i huvudet på en finnpajsar jänta

Jag är grymt förkyld just nu. Och då menar jag riktigt ordentligt och inte bara lite lätt snuvig.

Jag nyser i ett och hinner ibland inte andas mellan nysningarna som kan vara 5-6 på raken då snoret och spottet sprutar i näsduken jag har som skydd.

 

Jag är tack och lov på benen. Inte så att jag orkar hålla på med massor men jag orkar sitta vid datorn och jag orkar gå ut med Curry och jag leker med henne då och då med.

 

Nåt annat orkar jag inte, som att städa eller baka fast det vill jag inte när jag är förkyld ändå. Baka alltså. Inte så hygieniskt tycker jag.

 

Jag dricker te, äter godisnappar och lyssnar på Dolly Parton.Då och då kommer Curry och tittar till mig. Men just nu ligger hon och solar sig på balkongen. Njuter av höstsolen.

 

Så trots omständigheterna så är dagen rätt ok.

 

Vi var ute på en promenad för lite sen och jag slogs som alltid samma tid varje år, av hur mycket jag älskar hösten.

Jag njuter av att varken frysa eller svettas. Jag njuter av frisk lite lätt kylig luft och att det doftar lite som av mull i luften.

Jag tycker om att sitta ute på hösten, ha en filt om det behövs, och dricka mitt te och bara känna hur skönt allt känns.

 

Jag tycker om livet, mitt liv. Jag tycker om hur det har blivit. Även fast jag inte har valt allt själv så har det ändå blivit bra och de val jag har gjort kan jag leva med. Och en del val ger mig glädje varje dag.

Magnus är ett sånt val. Curry likaså. De finns i mitt liv därför att jag har velat det.

 

Något annat som ger mig glädje varje dag är min kropp, även om jag är orättvis och förbannar den då och då så är jag ändå glad och tacksam över att det trots allt inte svikit mig helt och hållet.

Jag väljer att välja glädje och att se vad jag kan må bra av istället för att fastna i negativa tankar och i sånt jag ändå inte kan påverka.

 

Jag är inte lastgammal och jag hoppas att jag har många år kvar men vissheten om att jag ändå har färre år kvar än vad jag har levt. Den vissheten gör mig så rädd om den tiden jag har. Det känns som om jag inte vill missa en minut att må bra och känna mig lycklig.

 

För varje dag som jag låter gå till spillo genom att fastna i tankar om sånt jag inte mår bra av eller kan påverka, det är ju en förlorad dag från framtiden. Från den tiden jag har kvar.

 

Det är ju inte så att jag ständigt går och tänker på döden men jag vet att jag närmar mig den, inte fortare än tidigare, men den finns inte där som en suddig oklar diffus skugga som jag inte vill kännas vid, utan mer som en klar och tydlig bild som jag inte räds möta ögonen på.

 

Mina barn är stora nu. Så stora man är vid 19 och 23 års ålder. Jag är glad att de kommit en bit in i livet och nu är på väg att släppa taget helt. Om jag har tur så hinner de stadga sig ordentligt och kanske t.o.m ha egna familjer och ett fint skyddsnät omkring sig iform av vänner och familj den dagen det är dags för mig och deras pappa att gå.

Att mista dem man älskar slipper ingen människa undan men det är betydligt lättare att hantera det, leva vidare och bli lycklig igen om man är trygg och har människor som man älskar omkring sig.

Ensam är inte stark.

 

Jag drömmer mycket om mina barn nu. Var och varannan natt så kommer de till mig i drömmarna och de är alltid små igen. Tiden är nutid men de är små och jag upplever dem som de var då.

Jag får återigen känna deras små armar omkring min hals. Höra deras barnröster och se deras lek. Deras ögon är fulla av förtröstan och jag vet att de till fullo tror att kan göra allt bra.

 

Det är så ljuvligt och även om jag känner en gnutta sorg inom mig när jag vaknar över att de är borta med drömmen så är jag så glad över att jag får ha dessa drömmar.

 

Troligen håller jag väl på och bearbetar det att jag är inne i en ny period/fas i livet. Separationsfasen från dem som jag levt så nära och skyddat så gott jag kunnat.

 

Med lite ostadiga ben tittar jag framåt och försöker få grepp om något som jag känner igen. Det är lite vagt och vägen känns ny att gå på.

 

Men jag är inte dummare än att jag förstår att det är så här livet är. Det är så här de flesta föräldrar känner och behöver gå igenom när barnen växer upp och lämnar hemmet.

En roll man haft i så många år behövs liksom inte på samma sätt längre och kan plockas bort.

Mammarollen som den omvårdande, den som ger mat, trygghet och skrämmer bort spökena.

 

Mamma är jag ju fortfarande men min betydelse är en annan och jag fyller inte samma funktion i deras liv längre.

 

Att jag fick hem min flicka i en hel vecka har varit ljuvligt. Jag har suttit på hennes sängkant om morgonen, smekt och pussat hennes kind och jag har njutit av att se på henne när hon sover.

Vi har skrattat och haft så roligt att jag med ännu större glädje ser fram emot när hon kommer hem nästa gång.

 

Nu ska jag ta en kopp te och vända nästan mot solen precis som Curry gör. Jag ska tänka på höstarna när de var små och vi räfsade löv i trädgården. För att när vi var trötta ta ut fika och varma kanelbullar och sätta oss på berget och njuta. Barnen rullade sig i lövhögarna och skrattade hjärtligt när deras pappa kastade upp nävar med guldgula löv över deras huvuden. Löven dalade ner över deras ansikten och rosiga kinder.

 

Jag är så glad över mina minnen. Måtte jag aldrig förlora dem.