Jag har funderat mycket de senaste dagarna. Och anledningen är några rader som en av mina facebookvänner skrev i en kommentar på ett inlägg jag hade gjort.
Hon skrev att hon saknade feedback från mig, att jag mycket sällan skrev kommentarer på hennes inlägg.
Jag kunde inte säga emot. Jag kunde bara säga att hon säkert inte är ensam bland mina vänner att tycka/känna så. Jag har varit enormt aktiv när det gäller att skriva, uppdatera, kommentera och nätverka på facebook.
Det har varit en ventil och ett sätt för mig att känna tillhörighet i ett sammanhang.
Jag möter vänner och träffar nya människor. Hamnar i intressanta diskussioner och jag hittar människor som är som mig genom att vara med i olika grupper.
Jag var sjuk och utan arbete och sysselsättning i flera år innan facebook. Det var en tyst och ensam tid. Sen kom facebook och jag kunde vara med och umgås med folk fast jag var hemma. Och det är alldeles fantastiskt underbart att inte känna ensamhet. Det är underbart att få se in i mina vänners vardag. Få uppdateringar från min familj och mina barn. Det är fantastiskt att följa min systers liv i Amerika och på distans känna att jag ändå kan vara moster.
Men för egen del så känner jag mig rätt så mätt. Jag loggar fortfarande in på facebook varje dag, kollar lite men skrollar sällan bakåt för att se vad som hänt under dagen. Jag läser vänners inlägg, gillar ibland, kommenterar ibland. Att jag inte gör det kan alltså både betyda att jag har läst och att jag inte har sett och läst.
Och det är ungefär så jag tänker om de inlägg som jag själv gör. Jag utgår från att somliga ser och somliga ser inte.
Jag vet att mättnadskänslan infann och rotade sig rejält när jag i höstas fick nya skovet och inflammationen på synnerven och inte kunde se ordentligt. Och jag klarade inte att läsa, varken tidningar, böcker eller text på datorn. Jag skrev ganska många blogginlägg då. Jag prioriterade det då jag visste att många undrade hur det gick för mig och oroade sig. Så jag la tid, det tog timmar att skriva, på att blogga.
Jag har varit oerhört trött och väldigt okoordinerad den här tiden och jag har inte orkat ens tänka på facebook ibland och då smyger sig det dåliga samvetet in.
Ja för hur konstigt det än låter så känns det som om jag borde vara mer aktiv. För det har jag ju varit. Samtidigt som det är så oerhört skönt att inte vara det. Det är skönt att plingen inte duggar tätt. För ju mer aktiv man är desto fler aviseringar och pling i telefon och dator.
Jag har väldigt lätt för att bli sittande vid datorn. Jag har ju liksom inget annat jag måste. Och vissa dagar orkar jag inget annat än att sitta. Och jag tycker inte om hur det har blivit. Inget blir av sig själv och jag har själv bidragit till att känna så här nu, pga att facebook har haft så stor roll i min vardag.
Vi vuxna talar ofta om ungdomarna och deras avskärmning från yttervärlden, som de skapar genom att sitta framför en skärm. Men vi då....vi som inte växt upp i dataåldern. Vi fullkomligen häpnas av allt och vi blir fast. Vi får en nymodighet presenterad för oss och vi sväljer allt med hull och hår.
Jag har som sagt funderat mycket kring detta och vad människor förväntar sig att få ut av facebook och de människor som finns där, vad syftet är att ha ett konto och vad man själv ger.
Många är de som jag blivit vän med men som också har plockats bort då jag gjort regelbundna rensningar i vänlistan. Det är folk som först visat sig verka trevliga men sen visat sig vara tvärtom. Människor som aldrig gör egna inlägg eller människor som tapetserar väggen med inlägg som på ett eller annat sätt inte är vad jag vill läsa så snart jag loggar in. På facebook kan man få vänner för livet men lika gärna så kan man se varann på skärmen i åratal utan att veta ett dugg om varandra.
På facebook anser sig folk äga rättigheten att kritisera en person öppet. Gå in i en diskussion mellan två människor. Vädra alla sina åsikter när som helst och hur ofta som helst. Man tar sig friheter som man aldrig skulle göra i en busskö där en samling människor står och väntar samtidigt och där några talar med varandra.
Lika fantastiskt som det kan vara att nätverka, lika hemskt kan det vara att se hur vidrigt människor kan bete sig mot varandra.
Jag har många vänner på facebook. Det är en blandning av vänner som jag hade innan, som jag fått under tiden och som jag aldrig har träffat och så är det vänner som jag har börjat umgås med på riktigt tack vare facebook.
Jag förväntar mig inget särskilt av dem. De är mina vänner på olika sätt och jag känner dem i olika sammanhang. Med somliga har jag nära samtal och med andra så är det ytligt.
Jag vet att till flera av dem så skulle jag kunna lyfta luren och be om hjälp. Och det gör jag med. Medans jag inte skulle göra det till andra eftersom det inte är på den nivån.
Eftersom jag själv inte ser facebook som universums centrum så bekommer det mig inte så mycket att mina vänners inlägg och kommentarer kommer och går mer eller mindre frekvent under åren. Jag tänker att alla har vi vårt och vi använder detta forum på olika sätt. Och använder det när det passar och fungerar. Ibland i vissa grupper så behöver man nästan skriva att man sover om nätterna eftersom folk blir upprörda om svar och kommentarer dröjer.
Folk, naturligtvis inte folk jag känner, kan bli arga om man inte är kontaktbar under en kväll. Men att tänka så långt att man kan vara upptagen med att umgås med människor på riktigt eller med sina barn, man kan vara sjuk eller arbeta och därför inte kunna vara tillgänglig 24/7, ja det ligger långt borta ibland.
I allas telefoner finns ju facebook och telefonen har man med sig och då ska man ju också svara, är den allmänna uppfattningen som många har.
Jag är ledsen om mina vänner inte tycker att jag ger feedback eller gillar och kommenterar deras inlägg. Jag ignorerar ingen med vilje eller för att det är ointressant. Jag är bara inte online lika mycket längre och även om jag känner dåligt samvete över det ibland så tyar jag inte mer än detta just nu.
Och jag är enormt tacksam över att mina vänner kommenterar och svarar på det jag skriver, när jag skriver. Jag vet att det man ger det får man också tillbaka och är man inte aktiv, nä då händer det inte så mycket på ens egen sida heller. Jag har fått och får fortfarande så enormt mycket stöd och känner glädje från mina vänner. Det tar jag inte för givet.
Jag har dragit mig tillbaka och kanske jag får kraft och energi att återigen kasta mig in i facebooks underbara märkliga värld med samma intensitet som förr....eller så får jag det inte. Kanske stannar det här...
