i huvudet på en finnpajsar jänta

Hur trött kan en kropp egentligen vara?

 

Det tar sån tid att återhämta mig från skovet som bröt ut i början av november. Själva synnervsinflammationen har läkt bra. Jag har så gott som ingen dimsyn kvar. Det enda som är besvärligt är att när jag är ute i dagsljus eller inne i affärer så flimrar allt precis som i skenet av trasiga lysrörslampor.

Jag ser då dubbelt, blir ansträngd i ögonen och kan inte fokusera. Det är rätt jobbigt och kräver solglasögon då det flimrar som värst.

 

Värre är det med kroppen som sviker hela tiden. Att bara sitta upp och ner i soffan en fredagkväll, kolla på spåret och ha nåt gott i glaset gör att jag känner mig kanonfrisk och stark. Jag blir övertygad om att jag nu kan lägga den jobbiga tiden bakom mig.

 

Men så slås fötterna undan som när man drar bort en matta och jag faller. Det är när jag märker att det inte finns någon styrka eller uthållighet alls i kroppen. Jag blir utmattad så jag måste sitta eller ligga ner och vila efter att jag plockat ur ena korgen i diskmaskinen, efter att jag bäddat sängen, klätt på mig, duschat, lagat lite mat eller som nu när jag har gjort en veckokalender på en plåt på insidan av en skåplucka i köket.

 

Vi kom fram till att vi ville h en stor och tydlig kalender att skriva upp återkommande saker i som behöver göras och för att fullförlja alla bra idéer vi får. Magnus skaffade plåten, igår inköptes whiteboardpennor och idag började jag teja upp rutor.

Mätte och markerade, behövde alltså räkna, fokusera och använda skallen. Det sänkte kroppen så totalt att jag började må illa och mjölksyran rusade till varje muskel. Jag får även mjölkyra i min vänstra arm då jag går på plan mark. Och då hänger den bara helt rakt upp och ner och jag bär inget med den. Jag bara går och använder mina ben. Armen blir obrukbar och jag orkar inte lyfta eller bära något med den.

 

Men i alla fall, efter att jag mätt klart så sjönk jag ner i soffan. Och 45 minuter senare så kunde jag ställa mig igen, illamåendet hade lagt sig och jag kunde börja tejpa. Proceduren upprepade sig och illamåendet sköljde över och mjölksyran och kraftlösheten fick benen att vika sig.

 

Soffan igen och nu vilade jag i en timme. Sen tog jag pennan och började skriva veckodagar och det vi planerat. Var så nöjd och glad att jag missade varningssignalerna som larmade då jag tog upp skåpdörren och försökte hänga den på plats. Ville ju fota den och skicka kortet till Magnus så han fick se.

 

Det kunde ju bara sluta på ett sätt. Dörren ramlade ner och missade med nöd och näppe allt porslin som stod på bänken. Men luckan fick en skada i ena hörnet och allt mitt tejpande och skrivande  förstördes på ett ögonblick. Mina armar skakade av utmattning och hjärtat slog hårt eftersom jag blev rädd. Ville brista ut i gråt men hejdade mig eftersom det är helt jädra lönlöst att gråta över skiten och sin egen dumhet.

 

Jag är mest arg över att jag måste göra om allt. Men först få Magnus ta bort all tejp och all text och så får han tejpa om eländet.

 

Har i så många veckor varit helt orkeslös och inte gjort ett skapaned dugg. Man tappar sugen då minsta lilla får såna konsekvenser. Ändå vet jag ju att jag måste ta myrsteg och vänta ut återhämtningen. Jag vet ju att inget kan skyndas på. Men det är frustrerande att se hemmet förfalla och inte orka göra nåt åt det.

 

Men när folk frågar hur det är så säger jag ju att det är bra. Och det är ingen lögn för det är så himla mycket bättre. Och det tar tid och är svårt om inte omöjligt att förklara hur sakta det går och hur omfattande utslagningen av en kropp är. För vanligt folk som jobbat hårt ett tag så räcker det med vila några dagar och så kan man vara på igen. Här räcker inte veckor av vila och det lilla som byggts upp i form av energidepåer, det töms direkt när man tappar en förbannad skåplucka. 

 

Så dagens tillfredsställelse i form av att ha orkat vara lite aktiv och känt sig nöjd, vändes snabbt i att befinna sig på ruta ett igen. 

 

Jag är just nu fånge i min kropp. Den tillåter inga utsvävningar som att sköta hem, hushåll och hygien. Den tillåter mig inte göra något alls utan att jag får betala dyrt för det.

 

Och samtidigt ska jag hålla humöret uppe, vara glad och positiv så att folk i min närhet trivs med att vara där. Jag ska vara älsklig och kelig. Jag ska inte låta alla negativa och uppgivna tankar och känslor få ta plats.

 

Jo jag möter förståelse och jag får vara ledsen och arg. Och jag får utrymme att inte vara kelig. 

 

Men nu är jag trött på att möta motstånd i precis allt och vara fånge här och jag avskyr att behöva göra om saker. Göra samma arbete fler gånger. Men där har jag bara mig själv att skylla. Nu ska jag släpa mig till köket och göra en korvmacka.