Vänlighet och Vänskap
Jag välkomnar dessa regniga mornar lika mycket som jag välkomnar de soliga. Känslan är bara på helt olika sätt. Jag vill ju såklart ha solens ljus och värmen. Men de innebär även ett visst mått av stress. Att hinna med att vara ute samtidigt som jag behöver vara inne och vila. Visst kan jag vila ute men värmen gör det svårare men med svalkan inomhus blir det effektivare vila.
Så när det är regnigt som idag så känner jag bara ro och frid. Jag behöver inte känna att jag måste ta tillvara varje minuts solljus genomn att gå ut, utan kan bara vara inne och koppla av och göra mina små måsten.
Måsten som att skriva mail, fixa med räkningar, skriva här och annat pyssel vid sidan om datorn.
Jag gick in på bloggen igår, det sista jag gjorde innan jag la mig och läste två kommentarer. En av dem var från en för mig anonym person, mig veterligen i alla fall eftersom han/hon inte skrivit ut sitt namn. Den kommentaren fick mig att ligga vaken och fundera en hel del innan jag kunde somna.
Jag tycker om när ni skriver till mig och jag tycker såklart om snälla saker. Det särskilda med den här kommentaren var i alla fall de vänliga orden. Hur jag beskrevs. Och jag kan inte smälta att orden är riktade till mig. Jag kan inte smälta att en annan människa beskriver mig på det sättet. Det är fantastiskt och jag kan knappt tro att det är sant.
Att lilla jag kan vara allt det. Jag som inte är någonting. Jag som alltid har sett mig själv som en färglös figur som ingen lägger märke till.
När jag var yngre var det så illa ställt med min självkänsla att jag var bergsäker på att inga människor mindes mig efter ett möte. Om jag tex skulle ringa upp någon som jag bara träffat en gång så kissade jag nästan på mig av oro för jag var så säker på att den här personen inte skulle ha en aning om vem jag var, inte ens när jag sa mitt namn. Jag föreställde mig att personen i andra änden av luren skulle leta i minnet och säga mitt namn och sen säga tyvärr, jag vet inte vem du är, jag minns inte.
Att jag själv inte glömde bort att jag mött och talat en person, det spelade ingen roll, jag var bara säker på att ingen mindes mig.
Så när någon så målande beskriver mig positivt som den här anonyme personen gjorde, så kan jag knappt tro att det är sant. Jag tänker att han eller hon måste ta fel på person, för inte kan det vara mig man menar.
Givetvis vet jag inom mig att allt detta inte är annat än mina fantasier, mina dålig-självkänsla-fantasier. Jag uppskattar enormt mycket att få höra eller läsa att jag berör någon eller att min personlighet, den man uppfattar att jag är, påverkar denne positivt. Jag har lärt mig att inte fly in i misstro utan istället tro på det och låta orden sjukna in i mig. Jag har lärt mig att ta emot beröm och lita till att det någon säger till mig, faktiskt är den personens uppfattning om mig.
Dålig självkänsla är alltid det våra egna tankar och känslor säger till oss att vi är. Sen finns det såklart de som skapar detta mot andra genom att i sin egen olycka, förtrycka en annan människa tills den till sist själv tror att det negativa är sant.
Så har det inte varit för min del. Någonstans långt tillbaka såddes ett frö och det växte sig starkare tills jag var övertygad om min otillräcklighet och oförmåga.
Jag ska skriva lite om mina tankar på VÄNSKAP. Jag är en aktiv facebookare. Och där är väldig fokus på vänner.
Sanna vänner, äkta vänner, falska vänner, dåliga vänner, bästa vänner etc......
Det cirkulerar många texter om vänner som man ska kopiera och sprida vidare. Man har sin vänlista full av människor som för en del är begränsad till just endast vänner och för andra så finns där ibland flera tusen personer som man omöjligen kan känna allihop.
Hur som helst så uttrycks det ofta på facebook att äkta vänner är de som ställer upp i vått och torrt. Det är människor som aldrig sviker, som aldrig uttalar sig negativt. Det är människor som aldrig får en att känna sig ledsen.
Man talar om dåliga vänner, de som sviker, de som inte ställer upp och de som anses som falska.
Jag kan inte direkt säga var jag står någonstans i detta, vad min ståndpunkt är.
Jag vet bara mina egna tankar om andra människor, de som finns i vår närhet och som väljer att vara det.
Vad har vi för rättigheter att ställa krav och förväntningar på andra människor, vilken relation vi än har till dem?
Vad ger mig/oss rätt att kategorisera in dem som jag har i min vänkrets eller bekantskapskrets, till bra eller dåliga vänner?
Jag tänker som så att varenda en som jag har runtomkring mig och som jag kallar "min". Det är en människa som av egen fri vilja faktiskt har gjort ett val att vara en vän (och i princip alltid så är det något som sker utan avtal). Att säga att någon är mer eller mindre bra vän än någon annan är nog ganska förmätet av mig i så fall.
Våra partners är även de människor som väljer att vara med oss. Det är ingen självklarhet i hela världen att en annan människa ska vilja välja oss till vän eller partner. Det är inget vi kan förvänta oss eller kräva.
Det är väldigt lite som man över huvud taget kan kräva av en annan människa, för allt handlar om dennes fria vilja. Vi kan aldrig tvinga fram känslor eller lojalitet.
Att bli ihop med någon, gifta sig eller bli sambos - är ett avtal man gör och då finns det absolut vissa förväntningar man bör ha på varandra. Lojalitet, trohet, vänskap och att tillsammans föra det man skapar tex familj, framåt och till trygghet. Att bli sviken i det läget är absolut ett hårt slag. För man har ingått något tillsammans.
Det är såklart även hårt när man råkar ut för en kris och tror sig veta att de människor man har omkring sig, ska stötta och finnas där, att de då inte finns. En känsla av svek uppkommer ofta.
Men ofta är det även så att då man är i kris så reagerar man väldigt starkt på allt. Alla känslor är intensiva och man är i chock och kan sällan tänka rationellt. Det är väldigt lätt att döma och dra förhastade slutsatser. Jag vet, för jag har varit där och jag har även jag dömt mina vänner utifrån den situation jag befann mig i.
Relationer - vilka de än är. Kärlek, vänskap, arbete, föreningsrelationer.....Alla är de svåra att balansera och kräver ansvar från bägge parter. Och att sopa rent framför sin egen dörr innan man ger sig på och kritiserar sin väns tillkortakommanden är inte så dumt faktiskt.
Jag kan inte kräva något av en annan människa. Förväntningar till viss del beroende på vilken relation man har. Men kräva och sen döma ut och kalla falsk, dålig och vara besviken...det hör kanske sandlådan till.
Visst sjutton finns det människor i vår närhet som kan göra oss illa och ledsna. Men vi har ju våra val vi med och sällan är det faktiskt så att någon vi varit vän med länge, att denne plötsligt medvetet sårar oss. Oftast handlar det om missförstånd eller att vi faktiskt har för höga förväntningar eller krav på den människan.
Man talar om äkta vänskap och att då kan man säga vad som helst till varandra och ändå så består vänskapen, men jag tror långt ifrån att man alltid talar ur hjärtat och säger som det är. Tex att jag blir sårad när du lovar att vi ska göra något men uteblir.......Istället talar man vitt och brett om svek och falskhet, gärna till andra, och inom sig bestämmer sig att sanningen ser ut på ett visst sätt.
Men vi kan aldrig veta till hundra procent vad som får en annan människa att agera på ett visst sätt. Vi vet bara vårt eget och det är vårt ansvar att vara ödmjuka och icke dömande.
Ja det var mycket det om vänskap. Och inte vet jag om det blev förståbart heller. Jag skriver bara det som kommer och korrläser sällan just nu. Rättstavningen funkar bättre för närvarande. Och DET gläder mig även om det säkert smyger sig in fel här och där men de är inte så uppenbara som för en tid sen när jag själv inte fattade vad jag hade skrivit.
Men nu är jag trött i vänster arm och hand så jag sätter punkt innan jag blir för trött. Ha en bra dag alla, det ska jag ha!
Så när det är regnigt som idag så känner jag bara ro och frid. Jag behöver inte känna att jag måste ta tillvara varje minuts solljus genomn att gå ut, utan kan bara vara inne och koppla av och göra mina små måsten.
Måsten som att skriva mail, fixa med räkningar, skriva här och annat pyssel vid sidan om datorn.
Jag gick in på bloggen igår, det sista jag gjorde innan jag la mig och läste två kommentarer. En av dem var från en för mig anonym person, mig veterligen i alla fall eftersom han/hon inte skrivit ut sitt namn. Den kommentaren fick mig att ligga vaken och fundera en hel del innan jag kunde somna.
Jag tycker om när ni skriver till mig och jag tycker såklart om snälla saker. Det särskilda med den här kommentaren var i alla fall de vänliga orden. Hur jag beskrevs. Och jag kan inte smälta att orden är riktade till mig. Jag kan inte smälta att en annan människa beskriver mig på det sättet. Det är fantastiskt och jag kan knappt tro att det är sant.
Att lilla jag kan vara allt det. Jag som inte är någonting. Jag som alltid har sett mig själv som en färglös figur som ingen lägger märke till.
När jag var yngre var det så illa ställt med min självkänsla att jag var bergsäker på att inga människor mindes mig efter ett möte. Om jag tex skulle ringa upp någon som jag bara träffat en gång så kissade jag nästan på mig av oro för jag var så säker på att den här personen inte skulle ha en aning om vem jag var, inte ens när jag sa mitt namn. Jag föreställde mig att personen i andra änden av luren skulle leta i minnet och säga mitt namn och sen säga tyvärr, jag vet inte vem du är, jag minns inte.
Att jag själv inte glömde bort att jag mött och talat en person, det spelade ingen roll, jag var bara säker på att ingen mindes mig.
Så när någon så målande beskriver mig positivt som den här anonyme personen gjorde, så kan jag knappt tro att det är sant. Jag tänker att han eller hon måste ta fel på person, för inte kan det vara mig man menar.
Givetvis vet jag inom mig att allt detta inte är annat än mina fantasier, mina dålig-självkänsla-fantasier. Jag uppskattar enormt mycket att få höra eller läsa att jag berör någon eller att min personlighet, den man uppfattar att jag är, påverkar denne positivt. Jag har lärt mig att inte fly in i misstro utan istället tro på det och låta orden sjukna in i mig. Jag har lärt mig att ta emot beröm och lita till att det någon säger till mig, faktiskt är den personens uppfattning om mig.
Dålig självkänsla är alltid det våra egna tankar och känslor säger till oss att vi är. Sen finns det såklart de som skapar detta mot andra genom att i sin egen olycka, förtrycka en annan människa tills den till sist själv tror att det negativa är sant.
Så har det inte varit för min del. Någonstans långt tillbaka såddes ett frö och det växte sig starkare tills jag var övertygad om min otillräcklighet och oförmåga.
Jag ska skriva lite om mina tankar på VÄNSKAP. Jag är en aktiv facebookare. Och där är väldig fokus på vänner.
Sanna vänner, äkta vänner, falska vänner, dåliga vänner, bästa vänner etc......
Det cirkulerar många texter om vänner som man ska kopiera och sprida vidare. Man har sin vänlista full av människor som för en del är begränsad till just endast vänner och för andra så finns där ibland flera tusen personer som man omöjligen kan känna allihop.
Hur som helst så uttrycks det ofta på facebook att äkta vänner är de som ställer upp i vått och torrt. Det är människor som aldrig sviker, som aldrig uttalar sig negativt. Det är människor som aldrig får en att känna sig ledsen.
Man talar om dåliga vänner, de som sviker, de som inte ställer upp och de som anses som falska.
Jag kan inte direkt säga var jag står någonstans i detta, vad min ståndpunkt är.
Jag vet bara mina egna tankar om andra människor, de som finns i vår närhet och som väljer att vara det.
Vad har vi för rättigheter att ställa krav och förväntningar på andra människor, vilken relation vi än har till dem?
Vad ger mig/oss rätt att kategorisera in dem som jag har i min vänkrets eller bekantskapskrets, till bra eller dåliga vänner?
Jag tänker som så att varenda en som jag har runtomkring mig och som jag kallar "min". Det är en människa som av egen fri vilja faktiskt har gjort ett val att vara en vän (och i princip alltid så är det något som sker utan avtal). Att säga att någon är mer eller mindre bra vän än någon annan är nog ganska förmätet av mig i så fall.
Våra partners är även de människor som väljer att vara med oss. Det är ingen självklarhet i hela världen att en annan människa ska vilja välja oss till vän eller partner. Det är inget vi kan förvänta oss eller kräva.
Det är väldigt lite som man över huvud taget kan kräva av en annan människa, för allt handlar om dennes fria vilja. Vi kan aldrig tvinga fram känslor eller lojalitet.
Att bli ihop med någon, gifta sig eller bli sambos - är ett avtal man gör och då finns det absolut vissa förväntningar man bör ha på varandra. Lojalitet, trohet, vänskap och att tillsammans föra det man skapar tex familj, framåt och till trygghet. Att bli sviken i det läget är absolut ett hårt slag. För man har ingått något tillsammans.
Det är såklart även hårt när man råkar ut för en kris och tror sig veta att de människor man har omkring sig, ska stötta och finnas där, att de då inte finns. En känsla av svek uppkommer ofta.
Men ofta är det även så att då man är i kris så reagerar man väldigt starkt på allt. Alla känslor är intensiva och man är i chock och kan sällan tänka rationellt. Det är väldigt lätt att döma och dra förhastade slutsatser. Jag vet, för jag har varit där och jag har även jag dömt mina vänner utifrån den situation jag befann mig i.
Relationer - vilka de än är. Kärlek, vänskap, arbete, föreningsrelationer.....Alla är de svåra att balansera och kräver ansvar från bägge parter. Och att sopa rent framför sin egen dörr innan man ger sig på och kritiserar sin väns tillkortakommanden är inte så dumt faktiskt.
Jag kan inte kräva något av en annan människa. Förväntningar till viss del beroende på vilken relation man har. Men kräva och sen döma ut och kalla falsk, dålig och vara besviken...det hör kanske sandlådan till.
Visst sjutton finns det människor i vår närhet som kan göra oss illa och ledsna. Men vi har ju våra val vi med och sällan är det faktiskt så att någon vi varit vän med länge, att denne plötsligt medvetet sårar oss. Oftast handlar det om missförstånd eller att vi faktiskt har för höga förväntningar eller krav på den människan.
Man talar om äkta vänskap och att då kan man säga vad som helst till varandra och ändå så består vänskapen, men jag tror långt ifrån att man alltid talar ur hjärtat och säger som det är. Tex att jag blir sårad när du lovar att vi ska göra något men uteblir.......Istället talar man vitt och brett om svek och falskhet, gärna till andra, och inom sig bestämmer sig att sanningen ser ut på ett visst sätt.
Men vi kan aldrig veta till hundra procent vad som får en annan människa att agera på ett visst sätt. Vi vet bara vårt eget och det är vårt ansvar att vara ödmjuka och icke dömande.
Ja det var mycket det om vänskap. Och inte vet jag om det blev förståbart heller. Jag skriver bara det som kommer och korrläser sällan just nu. Rättstavningen funkar bättre för närvarande. Och DET gläder mig även om det säkert smyger sig in fel här och där men de är inte så uppenbara som för en tid sen när jag själv inte fattade vad jag hade skrivit.
Men nu är jag trött i vänster arm och hand så jag sätter punkt innan jag blir för trött. Ha en bra dag alla, det ska jag ha!
