i huvudet på en finnpajsar jänta

Jag åkte till Ikea idag. Behövde skingra tankarna och se om rean hade något att locka mig att köpa. Lyckades med bägge delarna  :-)

Medan jag gick där så kom jag på att jag inte hade ätit någon frukost. Bara druckit te och tagit min medicin och den mättar ju inte så värst.
Drog mig mot rastaurangen och bad att få en liten portion köttbullar. Jag står och tittar på hur killen bakom disken lassar upp potatismos. Noterar detta, tänker att jag vill ju inte ha mos, jag vill ju ha kokt potatis som jag alltid tar.
Men jag säger ingenting, är helt tyst, tar min tallrik och går. Stirrar ner i moset och tänker bara...vill inte ha detta.
Köar för att betala, käck och hurtig ung kille i kassan pratar och jag svarar väl. Tänker bara på att jag inte vill ha mos.
När han önskar mig smaklig måltid säger jag - Tack detsamma!!!  Ja som om han skulle äta han med liksom. Jag tittar upp och ser väl helt korkad ut men han bara flinar glatt åt mig.

Hämtar vatten, balanserar brickan, min vänstra arm är så trött. Hittar ett tomt bord för två, mot en vägg helt avsides från alla de andra borden.
Tittar igen ner på tallriken och tänker att jag ville ju inte ha mos.

Hade detta varit en helt vanlig dag så hade jag hojtat till redan när kock-killens hand började förflytta sig mot mosbyttan. Jag hade sagt Nej jag vill ju ha kokt potatis och då hade han styrt armen till den byttan istället och så hade det varit bra med det.

Men nu är ju inte detta en vanlig dag. Det är en trött förvirrad och ledsam dag. En stum dag.

Jag åt i tystnad, som man ju brukar göra när man är ensam vid bordet. Jag tittade på de andra gästerna i restaurangen. Ingen annan var ensam mer än jag.

Vid det läget var det lätt att ta steget ut till att slänga mig i gyttjepölen för självömkan. Tänka att där sitter alla glada och pratar, skrattar och har inte ett enda bekymmer i världen.

Jag vet ju givetvis att det inte alls är så det ser ut. Vid vart och varannat bord sitter även där olyckliga människor. De är bara maskerade som vi alla är.

I alla fall så var det nära att jag tog det där steget ut i gyttjan men jag hejdade mig. Jag sa till mig själv så här....Jag är där mina tankar är.

Och så la jag mina tankar på något helt annat, något som jag tycker om att tänka på och som gör mig lätt i sinnet. Jag tänkte på prästkragar och skirande försommargrönska.

Sen började jag tänka på just det där som jag sagt till mig själv.....Jag är där mina tankar är.
Jag tänkte en gång till....Jag är det mina tankar är.

Jag kan väl inte säga att jag hade ett halleluja moment eller en aha upplevelse eftersom detta är en insikt som jag burit under många år.

Men det är som om det blev lite klarare  och lite tydligare på något sätt. Lite enklare också.

För det är ju så att vi kan inte vara någon annanstans än där vi har våra tankar och vi kan inte var något annt än det vi i våra tankar säger att vi är.

Tänker jag att jag är glad så är jag glad. Tänker jag att jag är en behövd och älskad person så är jag det.
Tänker jag att jag är förälskad i min man så är jag förälskad i min man. Jag kan inte vara annat än det jag tänker.

Tänker jag att jag har ett trist liv med min man och att äktenskapet inte längre är roligt....ja då är det ju så det är.

Tänker jag bara på det som hände igår, ja då är jag bara igår. Och tänker jag bara på vad som ska vara i morgon så är jag där redan och missar idag. Nuet och det som är här.

Det är faktiskt inte svårare än så och ändå så har vi människor så svårt att förstå och ta makten över våra tankar. Vi tror att allt vi känner kommer av sig själv men ytters ytters sällan är det så. Man måste ha haft en tanke först, sen kommer känslan.

Det är traumatiserade människor med svåra kroppsminnen som kan råka ut för att kroppen reagerar och man känner utan att huvudet hänger med. Det händer mig då och då. Jag är medveten och det och försöker då genast att återta kontrollen eftersom jag vet att det är min vilja som styr och det är tankarna som avgör hur jag mår.

Vi kan aldrig vara något annat än det vi tänker och när vi låter hjärnan spela fritt utan att styra den så blir det som det blir. Det vi tänkt mest på, det blir det som råder.
Tänker vi hela tiden på vilken hopplöst misslyckad ful person jag är så blir det inte roligare än så.

Man kan ju aldrig känna en annan känsla när tanken säger detta.

Boten mot detta är ju såklart att medvetet tänka på sånt som man tycker om, sånt som gör en glad och på sånt som man faktiskt är tacksam över. Såna saker har vi alla människor i våra gömmor.

Det är svårt till en början och man halkar ofta tillbaka i de tankarna som man vill ändra på. Men det är inte omöjligt och om man är snäll mot sig själv och berömmer när man har klarat om så bara tre minuter så blir det en minut till nästa gång.

Det här är ju det man kallar positivt tänkande och som får håret att resa sig på dem som inte tycker att det hjälper. Och så är det ju, man kan inte springa omkring hela dagarna och jaga positiva tankar men man kan göra det enkelt för sig genom att just när man känner sig som eländigast....bara flytta fokus från den tanken till något som man tycker om. Då förändras känslan i kroppen för man kan omöjligen känna och tänka på två eller fler saker samtidigt.

Om du så får bara en stunds vila så är det mycket värt för annars så hade den stunden gåt åt till att må dåligt.

Så ge dig själv flera av dessa stunder och var god mot dig själv. Unna dig att tänka på det som du tycker om för det medför en känsla som man tycker om.

Å ang moset så var det ok.....fast nästa gång tänker jag ta kokt potatis.

Och mina reafynd skänker mig goa glada tankar även fast de fortfarande ligger i bilen. Jag hade ingen ork att bära upp dem.

See ya!