i huvudet på en finnpajsar jänta

Jag ska skriva om vikt, bantning om att väga för mycket.

Ett ganska så trist ämne egentligen eftersom det är förknippat med så mycket ångest för så många människor.

Men kanske tack vare det ändå så viktigt.

Jag har under mitt 47 åriga liv startat otaliga måndagsbantningar, följt den ena urlöjliga dieten efter den andra. Jag har läst viktminskningstips i tidningar. Trott benhårt på flygvärdinnedieter som ska trolla bort 3 kilo på tre dagar genom att man bara äter salladsblad och dricker vatten. Och ja det är klart man får ett resultat då.

Jag har lika många gånger misslyckats när fredagen kommer. Velat unna mig nåt gott när helgen kommer. Och då när misslyckandet ändå är ett faktum så kunde jag lika gärna äta hela plåten med muffins istället för att bara äta en.

Jag har ALDRIG, verkligen aldrig klarat mig över en helg. Förrän nu, helgen som var. Det var både svårt och lätt. Jag brottades med mig själv och mina tankar. Mitt sug efter att ta en bit av chokladen eller saltlakritsen som ligger i skåpet. Ja jag har massor av gott hemma. Jag har massa gott vin, var sugen på en drink och mina popcorn som ligger i skåpet.

Det som egentligen är mest dumt är att jag egentligen aldrig har behövt kämpa med vikten, jag har ätit det jag velat, fast av fel orsaker. Det är bristen på motion, min lathet som varit orsaken till att jag gått upp och att jag som sagt ätit av fel orsaker.

Fram till -05 så drog jag på mig mina kilon över sommaren, över julen och kände att när byxorna spände att jag borde hålla in lite på intaget av sötsaker.
Då började jag banta men misslyckades alltså på fredagen och fick börja om när måndagen kom. Ja jag trodde att det är så det måste gå till.

Det tog lång tid att bli av med de där extrakilona och hela tiden kände jag att jag misslyckades, att jag inte hade karaktär, att jag var dålig.

Första gången jag gick upp i vikt var sommaren mellan sjuan och åttan. Antagligen hormoner. De kilona stannade kvar. Inte så att jag var tjock, snarare lite lönnfet, kurvig, mullig eller vad man nu ska kalla det.
Som barn var jag så mager att mammam fick specialbeställa kläder som syddes upp åt syrran och mig.

När -05 kom blev jag sjuk. Och då började mina verkliga problem med viktuppgång. Av medicinska skäl men även av att jag åt av fel orsak, åt på slentrian utan att tänka.

Jag har sammanlagt på dessa sju år ökat 15 kilo. Att gå från att promenera 8 km om dagen samt att ha ett rörligt arbete till att knappt klara av att gå mellan rummen hemma - det sätter sina spår. Särsklit som matintaget är detsamma.

Det kan inte bli annat än tjockt runt magen. Under den period som jag mådde sämst så åt jag av sorg, jag tyckte ju att eftersom mitt liv ändå var så pissigt med min sjuka kropp så kunde jag ju få må bra när jag åt.

Nu kan det ju låta som om att jag vräkt i mig, ätit kopiöst och hejdlöst. Så är det inte. Jag har ätit rätt normalt, mer sött än jag borde, men vanlig mat och i normala mängder.
Jag har inte kunnat motionera som jag borde för att gå ner. Fortfarande så är det kroppen som sätter stopp. Att kämpa för att stupa och sen få betala för det i dagar efteråt har inte varit mödan värd.

Dansen har gjort fantastiska saker med min kropp och när jag dansade två pass i veckan så vägde jag lite mindre.

Vart jag vill komma är i alla fall att anledningen till att jag nu plötsligt klarade mig över helgen, är att jag använder huvudet.
Visst jag har ju tänkt förr också men inte använt mina tankar på rätt sätt.

När man växer upp och får en "dålig" matkultur med sig. Osunda vanor och man genom det sociala arvet lär sig att äta av fel orsaker. När man lär sig att sött är tröst. Precis som andra missbruk. Man självmedicinerer för att må bra, döva ångest och dålig självkänsla genom alkohol, narkotika, sex, shopping, mat....ja allt som går till överdrift. Ja då sitter det så benhårt inom en och mönster och vanor är svåra att bryta.

Sorgligt nog är det så att man ofta ser hela familjer med övervikt. Man för över matvanor på sina barn. Visst finns det undantag där barn inte alls tar efter eller ärver den dåliga vanan.

I min familj är vi flera syskon och alla har vi olika kroppar, två av oss "kämpar" ständigt med vikten och är missnöjda. Men alla äter vi helt galet fel och tröstar oss med sött.

Jag har flera gånger under den tid sen jag blev sjuk och min vikt ökade på detta sätt. Känt att jag skiter fullständigt i att kämpa med detta. Min vardag består till så stor del ändå att få saker att fungera och jag orkar inte att hela tiden "jagas" av att jag väger för mycket. Jag har tänkt att jag får väl köpa större kläder då.

MEN...det tankesättet funkar inte för jag kommer hela tiden tillbaka till faktumeet att jag behöver minska vikten.
Av hälsoskäl. För att kunna fortsätta dansa behöver jag väga mindre så att knäna belastas mindre. Linedance liksom övrig dans belastar knän och höfter enormt mycket.
Starka benmuskler är ett måste och det går betydligt lättare att dansa om man är lättare och inte får ont i knäna.

Likaså är det ju det här med hjärt och kärlsjukdomar och diabetes. Vi har bägge sjukdomarna i familjen och jag vill banne mig inte dö i hjärtinfarkt. Min morfar hade nio och överlevde, vilket läkarna inte förstod, men jag kan ju inte räkna med att ha samma tur.
Pappa med har haft en infarkt och där var det direkt vikten som skulle ner.

Sen är det även det faktum att jag känner mig ju mycket snyggare och fräschare när jag väger mindre. När kläder inte spänner och när jag ser mig i spegeln och kan skönja den kropp som en gång var min friska kropp.

Jag har i många år nu jobbat med min personliga utvecklig. Strävat efter att må psykiskt bättre. Inte låta alla mina gamla rädslor och sorgsenheter leva kvar i mitt liv och ta framtiden ifrån mig. Jag har kommit till en plats där jag känner mig både självsäker i det jag behärskar och jagg har en självkänsla som alltsom oftast är stabil och diparna kommer inte särskilt ofta.

Och hit har jag kommit enbart pga att jag börjat använda skallen. Jag har kommit till insikten att jag själv styr mitt liv och hur jag mår och det gör jag med mina tankar.
Insikt föder kunskap och med kunskap kan man förändra.

Jag har kommit dithän att jag bara måste tillämpa denna metod även när det gäller min vikt.
Jag kan inte äta planlöst, deppa ihop för det och sen intala mig själv att på måndag då gäller det. Då kommer jag lyckas.

Jag kan inte soppa nåt i munnen utan att tänka på om jag verkligen behöver det. Det finns bara en väg att bli tjock på och det är genom munnen.
Ja jag är medveten om medicinska problem men dem talar jag inte om här.

Jag behöver säga till mig själv att jag inte behöver äta pga hunger när jag en timme efter maten känner ett sug.

Jag behöver hela tiden föra en dialog med mig själv. Och hålla en bild för min inre syn. En bild av mig själv så som jag vill se ut. Den bilden hämtar jag när det känns jobbigt och jag vill strunta i att jag försöker gå ner i vikt.

Jag måste se till att vara snäll mot mig själv och tänka goda tankar. Jafg måste se mig i spegeln och le, vara nöjd med det jag ser. Jag måste tänka mig smalare för då kommer jag väga mindre.

Dansen måste vara min motivation att träna. Jag har ju redan lurat min kropp med den värsta blåsningen i och med att jag börjat dansa. Jag tränar ju då och det fattar den inte ;-) för det är ju så roligt att dansa.
Och träning ska vara kul, oavsett vad man gör. Det man inte gillar, det gör man inte heller och resultatet blir inte bra.

Jag är helt förundrad över att det idag är tisdag, jag föll inte över helgen utan jag håller fortfarande ett lägre kaloriintag och jag tränar här hemma.

Sen i måndags förra veckan...ja jag började en måndag den här gången med....har jag inte ätit raffinerat socker för att minska sötsug och jag har inte ätit kolhydrater i särskilt stor mängd.
Jag väljer kött och grönskaer utan att för den skull slaviskt äta enligt lchf metoden.

Jag tror inte på någon metot utan att istället äta allt med måtta och röra på sig. Det är den enda vägen är jag övertygad om.

Nu väljer jag att medvetet välja bort det jag vet gör mig tjock, för att jag ska känna en tidig effekt och uppmuntras att fortsätta.
Kajsa ville jag skulle väga mig för hon skulle räkna ut något på en app på hennes telefon.

Nä sa jag, vill inte för då blir jag bara missmodig. Jag har lärt mig att vägning inte funkar för mig. Hon föreslog då att jag skulle låta bli att titta och jag gick med på det. Jag sa att vågen nog visade ett visst antal kilo och jag ville inte se det.
När hon sen sa att den inte alls visade det så blev jag glad. Men tittade ändå inte.

Jag ska be henne kolla igen om ett par veckor och se om jag gått ner något. Vill fortfarande inte veta. Det räcker med de gånger jag måste väga mig hos läkaren. Jag ser på mina kläder hur stor jag är och jag har kläder i massor av storlekar.

Jag kommer självklart att fortsätta fika, äta godis om jag är sugen, dricka vin för det hör till livets goda att njuta av mat och dryck tycker jag.

Men inte nu precis, nu vill jag bli belönad med att jag känner mig smalare.

Att hålla en stenhård diet, gå ner massor och sen börja med samma dåliga matvanor som innan, det kan ju bara gå åt ett håll. Så det är bara att lära sig ha balans och lägga sig till med nya vanor. Vill man äta så måsta man träna.
Alltså måste jag finna en väg som jag kan gå trots min sjuka kropp. Träning kommer göra den starkare så att den orkar mer och det är positivt. men jag vet också att det kommer både många och långa perioder då jag inte kan göra annat än att gå mellan rummen och då finns ingen träning alls som funkar.
Då måste jag spara den lilla lilla energi jag har till att bara fungera och kunna klä mig och sköta min hygien.

Man kommer inte undan det. Inte inom något område i livet. Vi måste använda våra huvuden för att nå dit vi vill, för att må som vi vill och för att ha de kroppar som vi vill. Hjärnan och våra tankar är vägen till framgång i livet, vilken framgång Du än söker. 

Och Du är den enda tänkaren i Ditt huvud.

Jag har nyligen klarat något som jag aldrig tidigare har gjort. Det gör mig stum av förundran och jag tror knappt att det är sant.
Det betyder att jag också kan klara den kommande helgen.