i huvudet på en finnpajsar jänta

 

För femton år sen flyttade min lillasyster Jeanette med sin man till hans hemland Amerika. Tre barn, massor av missade familjehögtider senare så saknar jag henne mer än någonsin.

 

Vi pratar ofta i telefonen, ibland flera gånger om dagen och den senaste tiden har vi pratat mycket om just familjehögtiderna.

Födelsedagar, jular, andra helger......tid som man ofta spenderar med sin familj.

 

Vi skrattar och minns alla förberedelser vi brukade göra. Hur vi lagade mat, gjorde julgodis, pyntade och dekorerade inför alla fester.

Vi är båda så ledsna över att vi inte kan göra det tillsammans längre. Visst är det gott att ha minnena men de värmer inte särskilt när man saknar och behöver sin familj.

 

Jag vet och hon vet att hon valde att en gång ta steget att följa sin man och bosätta sig i för henne ett okänt land.

Ett land som är hemland för alla hennes tre barn och där de har sina rötter fast rotade även om de har "luftrötter" till Sverige och ser även det som sitt hemland.

Men det hindrar inte tårar av längtan att bryta fram när man som mest behöver stöd och hjälp av sin familj, som min syster gör just nu.

Pga olika anledningar så är det extra kämpigt just nu och känslan av ensamhet är stor. Visst har hon goda vänner men vänner är ändå bara vänner. De är inte familj och de har sitt.

 

Jag har som storasyster alltid tagit hand om min lillasyster. Jag har hjälpt och stöttat, varit någon att luta sig emot. Precis som hon har varit mitt stöd i livet.

Vi kan tala med varandra i timtal. Ösa ur oss saker som känns jobbiga, vi vet att det är tryggt förankrat och att inga domar sätts av den andra.

Vi vet båda hur vårt förflutna har gjort sår inom oss som aldrig kommer att försvinna eller sluta påverka oss i vårt dagliga liv idag.

 

Vi kan hämta styrka från varandra och vetskapen om att ha någon som fattar precis, är det som har räddat oss många gånger och hjälper till att ännu ett tag hålla huvudet ovan vattenytan.

 

Det är så tungt när det man av hela sitt hjärta vill, men att det inte går. Det är så tungt när man saknar och vill ha det som förut.

Det är så svårt att trösta sig med tacksamhet över att vi ändå har varandra på det sätt vi har nu. Det räcker liksom inte när man vill ha varandra vid sin sida.

 

Och jag vill verkligen ha min syster vid min sida. Jag vill vara en närvarande moster till hennes barn. Jag vill sätta på en panna te och duka fram bullarna som jag vet att hon älskar. Jag vill julpyssla tillsammans med henne. Jag vill gå på loppisar och luncha på stan med henne.

 

Jag vill kunna ge henne en riktig kram istället för bara tröstande ord i telefonen.

 

Jag saknar dig Jeanette.

 

 

 

 

 

.