i huvudet på en finnpajsar jänta

Hur många gånger ska man behöva upprepa samma misstag innan man kan tillskansa sig epiteten "dum i huvudet, mer än lovligt korkad"  osv...

 

Sitter nu i soffan och konstaterar att jag troligtvis aldrig lär mig.

 

Ta det lugnt säger man. Vila och hämta krafter. För mig är inte vila att torka av diskbänken, gå en runda i hemmet och lägga lite saker tillrätta, vika ihop en filt och öppna kylen för att hoppas att nåt färdiglagad uppenbarar sig där inne.

 

För mig betyder vila just nu att jag sitter blick stilla och stirrar in i väggen alt blundar. Eller att jag ligger på rygg i sängen och tittar i taket alt blundar.

 

Önskan, viljan, förhoppningen och längtan efter att klara av att göra något åt det jag behöver här hemma. Nämligen rensa lite bland saker som senaste tiden bara släppts på närmast tomma lediga plats eller kastats in i klädkammaren, den önskan ska banne mig uppenbarligen I N T E bli uppfylld.

 

Detta är saker som är överkurs för Magnus. Han är bra på mycket men dit hör inte plocka, rensa, organisera och ställa saker på dess rätta plats. Det hänger alltså på mig och jag tycker om att göra detta. 

 

Jag vet att mina vänner och andra i välmening säger att jag inte ska bry mig om att hemmet förfaller och att det är stökigt, eftersom min hälsa är viktigast.

Men hur många veckor av stillasittande kan en människa tåla?

 

Kämparglöden och de positiva känslorna stärks inte i samma takt som hemmet dammar igen och som man får gå i snitslad bana mellan saker som ska kastas och plockas undan.

 

Trot eller ej men det tenderar faktiskt att kännas värre inombords. Att vara missunsam, grinig och att tycka synd om mig själv hör inte till min personlighet och är inte en sysselsättning som jag brukar ägna mig åt.

 

Men situationen promenerar på mina nerver. Jag klättrar på väggarna trots att jag inte rör mig ur fläcken. I vanliga fall brukar kvällarna kännas bättre då Magnus kommer hem. Men nu sen dryga veckan så har han värsta infektionen i ögat. Det plågar honom svårt med svåra smärtor att att knappast kunna se. Dessutom så har han gikt och de smärtorna finns inte ens nån liknelse till. Han orkar knappt gå. Och eftersom han stiger upp fem varje dag så är han rätt trött då han landar efter jobbet.

 

Och att få nån som helst glädje av honom just nu är lika fruktsamt som att försöka klämma det ur en sten. Naturligtvis missunnar jag honom inte att vara sjuk och jag förstår väl att han är trött. Men alltihop sammantaget gör att "happy daysen" inte utsepar sig hos mig just nu.

 

Jag är mest bara arg eftersom allt jag försöker göra, däckar mig och gör mig ännu sämre.  

 

Jag har varit tålmodig, har anpassat mig, spelat de kort jag fått, vält att vara positiv och jag tar mig igenom varje dag med gott mod, i så många år nu. Är inne på det åttonde året med en sjuk kropp. Nu tryter tålamodet rätt ordentligt sen en tid tillbaka. 

 

Jag känner mig inte alls som en god person som hanterar allt så himla bra och klämkäckt kämpar på.

Den här sidan är ful, mörk, skamfylld och får tårarna ständigt att rinna. Minsta motgång fyller ögonen och halsen värker av en hård klump. 

 

Wonderwoman ligger ordentligt nere för räkning