i huvudet på en finnpajsar jänta

DU...Godmorgon!

 

I morse var verkligen inte "rätt" dag att gå upp i ottan. Jag hade behövt sova länge. Och anledningen är dans igårkväll.

 

 

Jag kunde bara, det gick inte att hålla sig därifrån. Egentligen var jag inte i skick att dansa eftersom jag redan innan var trött, hade haft en eftermiddag på spes, vilket alltid gör mig uttömd på energi.

 

 

Men dansen förför mig och får mig att må så bra och jag har abstinens. Har knappt tagit ett steg sen kryssningen.

 

 

Jag åkte och hämtade Carina, vi snörade på skorna och två timmars dans blev det = LYCKA!!!

 

 

Hemma så bannade min kropp mig genom att inte orka bära. Snubbel och rammel och så pladask i sängen.

 

 

Men jag hade svårt att sova, trötthet betyder inte per automatik att jag är sömnig och kan sova.

 

I alla fall så visste jag att jag i morse skulle upp med tuppen Magnus och köra honom till jobbet. Kick off med avslut av diverse drycker som man inte får ha innanför västen när man kör bil. Därför ska jag även hämta honom framåt kvällningen nångång.

 

 

Och aldrig har jag väl varit så seg och så trött. Vaknar dock av en smäll som får sängen att skaka. Han som i vanliga fall smyger så bra, skulle skjuta in en byrålåda och tog i lite för hårt och kullagren som lådan glider på, de tog väl extra fart och lådan smällde i botten och jag blir livrädd.

Ja han sa snällt förlåt eftersom det inte var meningen att väcka mig så brutalt  :-)

 

 

Min eftermiddag på spes var väldigt givande. Träffade tre kvinnor jag ej mött tidigare och alla hade de förlorat ett av sina älskade barn i självmord.

Samtalen blev långa och smärtsamma. Deras berättelser berör så och jag kan inte låta bli att känna ilska över hur lite psykvården har hjälpt dem när de behövt den som bäst.

De berättar om unga människor som i förtvivlan ber om hjälp och som när de inte får den, ger upp livet och lämnar anhöriga med en smärta som de får bära så länge de lever.

 

 

Jag åter tunnelbana till stan dessa onsdagar som jag tar emot anhöriga. Jag gillar inte att åka tunnelbana. Det är för stressigt för min skadade hjärna. Därför har jag öronproppar och försöker att hålla tankarna upptagna med något så att tiden går fort. Något som håller alla ljud och intryck borta. Ja så långt ifrån hjärnan det går.

 

 

När jag klev på så valde jag för första gången att inte sätta mig vid de närmsta platserna. En grupp barn med fröknar var på väg nånstans. Och med ett stygn i hjärtat valde jag bort barnen. Ja för så känns det. Jag tycker ju om barn, iaktta dem och se hur de underfundigt ser på världen. Men barn låter och pratar högre än oss vuxna och jag klarar inte det.

 

 

Istället gick jag förbi många platser och satte mig långt ifrån dem. Sjönk ner på ett säte bredvid en ung kille som lyssnade på musik. Hade jag sett det innan jag satte mig hade jag valt bort honom också.

Men jag kände att jag inte kunde resa mig igen när jag väl satt mig ner intill honom.

 

 

Han diggade, trummade på benen och skakade rytmiskt på huvudet och jag hörde musiken, om än ganska svagt, genom mina proppar.

 

 

Efter en liten stund märker jag att han har ansiktet vänt mot mig och tittar länge. Jag förstår att han ser mina proppar. Jag har håret uppsatt och då syns de tydligt.

 

 

Så tittar han bort igen, ner på sin musikmaskin och så sänker han ljudet.

 

 

Han säger inget och jag säger inget jag heller. Jag kan ju inte med säkerhet veta att det var för min skull och vad ska jag säga. Tack, och han undrar varför jag tackar.

 

 

Jag fortsätter att titta ut genom fönstret. Beundrar de blommande träden.

 

Närmare stan så blir tåget mer fullsatt. Jag måste sysselsätta mig med något och börjar betrakta människorna.

Mitt emot sitter en äldre man. Propert klädd med skjorta och tröja. Han ser fruktansvärt sur ut.

Jag undrar hur han såg ut som ung, vem han är och vart han är på väg.

 

 

Jag tittar vidare på människorna omkring mig. Jag lägger till eller drar ifrån sådär en 20-30 år på alla. Försöker föreställa mig dem som de en gång såg ut och var eller hur de kommer se ut.

 

 

Den uppenbart stressade mannen i trettiofemårs åldern som snabbt talar i telefonen. Portfäljen i knät och oklanderlig kostym. Han drar handen över huvudet och ser plötsligt alldeles trött ut. Inget av affärsmannens ansiktuttryck syns längre. Ser mer uppgiven ut och då ser jag den lilla pojken i honom.

En gosse förväntansfull som åker tunnelbana mot äventyr i stan. Ja han har ju varit liten han med. Vilka var hans drömmar? Visste han att han skulle sitta här en dag som igår, vara stressad, se ut att ha ett "viktigt" arbete och för ett ögonblick släppa masken och naket visa sitt rätta ansikte?

 

 

Nä det är klart att han inte visste det.

 

 

En ung flicka pratar i telefonen hon också. Hon pratar om pengar. Tuggar sitt tuggummi och ser sorglös ut. Kommer även hon sitta på det här tågen om tjugo år, dra handen över ansiktet och se trött ut. Kanske med ett par barn som trötta vill ha mammas uppmärksamhet. Kommer hon tugga sitt tuggummi och se sorglös ut? Le lika stort som när hon skrattar åt det som personen säger i andra änden av telefonen.

 

 

Kvinnan på sätena intill la en dyna på sätet innan hon satte sig. Varför? Ont i ryggen kanske. Bacillskräck? Jag kan ju inte veta. Hon tar upp ett block och börjar skriva och jag undrar vart hon är på väg. Det är ju mitt på dagen och tåget är fullt med folk som är på väg någonstans. Jag undrar vad hon skriver? Givetvis frågar jag inte, det gör man ju inte.

 

 

Visst kan jag prata med folk men jag frågar inte vad som helst och hon får väl skriva vad hon vill utan att nån behöver bry sig om det.

 

 

Jag tittar på den äldre mannen framför mig. Han som ser så sur ut. Det gör han inte längre. Istället ser jag att hans ögon är ledsna, lite glansiga. Han ser verkligen ledsen ut och jag undrar om det hänt något i hans liv. Har han förlorat någon? Vad är det som gör att man plötsligt inte kan hålla tillbaka det man annars döljer. Ledsna ögon som är glansiga av tårar.

Det kan såklart lika gärna vara att de rinner pga allergi. Vad vet jag. Jag vet ingenting om alla dessa människor som sitter och står runtomkring mig.

 

 

Inte var de kommer i från eller vart de är på väg. Jag vet inte varför de bär de ansiktsuttryck de gör. Jag vet inte om vi delar några upplevelser. Vet inte om vi kommer vara på samma plats vid samma tidpunkt någon annan gång i livet.

 

 

Jag vet ingeting om deras liv och vad de bär på. Varför de just den här dagen valde de kläderna de bär.

 

 

Vet ingeting och ändå kan jag sitta och betrakta dem, tro en massa saker, bilda mig uppfattningar som kan vara helt fel.

 

 

Och det är ju det vi människor gör varje dag. ALLA gör vi det. Vi betraktar och utifrån det första intrycket så placerar vi en person i ett visst fack, ger honom eller henne vissa egenskaper. Vi dömer och fördömer helt utan hejd och utan en tanke på att vi kan ha fel.

 

 

Jag försöker att inte döma människor eller ha förutfattade meningar, men jag vet att jag har det ändå. Att inte ha elaka sådana är det jag strävar efter. Jag vill inte tycka något om någon som kan såra och som kan vara fel.

 

 

Jag vill inte ha åsikter som jag grundar utifrån så tunna fakta som att sitta framför en människa på tåget i sju minuter.

 

 

Och ändå skaffar sig människor sina ståndpunker på detta sätt. Genom att titta, snabbt bestämma vad man tycker och sen står man benhårt fast vi det. Hellre stridar man än erkänner att man hade fel.

 

 

Alla borde nu och då fråga sig själv

 

 

Vem är jag att döma?

Vem är jag att dra slutsatser av ingenting?

Vem är jag att tycka så mycket om andra?

 

 

Lite ödmjukhet och kanske se på sig själv i spegeln och fråga om man verkligen vill att andra, genom en enda blick, ska döma till nackdel för mig.

 

 

Jag kan inte låta bli att undra vad folk tänkte om mig. Vilka slutsatser de drog av att betrakta mig?