Pumpafrön
Återkoppling till gårdagens prat om Vänskap....givetvis ska man omge sig med människor som ger kraft och inspiration och som man mår bra av, det som Laila kommenterade. De man känner man blir trött av, de får man helt sonika välja bort att ha så nära. Det är det jag menar med att ha ett eget val. Och man har kommit långt när man har vänrelationer där det faktiskt kan dröja väldigt länge mellan samtal eller att man ses, och att inga sårade känslor uppstår.
Alldeles för ofta känner sig ena partern sårad och blir arg om någon inte hör av sig och lika ofta ställer man inte sig själv frågan, hör jag av mig själv då? Telefoner går alltid åt två håll. Alldeles för ofta går människor in i offerroller och lägger sin olycka på någon annan. Sällan är någon annan orsak till att man inte mår bra. Vänner och partners får ofta bära hundhuvudet och all skuld läggs på dem.
Man har alltid ett eget ansvar och en egen vågskål att fylla för att relationsvågen ska väga jämt.
Jag vet inte hur många ädre människor som sitter i sina hem och är ensamma. De är olyckliga och lägger all skuld på sina barn, för att de inte hör av sig och hälsar på.
Jag undrar alltid då, Hur såg deras relation ut när barnen var yngre, bodde hemma? Skapade man en god relation med dem? En relation med ömsesidiga behov och samtal.
För att generalisera det hela så är min mening att man får de barn man förtjänar och allt, precis allt man vill att detta barn ska lära sig, kunna göra, ha för goda egenskaper....DET måste man som förälder lära dem. Och det gäller allt från ansvar, omtanke, artighet till goda nattvanor och att städa efter sig.
Barn lär sig sällan allt detta av sig själv. Vi sätter dem till världen och vi bär ansvaret över vilka sorts människor det blir.
Generaliserat!!! Det finns såklart undantag där barnen väljer andra vägar och maktlösheten som förälder, träder in.
Så min övertygelse är att vi sätter grunden till relationen redan när de är små. Jag slutade inte att samtala med mina barn och slutade inte att lära om livet, trots att frågorna uteblev nångång under högstadiet. Jag tror det är så att när de blir tonåringar och vi slutar prata med dem och frågorna inte längre kommer, det är då vi förlorar dem.
Vi är hjältar i deras liv så länge vi kan svara på varför gräset är grönt eller tala om att det inte finns troll och spöken. Frågorna avtar och det är då vi måste fortsätta ändå att prata med dem, skapa tillfällen att samtala och att lära om livet på ett annat plan. Prata om tonårens våndor och vuxenlivets rädslor.
Jag har två barn. Dotter på snart 18 och jag vet att hon kommer ringa och kontakta mig lika mycket som jag ringer henne. Hon kommer att regelbundet höra av sig till mig, vart hon än hamnar i livet.
För sån är hon idag och det är den relation vi har.
Min son på snart 22 däremot är det helt annorlunda med. Han ringer när han har ett ärende. Han glömmer ofta ringa tillbaka till mig när jag ringt. Han har idag fullt upp med sitt liv.
Och det är ok för mig. Jag håller kontakten med honom och jag talar om att jag finns här när han behöver. Och jag får det kvitto jag behöver på att jag är viktig för honom, att han behöver mig och att jag finns i hans liv ändå. Oftast genom kärleksfulla sms och när han kommer hem och han kramar mig så hårt eller när han söker råd och hjälp och tröst då han har det svårt. Då vet jag att jag fortfarande har en betydande roll även om den ser annorlunda ut än mellan min dotter och mig.
Jag skulle aldrig drömma om att anklaga honom för att han inte bryr sig om mig. Och den relationen har vi att jag kan säga till honom om något inte är ok, vi kan prata om allt och han är ödmjuk och ber om förlåtelse om jag har blivit ledsen över något som han har gjort.
Skulle jag på ålderns höst känna mig ensam och tycka att de borde hälsa på och ringa oftare så kommer jag säga till dem, men inte förrän jag frågat mig själv hur ofta jag hälsar på dem eller ringer. Sen vet jag att man ofta får en helt annan roll och behövs väldigt mycket plötsligt, och det är om barnbarnen börjar trilla in.
Men det är ju så livet är och alltid har varit. Vi behövs av våra barn olika mycket och på olika sätt under olika tidsperioder i livet. Barnen ska aldrig ha rollen att fylla våra behov. Dem ska vi fylla själva och inte belasta dem så att de alltid bär en börda av att inte räcka till. Så illa får vi inte göra dem.
Jaaaa....det började med vänskap och gick över i föräldrarskap och barn.....men så är det ju alltid. Jag bara skriver och skriver och vet inte vart jag hamnar.
Igår tog vi en tur till stormarknaden för att fylla på skåpen. Just när vi var klara kom jag på att jag skulle ha pumpakärnor. Jag har aldrig köpt det, vet inte hur det smakar men jag hade hittat ett recept i senaste MersSmak, som coop ger ut. Ett recept på hur man kan göra toscasmet till kaktopping med pumpakärnor istället för mandelflarn. Med sirap å socker får man ju kolaknäcksmaken och kärnorna skulle då ge crunchet.
Toppen tänkte jag eftersom Magnus är nötallergisk men älskar Tosca. Nu skulle jag glädja honom och skulle alltså köpa pumpakärnor.
Jag stegade mot hyllan där de har allehand utländska råvaror och hittade en påse!
Glad i hågen visade jag för Magnus. Den var lite dyr men jag tänkte att om jag nu kan göra toscasmet så får det kosta vad det vill.
Min glädje föll platt som en pannkaka när han säger att det är fel påse. Det jag hämtat från hyllan är oskalade pumpafrön och man kan omöjligen skala dem alla för att få ihop kärnor till tosca.
Nähe!!! hojtade jag bestämt. Dessa var rätt och han insisterade fortfarande på att det var fel. Han tog tag i ett frö genom påsen och bröt det mitt itu och inuti fanns en kärna men jag vidhöll att han hade fel och jag rätt. Jag skulle ha dessa kärnor och baka toscakakor, det skulle han minsann få se och smaka på.
Hemma så packade vi upp allt och jag öppnade påsen och skulle överbevisa honom. Tar upp ett frö å stoppar in i munnen och spottar snabbt ut igen. Det var så SALT att jag baxnade.
Sen bet jag i skalet och ut trillar ett litet frö som var lite mindre salt.
Vad gör jag? Jo jag vänder mig till Magnus och erkänner att han hade rätt. Jag hade köpt fel.
- Jag sa ju det, säger han men insåg att det var bättre att låta dig hållas för jag såg hur du började tempa inne i affären, var hans svar till mig.
Han hade förklarat att det var såna fröskal som ligger i drivor under parkbänkar när invandrare suttit och ätit dem. Jag hade hävdat att det var ju solrosfrön han talde om.
Så nu äger jag en stor påse frön som är så salta att de inte går att äta och som man definitivt inte kan göra toscasmet av...eller nåt annat för den delen.
Vad lärt av detta då? Jo att inte vara så förbannat envis och kanske lyssna på och inse att nån annan kan ha rätt. Men det är banne mig svårt ;-) Ha ha ha. Tur jag har en gubbe som förlåter mig.
Nu e jag ju inte särskilt påstridig av mig och alltid kräver rätt överallt men denna gång var jag ju så förbannat övertygad och kanske förblindad bara för att fröna såg ut som mandelflarn till färg och form. När jag hemma kollar receptet så står det rostade pumpakärnor och inte pumpafrön. Och på bilden ser man att det är små kärnor och inte dessa stora vita "flarn" som jag trott.
Jakten fortsätter för jag SKA baka god toscakaka åt min älskling. Och påsen med salta oskalade frön får jag väl skänka bort för inte ens fåglarna kan jag mata med dem. Då vill de säkert ha drinkar till, så salt som det är.
Nu väntar en disk på mig. Jag övertalade Magnus om att inte diska igår efter middan för vi var så trötta. Jag skulle göra det idag så det är bäst jag sätter fart.
