MEN så fort tiden har runnit iväg....
Jag har inte varit här på bloggen på evigheter och det gnager mig lite. Men det var ju så att jag fick prioritera min bok och färdigställa den. Sen pusta efter allt det jobbet som jag la ner. Och efter det var det dags för min syster att komma hem från Amerika och hälsa på ett par veckor.
Och då blev det ju verkligen ingen tid till att skriva. Förrsten så kunde jag inte första veckan heller eftersom vi hyrde stuga utan möjlighet till internet, på Marholmen.
Nu har syster åkt hem och jag kan se tillbaka på ett par veckors intensitet. Många aktiviteter och ett tempo som jag inte brukar hålla. Vilket såklart resulterat i att jag varit mycket trött. Och ur ett hälsoperspektiv så är just detta förödande för mig....massor att göra men inte tid till återhämtning. Det gör att jag sakta men säkert töms på energi och till slut återstår bara en smärtande massa som inte tål ljud, kan inte fokusera, tänka eller ens ibland vara trevlig.
Samtidigt med detta så har jag tampats med en envis förkylning som ytterligare tar ner mitt allmäntillstånd och gör mig utmattad.
Nu har jag fått korta stunder under denna tid då jag varit ensam och utan dem så hade jag varit mycket mer illa däran.
Men jag är glad över att Jeanette kom hem och att vi fick vara tillsamman, träffa barnen som vuxit och Linnea hade vi ju inte ens träffat än. Denna underbara lilla rosenknopp till baby som är så otroligt nöjd med livet.
Men det blir snabbt tomt och påtagligt att hon inte längre bor här hos oss. I fjorton år snart har hon levt i Amerika, skapat sig en familj och ett socialt nätverk av vänner.
Nu blir det kontakt via telefon och facebook tills nästa gång vi ses.
I morse när jag vaknade så var en av de första saker jag tänkte på, att jag skulle skriva här. Jag hade flera ämnen och saker att berätta och nu minns jag inte en endaste av dem. Det är ytterligare ett konkret bevis för att min hjärna är utmattad. Saker jag tänker på försvinner på mindre än ett ögonblick och det blir helt blankt i huvudet.
Det räcker med att lyfta händerna mot tangenterna så kan något jag tänkt på. vara totalt borta ur huvudet. Det är minst sagt irriterande och frustrerande. men numera känner jag väl ingen symptomen och jag vet att vila är enda boten.
Och vila ska jag göra nu i ett par dagar. Inte ha en massa åtaganden eller måsten mer än att jag ska ta Kajsa till sjukhuset på onsdag, för ett hjärtultraljud, inför kommande operation.
Hon har ju de missbildningar som består av cystor och blodkärlsnystan även i bröstkorgen runt hjärtat. De vill man ta sig en titt på.
Sen under torsdagen blir det att packa och förbereda för Smålandsresa efter att Magnus slutat jobbet. Fredagen har han tagit ledigt och vi åker ner till hans syster och tillbringar två nätter där. Träffar hans barn och sen åker vi till kompisar på lördagen för lite umgänge innan vi återvänder hem på söndagen.
Återigen så skulle jag ur hälsoperspektiv egentligen behöva vara hemma men vi behöver också underhålla Magnus relation med sina barn. Sen är det så att jag älskar att vara hos hans syster Anita. Hon bor i en pytteort som heter Lidhult och som ligger mittemellan Ljungby och Halmstad. Hos Anita är det TYST, TYST och åter TYST. Det är lugnt och fridfullt och jag kan vila när jag behöver, gå ut på sköna promenader när jag behöver och umgås med Magnus lilla familj.
Så det blir nog bra med det. Och jag tycker om dessa små avbrott i vardagen som är som små semestrar för Magnus och mig. Jag är ju hemma jämt och gläds åt att se annat än mina väggar.
Vi har haft dansavslutning också under den här tid som jag har varit borta. Åh vad det är tomt redan nu att inte dansa varje vecka. Som tur är så ska Wanda ordna öppna danser under sommaren så det blir många tillfällen att dansa. Redan på onsdag kväll faktiskt :-) och det är så bra för det är lätt att glömma när man inte underhåller alla danser man lärt sig. På två terminer är jag ju uppe i över ett trettiotal danser med olika steg så det är mycket att hålla igång och minnas.
Nu minns jag en sak som jag ju faktiskt funderade på att skriva om. I lördags vid ett tillfälle så slog det mig att jag mådde så bra. Magnus och jag hade stigit upp rätt tidigt och startade dagen med att jobba i landet. Vi sådde de sista fröerna och fixade med stenar och luckrade jorden. jag kände mig så nöjd med detta och en idé föddes om att göra en portal av armeringsnät som en vacker klängväxt kan klättra på. Jag kände mig som sagt väldigt nöjd och det kom till mig att jag är så nöjd med livet.
Jag trivs, är lycklig och nöjd. Jag saknar ingenting utan jag har det jag behöver och mår bra av. Visst har jag önskningar och drömmar som alla andra och vissa kan jag uppfylla medans andra som att tex bli frisk, får förbli en dröm. Jag har mycket att vara glad och tacksam över och det vore så dumt att inte ta det tillvara och glädjas och känna mig nöjd. Att ödsla min energi och mina dagar till att känna missnöje över det jag inte kan göra något åt eller påverka eller inte äger är hur korkat som helst.
Det finns en sak dock som gör mig olycklig och som smärtar och det är att bara kunna stå och se på när Kajsa blir sämre i sin sjukdom. De flesta dagar har hon ju inte ont fysiskt av den, men när hon väl får det så blir det tusenfalt svårare och jobbigare att vara Kajsa. Trots att hon haft den i hela sitt liv så är hon ännu så ung och har inte nått den mognad som kommer med livet. Hon kapsejsar och avskyr och visar tydligt hur ont hon har och hur dåligt hon mår. Jag ber varje gång om mognad och insikt om hur hon ska lära sig leva med det utan att det svåra tar över.
Det gör ont, det gör mig som mamma olycklig för att bara kunna stå bredvid och vara åskådare och inte kunna trösta och hjälpa....det är maktlöshet som river i min kropp.
Min tröst är att hon blir äldre och kan så småningom se på allt som skett oss och som har varit svårt, ur ett annat perspektiv och ändå vara tacksam över livet. Och jag vet att det kommer för jag har en mogen tonåring som just pga att hon varit med om familjekriser och sjukdomar, är mognare och visare än många jämnåriga.
Idag har det regnat och hettat från solen omvartannat. Jag är tung i huvudet och funderar på om jag ska ta en promenad eller lägga mig en stund. Jag tror det blir det senare och satsar på en kvällspromenad istället.
Tack för nu kära ni som läser mina rader.
Och då blev det ju verkligen ingen tid till att skriva. Förrsten så kunde jag inte första veckan heller eftersom vi hyrde stuga utan möjlighet till internet, på Marholmen.
Nu har syster åkt hem och jag kan se tillbaka på ett par veckors intensitet. Många aktiviteter och ett tempo som jag inte brukar hålla. Vilket såklart resulterat i att jag varit mycket trött. Och ur ett hälsoperspektiv så är just detta förödande för mig....massor att göra men inte tid till återhämtning. Det gör att jag sakta men säkert töms på energi och till slut återstår bara en smärtande massa som inte tål ljud, kan inte fokusera, tänka eller ens ibland vara trevlig.
Samtidigt med detta så har jag tampats med en envis förkylning som ytterligare tar ner mitt allmäntillstånd och gör mig utmattad.
Nu har jag fått korta stunder under denna tid då jag varit ensam och utan dem så hade jag varit mycket mer illa däran.
Men jag är glad över att Jeanette kom hem och att vi fick vara tillsamman, träffa barnen som vuxit och Linnea hade vi ju inte ens träffat än. Denna underbara lilla rosenknopp till baby som är så otroligt nöjd med livet.
Men det blir snabbt tomt och påtagligt att hon inte längre bor här hos oss. I fjorton år snart har hon levt i Amerika, skapat sig en familj och ett socialt nätverk av vänner.
Nu blir det kontakt via telefon och facebook tills nästa gång vi ses.
I morse när jag vaknade så var en av de första saker jag tänkte på, att jag skulle skriva här. Jag hade flera ämnen och saker att berätta och nu minns jag inte en endaste av dem. Det är ytterligare ett konkret bevis för att min hjärna är utmattad. Saker jag tänker på försvinner på mindre än ett ögonblick och det blir helt blankt i huvudet.
Det räcker med att lyfta händerna mot tangenterna så kan något jag tänkt på. vara totalt borta ur huvudet. Det är minst sagt irriterande och frustrerande. men numera känner jag väl ingen symptomen och jag vet att vila är enda boten.
Och vila ska jag göra nu i ett par dagar. Inte ha en massa åtaganden eller måsten mer än att jag ska ta Kajsa till sjukhuset på onsdag, för ett hjärtultraljud, inför kommande operation.
Hon har ju de missbildningar som består av cystor och blodkärlsnystan även i bröstkorgen runt hjärtat. De vill man ta sig en titt på.
Sen under torsdagen blir det att packa och förbereda för Smålandsresa efter att Magnus slutat jobbet. Fredagen har han tagit ledigt och vi åker ner till hans syster och tillbringar två nätter där. Träffar hans barn och sen åker vi till kompisar på lördagen för lite umgänge innan vi återvänder hem på söndagen.
Återigen så skulle jag ur hälsoperspektiv egentligen behöva vara hemma men vi behöver också underhålla Magnus relation med sina barn. Sen är det så att jag älskar att vara hos hans syster Anita. Hon bor i en pytteort som heter Lidhult och som ligger mittemellan Ljungby och Halmstad. Hos Anita är det TYST, TYST och åter TYST. Det är lugnt och fridfullt och jag kan vila när jag behöver, gå ut på sköna promenader när jag behöver och umgås med Magnus lilla familj.
Så det blir nog bra med det. Och jag tycker om dessa små avbrott i vardagen som är som små semestrar för Magnus och mig. Jag är ju hemma jämt och gläds åt att se annat än mina väggar.
Vi har haft dansavslutning också under den här tid som jag har varit borta. Åh vad det är tomt redan nu att inte dansa varje vecka. Som tur är så ska Wanda ordna öppna danser under sommaren så det blir många tillfällen att dansa. Redan på onsdag kväll faktiskt :-) och det är så bra för det är lätt att glömma när man inte underhåller alla danser man lärt sig. På två terminer är jag ju uppe i över ett trettiotal danser med olika steg så det är mycket att hålla igång och minnas.
Nu minns jag en sak som jag ju faktiskt funderade på att skriva om. I lördags vid ett tillfälle så slog det mig att jag mådde så bra. Magnus och jag hade stigit upp rätt tidigt och startade dagen med att jobba i landet. Vi sådde de sista fröerna och fixade med stenar och luckrade jorden. jag kände mig så nöjd med detta och en idé föddes om att göra en portal av armeringsnät som en vacker klängväxt kan klättra på. Jag kände mig som sagt väldigt nöjd och det kom till mig att jag är så nöjd med livet.
Jag trivs, är lycklig och nöjd. Jag saknar ingenting utan jag har det jag behöver och mår bra av. Visst har jag önskningar och drömmar som alla andra och vissa kan jag uppfylla medans andra som att tex bli frisk, får förbli en dröm. Jag har mycket att vara glad och tacksam över och det vore så dumt att inte ta det tillvara och glädjas och känna mig nöjd. Att ödsla min energi och mina dagar till att känna missnöje över det jag inte kan göra något åt eller påverka eller inte äger är hur korkat som helst.
Det finns en sak dock som gör mig olycklig och som smärtar och det är att bara kunna stå och se på när Kajsa blir sämre i sin sjukdom. De flesta dagar har hon ju inte ont fysiskt av den, men när hon väl får det så blir det tusenfalt svårare och jobbigare att vara Kajsa. Trots att hon haft den i hela sitt liv så är hon ännu så ung och har inte nått den mognad som kommer med livet. Hon kapsejsar och avskyr och visar tydligt hur ont hon har och hur dåligt hon mår. Jag ber varje gång om mognad och insikt om hur hon ska lära sig leva med det utan att det svåra tar över.
Det gör ont, det gör mig som mamma olycklig för att bara kunna stå bredvid och vara åskådare och inte kunna trösta och hjälpa....det är maktlöshet som river i min kropp.
Min tröst är att hon blir äldre och kan så småningom se på allt som skett oss och som har varit svårt, ur ett annat perspektiv och ändå vara tacksam över livet. Och jag vet att det kommer för jag har en mogen tonåring som just pga att hon varit med om familjekriser och sjukdomar, är mognare och visare än många jämnåriga.
Idag har det regnat och hettat från solen omvartannat. Jag är tung i huvudet och funderar på om jag ska ta en promenad eller lägga mig en stund. Jag tror det blir det senare och satsar på en kvällspromenad istället.
Tack för nu kära ni som läser mina rader.
