Min bror
Jag har tänkt mycket på Johan nu i några veckor. Anledningen är såklart för att årsdagen för hans död är idag. I år skulle han ha blivit 35 år. Och det är så svårt att föreställa sig honom som en vuxen man, för mig är han ju bara 20 år fortfarande. För evigt. Aldrig en dag äldre. Det är omöjligt att tankarna inte snuddar vid hur allt hade kunnat vara idag om han inte hade tagit sitt liv. Det är lönlöst att spekulera men ändå så finns den där, undran över hur han hade mått, vad han hade gjort, hade han haft familj. Skulle han vara lycklig?
Tio år efter hand död skulle han fyllt trettio och jag skrev några rader till honom som jag la tillsammans med blommor på graven den födelsedagen. Ett födelsedagsfirande brukar vara glatt och roligt. Man hyllar livet och den älskade personen som fyller år. Att uppvakta sin bror vid hans grav, tar udden av glädjen. Att uppvakta med blommor vid ett fotografi som förevigat en ung pojkes leende, det där leendet som slocknade och förbyttes till sorg och smärta.....
Det gör så in i helvete jävla ont.
Jag vill inte vara storasystern som idag minns hur jag för fjorton år sen satt och höll hans kalla hand. Som kände iskylan i hans kropp som slutat andas och som aldrig mer skulle lyfta sina armar för att ge mig en kram. Som aldrig mer skulle känna värmen i min hand från hans ansikte och se glittret i hans levande ögon eller höra det bubblande skrattet i mina öron. Jag vill inte vara den storasystern....
Hur gammal jag än blir så kommer Johan alltid att vara tjugo år. Hur mycket jag än har försonats med att han inte längre lever här med oss så gör det så ont idag. Och hur många gånger jag än hyllar livet och är tacksam över allt jag har så fattas han mig alltid. Han fattas mig och det är så tungt att bära hans sorg och smärta över att han inte längre orkade leva. För den bär jag med mig, alltid. Den är mitt osynliga tunga bagage. Det finns ingen tröst i att han numera är bortom smärtan och "vilar i frid" för det är hans liv tillsammans med oss, som räknas.
Det finns ingen tröst i att han inte längre har ont....för den smärtan som driver en människa till att göra det han gjorde, det måste vara värre än skärselden. Och hur kan man trösta sig när den sista känslan i en människa var annat än frid.
Ja jag har försonats för det gav mig frid tillslut. Men försoning betyder inte glömska eller frånvaro av sorg, saknad och smärta. Försoning betyder bara att man resignerar och gör det bästa av den situation som råder och lever efter de "kort som ligger på bordet".
Försoning är en nödvändighet för oss som lever kvar men aldrig att vi glömmer eller slutar ha ont.
Det absolut värsta tänkbara har hänt.Hans röst och skratt tystnade i mina öron. Jag kan inte längre höra dem, hur mycket jag än försöker förnimma och minnas. Det är bara tyst. Jag ser hans ansikte på fotot framför mig men det är tyst i mina öron. Det är bara tyst. Jag gråter förtvivlat och känner det som att jag förlorar honom ännu mer.
Trettio år idag…en vuxen man
Du var tjugo år när jag såg dig sist,
en ung man på livets tröskel.
Vart tog åren vägen?
Så många år har passerat utan dig.
Så många år med besök hit till din grav.
Så många år utan ditt skratt, din doft och dina leende ögon.
Så många år av smärta och tomhet.
Jag tänder ett ljus för dig idag
Det brinner för att du är saknad
Det flammar för att du är älskad
Och slocknar till slut för att du är borta.
Du är min lillebror, Johan och jag är din storasyster.
Och jag saknar dig så mycket.
2006
