna.
Jag vaknar med huvudvärk, tar medicin och får ett par timmars respit innan jag somnar med huvudvärk. Migrän alltså. Så här går dag efter dag. Jag har en hjärna som jag inte litar på för fem öre. Den spelar mig spratt och får mig att hamna i konflikt med Magnus. Den fungerar inte alls.
Jag minns inget. Jag läser en bok just nu för att det brukar få mig att koppla av.....jag läser några ch så stänger jag boken och har ingen aning om vad jag läst. Jag vet inte hur många gånger jag har läst de fyra kapitlen som jag tagit mig igenom.
Igår såg jag en reklampaus på tv. Nåt visades och jag tänkte att det där verkar ju bra, det ska jag tala om för Magnus. Nästa klipp började och Magnus kom in i rummet. Jag öppnade munnen för att tala om det jag tänkt och på mindre än trettio sekunder kunde jag inte minnas ett enda av de reklaminslag som visades. Jag hade absolut ingen aning om vad det var jag hade sett på fast jag tom tänkt att jag skulle säga det till honom.
Sånt här gillar jag inte även om jag kan leva med att glömma reklam, värre är det när jag blir osams med Magnus för att jag hävdar att jag har gjort eller inte gjort eller sagt något. Eller att jag glömmer bort ATT jag sagt något till honom för tio sekunder sen.
Det är illa när man står med en osthyvel i handen och med en ost framför sig på bänken och man stirrar på de bägge två och inser att man inte vet vad man ska göra. Fast man vet att man kan och bredvid ligger en macka och stilla undrar man, varför?
Jag har i nuläget energi för ca 1 timmes aktivitet. Aktivitet av det slaget att klä på mig, kanske möjligen duscha, äta, kanske möjligen gå lite längre än sträckorna inomhus mellan rummen.
Resten av tiden är mina lemmar så trötta att jag knappt orkar röra dem. Magnus hjälper mig mycket, av och påklädning, hämtar än det ena än det andra. Allt jag behöver när jag ligger eller sitter hämtar han åt mig.
Jag skulle vilja ha en avstängningsknapp att trycka på....en knapp som stänger av allt och startar om enheten Jag. För varje dag som går blir jag tröttare och jag vet inte hur jag ska vända det åt andra hållet.
Dessa rader som jag skrivit har tagit en evighet. Orkar ibland skriva en hel mening innan jag måste lägga ner händerna och vila. Många omskrivningar och radderingar blir det också. Jag letar länge i huvudet, bland minnena innan jag hittar det jag vill skriva eller hittar orden.
För orden har en tendens att gömma sig för mig när jag blir så här. Jag söker och söker men hittar dem inte. Vanliga enkla ord och betydelser är spårlöst borta och jag får söka länge eller fråga Magnus genom att beskriva vad det är jag söker efter.
Det är inte så roligt faktiskt att vara jag just nu. Det kostar så mycket och den energi jag har går åt till att liksom bara överleva dagen. Utsvävningar som att dagdrömma, fundera på roligheter finns inte och orkas inte med. Den energin är för dyrbar. Att bara tänka på vad jag vill äta kostar för mycket. Jag äter det Magnus serverar mig. Inom mig gråter jag tyst för att jag känner mig så eländig och för att det är så mycket extraarbete för honom nu.
Att gråta högt har jag inte energi eller ork till.
Så idag, första dagen på 2012 önskar jag hett att detta år ska bli ett bra hälsoår för mig. Jag hoppas innerligt att idag är den sämsta dagen så att det från i morgon bara kan bli bättre.
Jag hoppas att jag ska ha ork att skriva för jag saknar det och känner mig ofta ledsen för att jag inte kan. Idéer och tankar trängs i huvudet och vill ut.
Nu ska jag ta mig till sängen och pusta ut, hoppas på att Magnus orkar börja laga mat för jag är hungrig.
Ingenting är som det brukar vara, men det betyder såklart inte att det är dåligt....eller jo till viss del så är det helt kasst. Hälsomässigt.
För mig brukar december vara en härlig tid, jag julstökar och gläds över det. För mig är julen ett kärt besvär och har så alltid varit. Visst har jularna sett olika ut genom åren, mestadels glada och bra men även ensamma och mycket ledsna. Det är ju så livet är och man måste faktiskt acceptera livets olika skeenden och vägar det tar.
Livet är ju i ständig förändring och vi med det. I alla fall så var december inte sig likt alls. Jag hade mina stunder av spirande härlig julkänsla och jag pyntade en del och förberedde litegrann.
Det som förändrade allt denna julen var ju såklart Kajsas operation. Vid 47 års ålder så trodde jag att jag ju som har varit med om en hel del jobbiga saker och tagit mig igenom svåra förluster och kriser...känner ju vid det här laget mig själv. MEN erfarenheten är att jag ännu en gång häpnas över att jag inte alls vet hur jag reagerar i olika situationer.
Jag visste att jag absolut skulle reagera och att det skulle bli svårhanterligt när hennes operation väl skulle genomföras. Men inte såå svårhanterligt som det visade sig bli.
Att i arton år vänta, längta, se fram emot och samtidigt vara livrädd för, skapar många olika känslor. Jag har tidigare skrivit om detta och det har tagit väldigt lång tid att arbeta mig igenom dem, g igenom vad det egentligen är jag har känt. Titta, känna efter för att sen kunna lägga det bakom mig.
Att sen vara den som står bredvid min flicka, tröstar henne, torkar tårar och uppmuntrar. Hjälper henne att reda ut de känslor hon känner....det är en helt annan resa i sig.
Nu är det underbart att allt gick bra, att hon hade så pass lite smärta att hon kunde känna sig positiv, att läkningen har gått jättefort. Det är fantastiskt och det har givetvis hjälpt till att allt detta kunnat kännas positivt i våra sinnen.
Men allt detta tömde mig fullständigt på energi. Absolut ingenting fanns kvar och en massa gamla stress och utmattnings symtom började dyka upp. Min kropp och mitt psyke började återigen att leva sitt eget liv, agera som de gör i kris. De kopplade helt bort min hjärna och absolut ingenting av det jag lärt och levt efter, fanns kvar.
Jag kunde inte frammana ens den mista verkliga tanke eller skapa vila i kroppen med hjälp av tankarna. Ett ständigt kaos rådde. Och efter att det värsta var över liksom så återstod ett tomt innehållslöst och skakande skal av mig.
Helt utmattad och utan ork till att ens gå på toaletten ibland.
Så började kroppen sakta att repa sig, med hjälp av sömn och vila så kunde jag snart sova på nätterna igen och jag orkade vara upprätt och tänka på dagarna.
Fortfarande så fungerade inte hjärnan som den ska. Minnet och "förståelse" var riktigt rubbat. Det är jag i och för sig van vid eftersom det är återkommande företeelser när jag töms på energi och blir utsatt för mental stress.
Det var drygt en vecka kvar till jul när jag kände att det här går nog vägen och så slår magsjukan till. Och en magsjuka av normal sort, klarar man väl av. Men i det skick som jag befann mig så slogs jag ner fullständigt. Om jag hade haft lite ork och energi att ordna med jul och att kunna vara uppe om dagarna så försvann precis allt ner i kräkhinken
Magnus åkte ner till Småland som vi bestämt och kvar blev jag hemma med ungdomarna och en julafton att förbereda.
Jag låg i sängen och Niklas och Kajsa fixade julen. Vilket resulterade i att Kajsa vaknade på julaftons morgon och hade dukat under i sin svåra nackvärk. Starka värktabletter och tabletter mot illamående fick henna på benen igen och julaftonen slutade med mys i soffan för oss tre när gästerna hade åkt hem. Det bästa på hela julhelgen kan jag säga så här i efterhand.
Magnus kom hem från Småland och ungdomarna åkte till Ljusdal. Nu har vi två varit ensamma en vecka och jag bygger på spillrorna som är jag. Försöker lappa ihop och stärka fogarna.
Jag vaknar med huvudvärk, tar medicin och får ett par timmars respit innan jag somnar med huvudvärk. Migrän alltså. Så här går dag efter dag. Jag har en hjärna som jag inte litar på för fem öre. Den spelar mig spratt och får mig att hamna i konflikt med Magnus. Den fungerar inte alls.
Jag minns inget. Jag läser en bok just nu för att det brukar få mig att koppla av.....jag läser några ch så stänger jag boken och har ingen aning om vad jag läst. Jag vet inte hur många gånger jag har läst de fyra kapitlen som jag tagit mig igenom.
Igår såg jag en reklampaus på tv. Nåt visades och jag tänkte att det där verkar ju bra, det ska jag tala om för Magnus. Nästa klipp började och Magnus kom in i rummet. Jag öppnade munnen för att tala om det jag tänkt och på mindre än trettio sekunder kunde jag inte minnas ett enda av de reklaminslag som visades. Jag hade absolut ingen aning om vad det var jag hade sett på fast jag tom tänkt att jag skulle säga det till honom.
Sånt här gillar jag inte även om jag kan leva med att glömma reklam, värre är det när jag blir osams med Magnus för att jag hävdar att jag har gjort eller inte gjort eller sagt något. Eller att jag glömmer bort ATT jag sagt något till honom för tio sekunder sen.
Det är illa när man står med en osthyvel i handen och med en ost framför sig på bänken och man stirrar på de bägge två och inser att man inte vet vad man ska göra. Fast man vet att man kan och bredvid ligger en macka och stilla undrar man, varför?
Jag har i nuläget energi för ca 1 timmes aktivitet. Aktivitet av det slaget att klä på mig, kanske möjligen duscha, äta, kanske möjligen gå lite längre än sträckorna inomhus mellan rummen.
Resten av tiden är mina lemmar så trötta att jag knappt orkar röra dem. Magnus hjälper mig mycket, av och påklädning, hämtar än det ena än det andra. Allt jag behöver när jag ligger eller sitter hämtar han åt mig.
Jag skulle vilja ha en avstängningsknapp att trycka på....en knapp som stänger av allt och startar om enheten Jag. För varje dag som går blir jag tröttare och jag vet inte hur jag ska vända det åt andra hållet.
Dessa rader som jag skrivit har tagit en evighet. Orkar ibland skriva en hel mening innan jag måste lägga ner händerna och vila. Många omskrivningar och radderingar blir det också. Jag letar länge i huvudet, bland minnena innan jag hittar det jag vill skriva eller hittar orden.
För orden har en tendens att gömma sig för mig när jag blir så här. Jag söker och söker men hittar dem inte. Vanliga enkla ord och betydelser är spårlöst borta och jag får söka länge eller fråga Magnus genom att beskriva vad det är jag söker efter.
Det är inte så roligt faktiskt att vara jag just nu. Det kostar så mycket och den energi jag har går åt till att liksom bara överleva dagen. Utsvävningar som att dagdrömma, fundera på roligheter finns inte och orkas inte med. Den energin är för dyrbar. Att bara tänka på vad jag vill äta kostar för mycket. Jag äter det Magnus serverar mig. Inom mig gråter jag tyst för att jag känner mig så eländig och för att det är så mycket extraarbete för honom nu.
Att gråta högt har jag inte energi eller ork till.
Så idag, första dagen på 2012 önskar jag hett att detta år ska bli ett bra hälsoår för mig. Jag hoppas innerligt att idag är den sämsta dagen så att det från i morgon bara kan bli bättre.
Jag hoppas att jag ska ha ork att skriva för jag saknar det och känner mig ofta ledsen för att jag inte kan. Idéer och tankar trängs i huvudet och vill ut.
Nu ska jag ta mig till sängen och pusta ut, hoppas på att Magnus orkar börja laga mat för jag är hungrig.
