Enögd
Urdålig uppdatering. Orsaken har denna gång inte varit att jag varit för dålig utan tvärtom. Jag har mått så bra att jag haft fullt uppmed livet och att vara lycklig.
Men nu kommer ändå en och det är med stor svårighet och möda som jag plitar ner bokstäverna sakta en efter en.
Och det är helt ärligt inget glädjande jag har att skriva om.
För plötsligt så hände det igen. Det jag varit rädd för och undrat om det skall komma. Det jag oroat mig för i hemlighet i sju år nu.
Jag har fått ett nytt skov. Djävulskt slog det till och slog ut mitt högra öga. Började lite lömskt med suddiga fläckar för en vecka sen.
Och efter att på anmodan uppsökt ögonsjukhuset så gick jag därifrån med diagnosen optukus neurit. Inflammation på synnerven, på ren svenska.
Det som startade med suddiga fläckar blev till en grå nerdragen rullgardin och det blev i sin tur i stort sett totalmörker i ögat. Smärtan från helvetet fick jag på köpet.
Och bara dagen efter diagnosen så låter kroppen meddela att nu lägger också den av.
ALLA mina neurogena besvär och symptom som jag ådrog mig efter inflammationen på hjärnstammen för sju år sen, har vaknat till liv och det med full styrka.
Allt det som jag lärt mig leva med och hantera i form av smärtor, ljud och ljuskänslighet, gångsvårigheter och en pissigt svag vänstersida. Har förvärrats tusenfalt.
Jag behöver hjälp att sköta min hygien, att få maten lagad, saker hämtade. Jag tål knappt beröring, att någon pratar eller låter genom att andas. Jag får panik när kroppen skakar av alla "blixtnedslag" i mina lemmar. Jag känner starkt obehag när hela min vänstra kroppshalva som på given signal plötsligt får gåshud över hela skinnet och alla hårstrån står i givakt minut efter minut och det gör ondare och ondare.
Jag ser så jävla illa och kan inte bedöma avstånd eller se maten på tallriken. Hugger och skär i luften, drar ner glas från skåpet som splittras mot golvet. Snubblar och snavar, lägger saker utanför bordet.....ja ni förstår själva. Ingenting funkar som det ska.
Allt börjar om från början och alla planer jag har haft och allt trevligt jag sett fram emot, ser jag gå upp i rök eftersom jag inte orkar någonting.
Trettio minuters aktivitet med händer, kropp eller hjärna och sen liggande vila i mörker och knäpptyst.
Att läsa, pyssla, se på tv, vika kläder eller nåt annat är så enormt uttröttande.
Dagarna går väldigt långsamt då jag inte kan göra så mycket av det jag brukar.
Nu startar jag i morgon en kortisonkur på tre dagar med tio tabletter per dag. Magnetröntgen är beställd så att min doktor exakt kan se vad och var i hjärnan och på synnerven jag drabbats.På onsdag ska jag till neurologen för gammaglobulininfusion och på måndag tillbaka igen men då till ögonmottagningen.
Doktorn säger att han har nån behandling som kan hjälpa mig beroende på vad man hittar på röntgen. Det ger mig en gnista hopp om att jag återfår min syn även om det tar tid i dessa sammanhang.
Jag har hela den här veckan varit väldigt saklig och samlad men i lördags så brast det och jag bröt samman liksom. Kände bara att jag inte orkade mer och var så djupt djupt ledsen över detta.
Att gråta ger ny energi och styrka och jag kan återigen känna att jag är på banan och inte ligger i diket. Jag har fallit så många gånger i livet och vet att jag klarar det mesta och även om detta är ett enormt bakslag så tillåter jag aldrig det att ta ifrån mig min lycka och glädje över livet.
Jag gråter när jag behöver för att få nya krafter att orka.
Jag kommer alltid tillbaka, även om det blir något tilltufsad. Men tillbaka kommer jag.
Lev väl och Må väl!
