Hon slår hårt
Så här mår jag idag. Det är vad jag får betala för att jag med sonens hjälp fick komma ut och handla igår.
Han hämtade mig, lastade in rollator och så körde vi till stormarknaden. Lugnt med folk och det gick fort, hade inte så mycket jag behövde ha. Men jag behövde änen åka till en annan affär för ett pr erbjudanden de hade. Så Ica Viksjö och bolaget var nästa anhalt.
Sonen drog vagnar och blippade varor som han tog från hyllorna. Jag bara såsade efter rollatorn.
Nånstans mellan en och en halv timme till två timmar tog det. Vi säger två timmar för enkelhetens skull.
120 minuters, som jag kallar det, aktivitet utanför hemmet. Av de 120 minuterna så satt jag i bilen då vi körde mellan affärerna och det var nog ca 45 inuter sammanlagt.
Så återstår 1 timme och en kvart. Och det kostar mig detta.
Jag var jättetrött när jag kom hem igår och hade plockat upp varor och fått nåt i mig att äta. Jag märkte under kvällen att det började barka åt det håll då jag inte vill vara ensam eftersom jag inte reder mig själv då.
Teckninen kom ett efter ett och till slut ringde jag Magnus och sa att jag lägger mig på en tablett nu. Jag visste jag behövde sova och inte bli väckt.
Elva och en halvtimme senare vaknar jag. Det första jag lägger märke till är att kroppen beter sig som hos en berusad person. Alla har sett ett fyllos gångstil och rörelseschema.
Efter en stund blev jag stabilare men fortfarande så är jag så trött i kroppen och jag kan inte riktigt få den att göra vad jag vill.
Jag hade några kartonger med julsaker som jag fått uppburna och som jag ville börja plocka lite i. Jag tar det så skta och lugnt som jag kan. Jag skyndar inte. Jag tar många pauser. Men det är tugnt när varje rörelse stöter på sånt motstånd.
Och så händer då det som alltid händer. Allt bara glider ifrån mig. Jag kan inte förhindra, inte förutse, stoppa eller göra något alls.
Visst det är bara saker men det är mina saker som jag tycker om. Det är min köttbullegryta som ligger i delar. MIN gryta som jag älskar och som varje jul skänker mig glädje.
Det är så sorgligt att jag gråter. Jag var så arg och frustrerad. För det är ett nedrans skit att inte kunna göra det man vill. Det är så lätt att säga att jag ska vila och ta det lungt. Men den som alltid vilar. Som sitter rakt upp och ner i åtta jävla timmar och vilar, den blir ganska så trött på det ibland. För det är just det som det handlar om. I mitt liv så handlar vila om att göra absolut INGENTING annat än att sitta eller ligga ner och helst blunda. Och nu när jag är mitt i detta skov så är det timme ut och timme in som det handlar om.
Till slut blir man så less att man blir desperat. Och att vara desperat är inget bra tillstånd. Till slut ställer man sig upp och gör något ÄNDÅ. Och ja då blir resultatet att frukostmackan får ätas full med mattludd och damm. För inte såg jag ju vad som var vad och jag kunde heller inte göra en ny smörgås. Det fanns det inte energi till. Och då blir det så att den älskade köttbulleskålen orsakar en ett smärre sammanbrott för att man blir så ledsen.
Hon slår hårt idag MSbitchen och mina armar är fjättrade så att jag inte kan parera eller slå tillbaka. Jag står bara och tar emot medan tårarna rinner.
