Sommartid
Jag har fördragna gardiner i sovrummet när vi sover. De är linnefärgade så de släpper in ganska mycket ljus, men håller ändå det skarpaste borta. Jag kan se in i köket från sängen och där har vi stora fönster och balkong. Så det första jag gör när jag slår upp ögonen är att snegla in mot köket och kolla vädret.
Nu så är den här. Det jag längtat efter hela året. Försommaren.
Jag tycker bäst om den här tiden då allt ännu är grönt. Jag är lyckligt lottad som slipper leva med pollenallergi utan kan bara njuta av trädens explotionsartade pånyttfödelse och all blomprakt både i trädkronor, buskar och snart på marken.
Jag nästan svimmar av lycka då jag är ute i naturen och känner alla dofter och hör koltrastens sång. Det surrar och byggs bon överallt. Knastret under fötterna på grusvägen där jag går promenader låter annorlunda nu än det gör andra årstider. Det knastrar barndom, då det fanns många många fler grusvägar att gå och samma minnen till minnesbanken på.
Jag tycker bäst om när maskrosorna täcker stora grönskande fält och inbjuder till pick nick. Jag tycker bäst om de första prästkragarna och midsommarblomstren.
Nu bjuder oss naturen världens bästa smörgåsbord att ta för oss av helt gratis. Att njuta av och insupa dag efter dag.
Än så länge klarar jag av tempraturen dagtid och kan njuta när som helst. Snart så begränsas det till mornar och kvällar då det är svalare.
Då är det å andra sidan tystare, alla samhällets ljud dämpas då och man hör naturen och känner dess doft tydligare.
Så varje dag för mig är underbar och jag vet inte till mig av lycka. Jag känner förväntan, pirr i magen. Jag känner bubbel i kroppen och det sprudlar och skrattar överallt inuti mig.
Alla gröna nyanser är som balsam för min själ.
Jag njuter nu, så mycket jag kan för jag vet att snart är det över. Snart kommer sommarhettan och med den det brända och torra. Hetta som gör att jag inte orkar vistas utomhus alls.
Sommarregn är underbart. En pånyttfödelse i det lilla. Som återfärgar det gröna ännu grönare och ger kraft och liv till det som slokar.
Jag tycker om att jag bor i ett land med årstider. Att vi har alla dessa skiftningar som för med sig olika känslor och förväntningar.
Den korta tid som försommaren är, det är min bästa tid. Men jag välkomnar hösten när den kommer med sitt mörker och sin vila.
Jag växte upp som ett förortsbarn bland betonghus och asfalt. Mamma var ensam med mig och syrran under en del perioder. Men om somrarna så var syrran och jag i Finland. När sommarlovet kom åkte mamma över med oss och där stannade vi sen hela sommaren medan hon var hemma och jobbade.
Mina morföräldrar levde fattigt nära naturen. Lilla Jämsä var verkligen litet och vi sprang barfota och lekte i trädgården. Fick sommarfötter och skrubbsårsknän. Mummi flätade våra långa hår varje morgon för att vi inte skulle se helt förvildade ut och för att hon inte skulle få för mycket arbete med att reda ut tovorna.
När mamma träffade en man och var förlovad under flera års tid så hade hans föräldrar ett sommarställe i Västmanland. Där var det samma sak. Spring och lek på gräsmattor och frihet.
När hon sen träffade mina syskons pappa, Lasse, så fick vi ett sommarställe i Småland. Då var jag elva år och de minnena tillsammans med finlandsminnena är starkast. I småland delade vi hus med en moster till Lasse.
De hade nedervåningen och vi hade övervåningen. Ett stort vitt hus med grusplan framför och pelare vid entrén.
Där var vi fullständigt fria och åt när vi var hungriga och sov när vi var trötta. Vi gick till badsjön som låg ett par kilometer bort. Vi gick till den lilla handelsboden som låg fyra km bort och handlade lördagsgodis.
Vi klättrade i körsbärsträden och åt bär tills vi fick magknip. Vi sov på balkonegn och gömde oss under täcket när fladdermössen gjorde störtdykningar mot oss.
Vi tältade, vi sov på höskullen och vi plockade smultron och lekte cirkus. När det regnade dansade vi i baddräkt på gräsmattan.
Så trots min uppväxt som förortsbarn bland betong så har jag så många härliga underbara sommarminnen. Däribland då vi två år i rad var sommarbarn hos två olika familjer.
Sommar är för mig frihet och lycka och en kort kort tid som man bör ta till vara och njuta av varje dag. Lägg bort krav och måsten. Gör det Du blir lycklig av. Då får man fina minnen att spara.
I många år då mina egna barn var små så kom tyvärr sommar och semester att förknippas med måsten och krav då vi delade hus med barnens pappas familj. Till slut fick jag svår ångest och blev sjuk så snart semestern närmade sig för det fanns så många oskrivna förväntningar och måsten som var mycket svåra att bryta emot. Till slut hade jag bara ett alternativ och det var att ställa ett ultimatum för min man, att vi skaffade oss något eget, tyvärr så hann vi inte det för skilsmässa kom emellan.
De önskningar jag har inför årets sommar är att det inte ska bli för varmt. Jag vet att många älskar hettan och solen men för mig är den "dödande" och det är ledsamt eftersom även jag varit den som kunnat tillbringa långa dagar på stranden och inte bekommits nämnvärt av värmen.
Jag önskar mig lugn och ro, ingen stress och inga måsten. Givetvis så styr man mycket över detta själv men eftersom vi båda har familj och barn så medför det vissa åtaganden. Jag önskar vila och avkoppling för Magnus så att han får återhämta sig ordentligt efter nära ett års arbete.
För att ta tillvara och inte missa något så är jag ute varje dag. Promenerar och tar in och noterar allt som händer i naturen. Jag sitter på min balkong och tänker och funderrar. Vilar och njuter. Det räcker med att vara upptagen och stressad under en vecka så har man missat massor. Ibland blommar tex blåsipporna bara en vecka och missar man dem så är det över för det året och man får vänta ett helt år till nästa gång.
Sen fjorton år tillbaka så innebär även den här tiden på året väldigt mycket smärta. Det är en bitterljuv känsla som ofta lägger en ridå av grumlighet för mina sinnen. Det är när saknaden efter min bror är som störst. Årsdagen för hans självmord är nu på måndag detta år. Den 23 maj. I många år led jag helvetets alla kval när maj närmade sig. Det gjorde så ont och alla ljuvligheter som häggens doft och studeneternas vita mössor och sång minde mig om att allt det var över för hans del. Den här tiden väckte att känslor till liv. Allt det som hände den där dagen då han dog och tiden efteråt.
Ännu så finns känslorna inom mig men inte lika starka. Den gången jag bestämde mig för att leva så bestämde jag mig också för att leva lycklig och inte låta hans död förmörka mitt liv. Min brors korta liv och saknaden efter honom finns för alltid levande hos mig, men den hindrar mig inte längre från att njuta av mitt liv.
Mina tårar rinner såklart när jag skriver detta för återvändandet till den tiden väcker alla minnen till liv och jag blir ledsen. Jag saknar min älskade Johan.
Nu ska jag torka mina tårar, värma mig en kopp te och äta frukost på balkongen. Jag ska tänka på hur lyckligt lottad jag är som får vakna till en ny dag och uppleva detta underbara. Inte en minut av mitt liv vill jag förspilla.
Kärlek till Er
