äntligen är dagen slut
en stilla stund i ensamhet, reflektioner över dagen som varit
minst sagt en dag med ytterligheter och tårar i massor. de senaste både av glädje och sorg
det är länge sedan som jag kände den frustration och var så ledsen som jag var tidigare idag. jag hade väldigt svårt att hantera situationen som uppstod när jag behöver göra de där helt vanliga sakerna som ALLA gör utan att fundera på dem.
det handlar om att klä på sig, böja sig efter strumpor på golvet, borsta tänder, leta fram ett papper, ställa en tallrik i diskmaskinen, ta fram medicin.....
de där små obetydliga sakerna som man bara gör samtidigt som man har tankarna på annat håll och utan att det kostar särskilt mycket
ja för jag har ju de dagarna också. för det mesta flyter allt och jag låter sällan min kropps tilltag förmörka mitt sinne och göra mig ledsen.
den makten får inte den här sjukdomen ha över mitt liv och den jag är
och idag så vaknar jag på toppen, så innerligt glad över att kunna gå bättre än på över en vecka. jag rusar naturligtvis inte iväg och ropar hej, utan tar allt i sakta mak. men det hjälpte ju inte. inte för en minut hjälpte det. jag var tvungen att göra de där småsakerna och känslan av att bedriva en omänsklig kamp kom över mig.
jag måste besegra den där skuggan som flåsar mig i nacken. skuggan som håller armar och ben i ett järnhårt grepp. den där skuggan som sticker mig med nålar, ger mig elstötar, skruvar upp alla skruvar i mina leder så att de inte bär utan benen bara viker sig under mig
skuggan som går jämte mig, syns i ögonvrån och som spiller ut min tekopp och sätter krokben för mig
jag kan aldrig besegra den med fysisk styrka. jag kan aldrig bita ihop och kämpa lite till. för det fungerar inte så. varje gång jag biter ihop så blir jag svagare.
jag kan bara ge upp liksom.....
sättet jag kan besegra den är just genom att inte låta den få makt över mitt känsloliv, göra mig ledsen och bitter.
the good spirit är mitt vapen. sen får jag ragla som en full, fumla och sluddra. jag kan bara ge upp, vänta och vila. och hoppas att jag har tid att återhämta mig för det jag behöver göra.
det är ett helvete att bli sjuk i hjärnan. för du kan inte styra något själv längre. sjukdomen tar kontroll över dig och du har att anpassa dig.
vänner och bekanta säger att jag är stark som kämpar.....jo jag gör väl det eftersom jag inte ser nåt annat val. men idag ville jag ge upp. idag var jag så urbota less och arg och jag kände att det är fan orättvist detta. orrättvist och omänskligt att en människa inte ens klarar det basala själv utan att säcka ihop
det finns ingen trötthet så svår som den jag känner i hjärnan eller i kroppen när allt bjuder på motstånd. det är obeskrivbart. det är svårt att förstå hur en människa kan bli trött av att tänka på vilken middag som ska ätas. så trött att man inte kan gå utan måste ligga ner och vila. ja ni hör....av att tänka.....
det är rätt så ensamt här inne.....jag har många omkring mig som dagligen ger mig stöd. fina vänner, barn och familj......men det är fasiken så ensamt. jag måste ta alla strider själv och jag måste dag efter dag påminna mig om mitt val att inte låta mig besegras.
jag lever ett liv och en vardag som ingen annan i min bekantskapskrets lever. jag är ensam i detta hur många som än står jämte mig.
