i huvudet på en finnpajsar jänta

Jag sitter här mitt i natten. Har just sett sista delen på Hinsehäxan som visades på tv. Har huvudvärk och har tagit migränmedicin. Borde gå och sova.

 

Men slår på datorn, tänkte kolla läget om nån va vaken. Tänkte söka kontakt. Men får nobben direkt. Har ingen Internetanslutning.

 

Enligt datorn så finns anslutning men modemet blinkar ojämt. Har stängt av och startat om ett par gånger. Ingen förändring. Comhem har ingen hel tråd från mig och ut i världen.

 

Lyssnar på musik och plockar fram ett worddokument. Är ju nästan som förr när jag skrev då man inte hade råd att vara uppkopplad. Man fick skriva det man skulle och sen ringa upp och skicka, och sen snabbt av igen. Internet var en lyxvara, dyrt.

 

Inte som idag då vi bli frustrerade när tråden till omvärlden inte funkar.

 

Tur att teven funkade i alla fall då. Det är ju comhem det med. Varit en soffkväll. Gjorde lite mat åt mig som jag åt framför teven till Vem vet mest. Magnus kom hem senare och åt annat.

Sen blev det sommar i tv. Allsångsminnen från förra året. Ja det var härligt att se somriga vyer. Alla färger och blommor, höra allsånger och jag sjöng med för full hals. Skrattade gott åt alla tokigheter som hade inträffat.

 

Direkt efter då kom Hinsehäxan. Jag köpte den boken till min mamma eller syster i julklapp för många år sen och tänkte jag skulle läsa den efter dem. Blev inte så. Men nu tänker jag göra det.

Tyckte om denna miniserie på tv. Blev berörd av hennes liv och hur saker händer, vad som får människor att fatta fel beslut och ta vägar som de egentligen inte vill.

 

Det kan hända vem som helst. Tyckte även mycket om alla gamla Stockholmsvyer. Bilar, gator, hus och människor från femtio till sjuttiotalet. Väcker minnen, nostalgi såklart.

Älskar gamla bilder på vår huvudstad..ja från hela vårt land faktiskt.

 

Jag är en äkta nostalgiker och det ser jag som något positivt. Därför att det är nostalgikerna som bär minnena vidare. Det är vi som bevarar det förflutna så att det kan upplevas av framtiden.

 

Så här rakt upp och ner så kan jag komma på flera saker som jag definitivt vill föra vidare och även saker som jag inte vill föra vidare.

Vissa saker kan gott ligga i glömska.

 

Det goda är trevliga minnen till mina barn, att bära med sig. Upplevelser som de känner nostalgi inför då det i framtiden kommer upp i deras tankar.

 

Mina barn är det dyrbaraste jag har och det största brott jag har gjort är att jag älskat dem för mycket. Så mycket att jag inte velat att de skulle uppleva såna saker som jag upplevde i min barndom.

Jag har curlat. Låtit dem vara barn och inte haft de krav och förväntningar som jag tog på mig som sjuåring, kanske ännu tidigare. Och ingen vuxen sa åt mig att jag inte behövde. Ingen vuxen sa

-         Jag är vuxen, jag gör det där jag tar ansvar för mig själv och för dig och din syster.

 

Istället läts jag göra det och det formade mig till den jag är idag. Mycket gott kom det av det. Jag lärde mig ta ansvar, bli stor duktig flicka fort. Jag lärde mig laga mat och städa och tvätta. Jag blev intuitiv och lärde mig att tillgodose behov innan de ens var uttalade. Allt i min strävan att vara duktig.

Jag tog hand om lillasyster men jag kände mig ofta ensam och osedd.

 

Det hände att jag blev kallad lat som barn. LAT! Kanske därför som jag idag har den sk ribban så högt uppsatt. Jag försöker prestera allt vad jag kan och vara bättre. För det jag gjorde dög inte fullt ut. Jag har i hela mitt liv strävat efter perfektionism för att det var så tydligt att jag inte dög.

Jag skriver detta som om det fortfarande pågick, mitt strävande och presterande. Det gör det inte. Inte som förut. Jag har förstått att det inte var jag som var fel. Jag har förstått att jag är bra ändå. Men det gamla kommer gärna och kastar sig över mig ibland.

 

Min verklighet var ingen verklighet som jag önskade mina barn. Därför såg jag till att alltid vara tillgänglig för dem. Jag sa aldrig något som jag inte kunde hålla. Jag ville att de skulle veta att när något kom ur min mun så var det bergfast förankrat i verkligheten och att lita på.

 

Jag ville att de alltid skulle veta att jag fanns där för dem, oavsett vad. Och jag har lärt dem att lyssna och att prata för sig. Jag har lärt dem att ta ansvar för sina handlingar och stå för det de gör.

 

Jag har inte jagat dem och tvingat dem äta upp maten. Jag har inte piskat dem att sitta stilla och vara tysta. Jag har inte tvingat dem att städa istället för att leka med kompisar. Jag har varit en bullmamma, som serverat frukost på sängen under hela december för att de ska kunna se julkalendern innan de går till skolan.

Jag har haft mellanmål till dem när de kommer från skolan. Jag har pysslat om dem, tvättat deras kläder, städat i deras rum, skämt bort dem med kärlek. Jag har läst tusen sagor och sjungit lika många sånger. Jag har tröstat, stöttat, manat på och stärkt deras självförtroende så att de aldrig nånsin skulle känna den ensamhet som jag kände.

 

Jag har kämpat med att nå in till min flickas trasiga innersta och hämtat tillbaka henne till livet. 

När jag blev sjuk sa alla att jag hade så stora barn så att de kunde hjälpa mig. Jag avskydde det därför att jag ville inte att de skulle bli som jag. De som sköter hushållet, går och handlar och alltid måste ta hand om varandra för att jag inte kunde. Jag ville inte att de skulle tvingas skynda sig hem från skolan för att ta hand om mig.

 

Därför sa jag att jag var vuxen, att jag klarade mig själv. Jag kämpade på så gott jag kunde, ensam efter skilsmässan, och lät dem bara vara barn. Jag lärde dem att vara trygga i att De inte behöver ta hand om mig och känna oro.

 

Jag har aldrig suckat över mitt val att bli mamma. Jag har varit så tacksam för att den gåvan gavs till mig.

 

Vi är alla barn av vår tid. Vi är produkter av det vi föds in i och efter de människor vi har omkring oss. På både gott och ont.

Föds man och får två mycket mycket unga och trasiga människor som föräldrar som knappt kan ta hand om sig själva så blir det lätt så här. Och som dessutom skiljer sig sen.

 

Men då är då och nu är nu. Mina föräldrar är vuxna. Jag är vuxen. Tiden som var kan inte ändras. De minnena är inte ljuvt nostalgiska. Tvärtom. Försoning är lösningen.

 

Försonas med det som var. Förlåta så som jag vill att mina barn ska förlåta mig för mina tillkortakommanden och det som de känner att jag hade kunnat göra annorlunda. Och visshet om att framtiden är min egen och den råder jag över.

Jag har givetvis även underbara barndomsminnen.  Dem sjunker jag in i ibland. Upplever dem igen och mår gott....de andra minnena vill jag helst inte besöka.

Jag älskar mina barn så mycket att det gör ont. De är det jag är mest stolt över i livet, även om jag känner misslyckande då och då. Jag kunde ju gjort bättre, gjort annorlunda. Strävat efter att ha varit en ännu bättre mamma.

 

Men det var så här det blev. Nu är de stora och på väg bort. Jag hoppas att deras minnen ger nostalgiska upplevelser och får dem att le när de tänker på sängfrukost och julkalendern i decembermörkret.