en eloge...
En hel rad med foton på dels mig och på den person som gör absolut mest för mig och är det stöd som jag behöver. En människa som inte måste eller behöver, han har inga förpliktelser gentemot mig och ställer inga krav på motprestation.
Presis så som det är när två människor väljer att finnas för varandra eftersom man älskar.
Dessa foton på Magnus är bland de bästa jag har på honom. De visar vem han är som person. En ALLTID glad person med glimten i ögat, som sällan eller aldrig säger nej när någon ber om hjälp. Han bjussar på sig själv och har alltid en rätt dålig vits på lager.
Han muntrar upp, han lyssnar och han är plikttrogen, arbetssam och oerhört slarvig, svär för mycket, röker för mycket, har alldeles för dålig självkänsla för att vara hälsosamt. Han skäller värre än han biter då något upprör honom och han har motbevisat sina egna ord när det gäller honom själv. Det går att lära gamla hundar att sitta. Han säger alldeles för ofta nej när jag vill gå på loppis eller spla ett brädspel. Och om jag vill shoppa så ruttnar han fullständigt.
Men denna Magnus har utan att tveka, utan att blinka, sucka, ifrågasätta bara ställt sig vid min sida och tar hand om mig. Han vill se mig må bra, ha det bra och vara glad. Man överraskar och pysslar om.
Nu när jag plötsligt blivit akut sjuk med ett nytt skov så är det nytt för honom. Han visste att jag var sjuk då vi lärde känna varandra och han har sett och följt min resa hitills. Han har pumpat mina rullstolsdäck, kört mig på Ikea, burit mig till toa när jag inte kunnat gå. Han har lagat min mat och matat mig när jag inte haft kraft i armarna. Han tvättar min kropp och mitt hår då jag inte orkar sköta det själv och han håller koll på att jag tar mina mediciner.
Men att på nytt se mig så här sjuk är nytt. Och denna gång är ju även detta skov nytt för mig eftersom inget är det andra likt fastän de ändå går i samma banor.
När jag bryter samman håller han mig då jag gråter och jag ser i hans sammanbitna ansiktuttryck och i hans djupt sorgsna blick att han lider alla helvetes kval som maktlöst inte kan göra något mer för mig. Han kan inte ta bort mina smärtor. Han kan inte göra så jag ser igen. Han kan inte lugna de kraftiga ryckningarna i min kropp annat än att hålla mig hårt och ibland med hela sin tyngd ligga ovanpå mina krampande ben.
För honom känns det inte nog, han vill göra allt bra. Han står i skuggan av mig just nu eftersom det är väldigt mycket fokus på hur jag mår och hanterar och fixar allt detta.
Det fanns en gång då jag var övertygad om att kärleken inte längre kunde vara tillgänglig för mig då jag insjuknade år 2005. För vem kunde väl och vem ville väl gå in i detta med öppna ögon och veta att man alltid behöver vara den starka. För det är så han känner och tror. Min Magnus är en stark person, både fysiskt och mentalt eftersom han har dealat med en för honom svårt liv.
Men det finns även en styrka hos mig som kan bära honom då han behöver. Jag är underlägsen i fysik och är inte mer än en liten lort när det gäller uthållighet. Men jag kan bära hans sorger och smärtor och har fått förtoenden som ingen annan levande människa i världen vet om.
Jag är lyckligt lottad och vill därför ge en eloge till denna fantastiska individ som både är den mest enkla men samtidigt mest komplicerade människa jag vet.
Jag har haft förmånen att ha Magnus i mitt liv i långt över sex år och min kärlek djupnar för vart år och jag är tokförälskad i honom precis som när jag lärde känna honom. På mindre en sekund kan ett ögonkast och ett leende från honom, få det att pirra till i min kropp som för sex år sen. Jag blir knäsvag och får en hel hönsgård av fladder i magen.
Han är min bästa vän.
Jag vill spela en av vår tids nyaste ultimata kärleksförklaringar för honom. För det är så att utan hans andetag så skulle min luft blir så mycket svårare att andas och det skulle vara svårt attstå upprätt.
https://www.youtube.com/watch?v=CFWwEmOxGCU
Älskar Dig min Magnus
