i huvudet på en finnpajsar jänta

Hej på er. Efter en helg med massor att göra så sitter jag äntligen här, alldeles ensam. Så skönt.

Jag får ofta ingen ro att sitta och skriva när Magnus är ledig, ofta gör vi saker tillsammans eller tar tag i en massa måsten och ärenden. Sen vill jag å andra sidan hellre vara med honom eftersom han jobbar på dagarna och jag har ju all tid i världen att skriva då. 
Och när Kajsa är hemma så är datorn oftast upptagen och jag skriver bäst på den stationära. Laptopen ger mig en märklig sittställning och bara ont i axlarna.

Jag gick in på NHRs sida nyss. Jag brukar skriva lite där och såklart läsa vad andra neurologiskt sjuka upplever och hur de lever sina liv.

Jag hade fått en kommentar på ett blogginlägg jag gjort för lite sen och jag skrev tillbaka till kvinnan som skrivit till mig.
Inlägget handlade om måsten, aktiviteter och utmattning. Hennes och min vardag.

Och det slog mig plötsligt hur jag idag upplever livet nästan som en drog. En drog som jag berusas av och som jag ibland betalar vad som helst för att få.

Livet för mig, det jag vill ha idag är stunder av hisnande glädje. Skratt och aktivitet. Jag vill berusas och uppfyllas av livet. Jag försätter mig ofta i situationer som jag vet kommer ge mig ordentliga bakslag, just bara för att få uppleva detta.
Ibland spelar jag med för hög insats. Jag ignorerar varningssignalerna och jag vet om att jag egentligen inte har täckning för insatsen.

Allt för att få berusas av drogen och känna mig levande och bortom all sjukdom och smärta. För det är så att när mitt sinne är upptaget av glädje, av att uppleva skratt, dans, umgänge, kärlek, vänner, familj....då är jag mitt gamla vanliga jag. Mitt friska jag.

Men bieffekterna av denna drog är att jag får ont, blir in till döden trött. Biverkningarna är så många att min fysiska kropp skulle jubla om jag aldrig mera gick ut, om jag alltid stannade inomhus i tystnad. Om jag aldrig mer dansade, om jag aldrig mer skrattade så att jag kiknade, om jag aldrig mer upplevde musik, om jag aldrig mer träffade vänner och familj och umgicks och hade roligt. Om jag aldrig mer gjorde något tillsammans med mina barn som fick dem att skratta av glädje och deras ögon att lysa av lycka för att vi gör något tillsammans
Då skulle min fysiska kropp vara nöjd och må bra.

Men min psykiska kropp, min själ skulle gråta varje dag. Visst jag skulle aldrig mer bli så trött i hjärnan att det känns som om huvudet ska explodera. Jag skulle aldrig mer behöva vila. Jag skulle aldrig mer behöva känna sommarens värme och önska att jag skulle dö för att komma ifrån plågan. Jag skulle aldrig behöva känna smärtorna i min kropp som kommer av att jag har skrattat och haft roligt. Jag skulle aldrig behöva bäras till toaletten eller skaka i kramper. Jag skulle aldrig mer ramla ihop på hallmattan för att jag har gått upp för mina trappor. Jag skulle aldrig behöva se oron och rädslan i barnens ögon när de ser mig så sjuk och kraftlös, oförmögen att röra mig.

Jag skulle slippa allt det och bara titta på livet som pågår utanför mina fönster.

Men vad är det för ett liv?

Inte ett liv som jag vill ha i alla fall. Inte ett liv som jag vill leva i tills jag blir gammal. Därför är inte antingen, eller ett alternativ för mig.
Därför måste jag utsätta både min fysiska och psykiska kropp för denna drog. Jag betalar vad det kostar även om jag många gånger säger till mig själv....aldrig mer....aldrig aldrig mer....det är inte värt detta. Det är inte värt att ha roligt när jag får betala så dyrt efteråt.
För många är de gångerna då jag förbannar mig själv och säger till mig själv att sluta.

Men sen kommer suget, det pockar på, det lockar mig och jag kan bara inte stå emot. Jag stänger av rösten inom mig som talar förstånd med mig. Jag stänger av allt och bara kastar mig utför och ger mig hän och låter mig berusas av livet. För det är ju allt jag har och jag är bara människa. Jag kan inte stå emot.

Jag kan inte stå emot när sommaren där ute ropar på mig eller när min flicka ber mig följa med och shoppa. Jag kan inte stå emot när Magnus vill att vi ska hitta på något roligt. Jag kan inte stå emot när jag läser om Parkteatern i sommar och vill gå. Jag kan inte stå emot när jag hittar ett stort hus att hyra på semestern, som rymmer alla barn och som kommer innebära en intensiv vecka. Jag kan inte stå emot att åka på en kryssning med vänner för att få 24 timmars frist. Jag kan inte stå emot när jag ser att det är dans. Jag bara måste dit då. Jag kan inte stå emot när älskade David skrattande sträcker sina armar mot mig, hans moster, och stjärnorna i hans ögon ropar på mig.

Jag vet att jag är fast i denna drog, den är förödande för min kropp. Jag vet att jag inte kan sluta sukta efter den och göra vad som helst för att få den. Jag bara måste....annars dör jag.

I helgen som var så sprang en av mina bröder Marathon. Det är en stor bedrift och kräver mycket träning. Jag beundrar dem alla som vill och som orkar springa. Som pressar sin kropp för något som för mig egentligen är meningslöst. Att springa tills man stupar. Men det tycker jag ju bara för att jag själv inte gillar att springa.

Jag "springer" mitt eget maratoh varje dag. För varje dag är jag så trött att jag stupar. Men det är det ingen som ser. Inga gator i Stockholm stängs av, ingen nyhetsbevakning, ingen tidtagning, inget mål på Stadion. Men jag gör mitt Marathon varje dag och det kostar mig lika mycket som för varje löpare en gång om året. Ingen bedrift alls och jag har inga medaljer.

Men varje morgon vet jag vad jag har framför mig och det är bara att stiga upp och knyta skorna om jag ska vara med på banan i detta livet.