i huvudet på en finnpajsar jänta

 

Den här eken står i backen bakom vårt grovsoprum. Det är Lill-Tarzans ek.

 

Han är skådespelaren Johan Hedenbergs barndomsvän. Och är en av personerna i Johans nyutkomna bok som jag just köpt men inte läst ännu.

 

Jag ska inte skriva om varke Johan eller Lill-Tarzan eller om Johans bok. Den har han ju redan skrivit och det finns säkert de som kommer skriva om den med. Recensera heter det visst.

 

Jag ska skriva om mina egna tankar om den här eken och andra saker, ting, föremål som vi har omkring oss.

 

Jag har i sju års tid passerat detta träd vaje gång jag går till centrum. Jag har noterat att det är gammalt, dött och borde rasa i nästa storm.

Inte ägnat det några vidare funderingar, bara passerat.

 

I veckan kom vår lokaltidning. Där fanns ett reportage om Johan hedenberg med anledning av hans nyutkomna bok.

En bild på honom intill trädet fångade mitt intresse för jag såg ju att bilden var tagen bredvid vårt soprum.

 

I texten berättar Johan att hans sovrum låg på andra våningen i huset mitt emot eken. Och det är huset bredvid mitt hus.

Och att i denna ek satt Lill-Tarzan för över fyrtio år sen och såg sin pappa sittandes i köket när en man kom in och slog ihjäl pappan med ett brännbollsträ.

Ett brännbollsträ som Lill-Tarzan och Johan hade svarvat i slöjden.

Några få månader efter den händelsen som Lill-Tarzan bevittnade så tog han sin första  sil. Han var tretton år.

 

Och det jag tänker på när jag läser detta och ser bilden på eken och sen tittar upp mot lägenheterna i huset är....Vad vet vi om vilka hemligheter som finns omkring oss?

 

Jag hade väl aldrig ens i min vildaste fantasi kunnat tänka att en pojke för fytrio år sen skulle setat uppflugen i det där trädet och bevittnat mordet på sin pappa.

Jag har så många gånger gått utanför detta hus och mitt eget om kvällarna. Tittan in genom de upplysta fönstren, sett människor och hur de har det, men aldrig att jag ens föreställt mig att det någon gång har skett ett mord i en av lägenheterna.

 

Vi vet ingenting. Vi passerar hus och hem, bänkar och träd. Platser där manniskor suttit och varit olyckliga. Platser där människor begått självmord eller har dödats.

Vi passerar platser där människor har varit lyckliga, där avgörande besked har emottagits.

Sorg och glädje, skratt och gråt blandat. Vi vet inget av detta.

 

Allt bara är och förblir och inget skvallrar om vad som skett.

 

Vi går i trappor som är nedslitna efter tusentals människors skor. Vi låter våra händer följa trappräcken som människor å sekler vilat sina händer på.

Vad har de människorna burit inom sig? Vilka var de och vad gjorde dem till vad de blev?

 

Lill-Tarzans upplevelse i trädet, hans favoritträd den dagen märkte honom för livet. Han blev aldrig mer sig lik, skriver Johan.

Och vem skulle blir det. Ett barn vars framtid på ett ögonblick utstakas därför att han är på fel plats vid fel tidpunkt. Fel vuxna omkring honom och fel vänner. Allt blev bara fel och ingen fanns att visa på det rätta.

 

Han och flera andra ur Johans vänkrets hamnade på bänkarna i Vällingby. Blev de där som vi skyndsamt går förbi med bortvänt ansikte.

Blev de där som vi tror oss vara bättre och finare. Blev de där som vi inte vågar möta ögonen på.

 

Men vad vet vi om VARFÖR de sitter där? Vad vet vi om VARFÖR deras liv går ut på att fly med hjälp av droger och alkohol?

 

Vi vet ingenting. Vi pratar om att alla har ett val och att det är deras eget val att de sitter där. Kanske är det så. Kanske inte.

När man drabbas av svåra saker vid unga år så finns inte förmågan att förstå, om inte hjälpen från vuxna finns, att det bara blir värre. Att det inte är någon lösning, att man måste bearbeta och få hjälp.

 

När man drabbas som vuxen så kan fundamenten man står på försvinna så plötsligt att man inte ens har en chans att fatta tag i något stabilt innan man följer med ner i avgrunden.

 

Människor har i alla tider sökt glömska, lindring, slykt genom droger och alkohol. Det är ett enkelt sätt att glömma och hantera sitt eget helvete.

En strategi för överlevnad sätter sig hårt och är svår att bryta.

 

Man har hittat något som "hjälper" och vågar inte släppa taget för att ge sig ut på okänd mark, man vågar inte möta det man flyr därför att man är livrädd för skräcken man kände då det hände.

 

Jag tror personligen att det är fler som sitter på "bänkarna" än det är de som kunnat få hjälp och hantera sina trauman.

Och med bänkarna menar jag både de som verkligen sitter där men även de som har sånär fungerande liv med hem, familj och arbete men som antingen jobbar för mycket, dricker för mycket, bråkar med sin partner för mycket.

De som varje dag flyr fast de är här och är respekterade medborgare som man inte vänder bort ansiktet för.

 

Om och om igen träder offentliga personer fram och berättar sina livsöden. Alkoholiserade föräldrar, sexuella övergrepp, fosterhem...etc etc....och så får man plötsligt en förklaring till varför det skrivits om knaskbrott, alkoholism, självmord.......

 

De är som oss. Människor som trots framgång, kändisskap så bär de sina hemligheter.

 

Och hemligheter finns överallt. Eken bakom mitt grovsoprum står där år efter år och ingen av dem som bor i huset mitt emot har en aning om vad som hände den där dagen då pojken som vanligt klättrade i sitt träd och såg det som för alltid förändrade hans liv.

 

Ett kort ögonblick, några minuter är allt som behövs.

 

Jag brukat när jag sätter mig på en bänk, eller en gammal stol, fundera på alla de människor som suttit just där före mig. Vilka de var. Hur de mådde och varför de satt just där.

 

Tänker Du någonsin på dem som var här före dig och undrar Du någon gång vad den smutsige tandlösa mannen utanför systembolaget bär i sitt hjärta?

 

Vad var det som fick honom att behöva fly?