i huvudet på en finnpajsar jänta

Jag har knappast suttit vid datorn på väldigt lång tid. Bara snabbisar nu och då, kollat läget på facebook, kollat mail och betalat räkningar.

 

Anledningen har ju såklart varit att jag har haft fullt upp med besök av min syster Jeanette och  lilla Linnea.

Och mycket ska hinnas med. Träffa släktingar, fika här, äta där. Denna gång hade vi även farfars begravning.

 

Och hade jag haft en lucka nånstans så hade jag inte ens orkat skriva. Jag har varit så trött.

Det blir så hur ogärna jag än vill det, när jag har gäster.

När mina vanliga rutiner rubbas, när jag inte får den vila och tystnad jag är van vid. Då rinner snabbt all ork och energi från mig.

 

Och det spelar ingen roll hur roligt jag har. Bara att prata i flera timmar, fast jag är hemma och sitter vid mitt eget köksbord så blir jag fullständigt slut i hela kroppen och knoppen av att prata och lyssna. Konversera.

 

Jag får betala ett högt pris för umgänge och pågår umgänget i fler dagar än att jag har en heldags vila emellan då slutar jag att fungera.

Och det gör mig så ledsen. Jag vill ju att det ska vara som förr. Huset fullt med folk, massor av aktiviteter och full rulle. En frisk och pigg jag som orkar.

 

Jag vill inte känna att människor jag bryr mig om blir ledsna för att de gör mig trött. Det är ju inget personligt och inget jag väljer. Det gäller all aktivitet jag gör och alla människor.

 

Att gå bort på middag en kväll, vanligt prat, lite vin och skratt. Sorl från fler människor än jag och en till….gör mig så trött att en natts sömn knappast räcker. Dagen efter är jag som ett vrak. Kan inte tänka, orkar inte röra mig. En bedrift att gå från rum till rum.

 

Såna dagar avskyr jag min skitkropp. Jag avskyr att jag inte kan välja bort min sjukdom. Jag avskyr att den styr mig och mitt liv.

 

Att sen något så ljuvligt som min lilla systerdotter på 1 ½ år helt kan slå undan benen på mig, genom att bara vara i mitt hus i några dagar. DET är smärta det. Barnen jag älskar, mina systrars barn som jag vill finnas för så mycket jag kan. Som jag vill ha en nära relation till och som skänker mig sån glädje är samtidigt det som snabbast och effektivast tömmer mig på energi.

Att ligga raklång på sängen och känna att man inte ens kan resa sig för att gå på toaletten för att man är så urbota trött och slut av att ha lekt och busat med ett litet barn….det gör ont.

 

Jag tackar tyst för att jag inte blev så här sjuk när mina egna barn var små. Hur hade jag inte lidit av det?

 

Jag har haft en långsam dag idag. En hel del sittande vid datorn. Intressanta diskussioner och ett nytt möte. Jag har bara gjort minsta möjliga för att spara energi.

Ändå gäspar jag ständigt. Blir toktrött av att hämta te i köket. Tuppar nästan av i värmen när jag hämtar luft på balkongen.

 

Nä fy vad tråkigt det här började. Bara en massa klagomål om hur illa allt är.

 

Vad kan jag då ha för annat att skriva om? Jo nu vet jag.

 

Igår när jag stod på trottoaren mitt på S.t Eriksgatan här i Stockholm så upplevde jag något märkligt.

 

Jag hade varit på gymnasieskolan i närheten och suttit modell för min son Martins flickvän, Therese som gjorde några av sina gesällprov. Hon färgade och klippte mitt hår.

 

Magnus skulle hämta upp mig och jag passade på att handla lite på Daglivs. Hungrig som en varg slank jag in på Thelins bageri.

Eftersom jag är svag för tosca så fick det bli en toscabulle till mig och till Magnus köpte jag en blåbärsmuffins. 51 kr kostade kalaset.

 

Och jag säger bara en sak. Hädanefter går jag till macken eller pressbyrån å köper toscabullar för de är bra mycket godare och billigare. Thelins kan slänga sig i väggen!

 

Men det var inte det jag skulle berätta. Jag stod på trottoaren och väntade. Lite på sidan liksom. Mer åt skyltfönstren till än åt gatan. Ville inte stå i vägen med min kasse som jag hade på marken mellan fötterna.

 

Periodvis kommer folk i klungor men allt som oftast bara en eller ett par åt gången. Och tots att det finns gott om plats mellan mig och gatan så går människor på mig. De slår emot mig med sina väskor, kör nästan över fötterna på mig med barnvagnen.

 

Noll koll!!!  Hur kan man vara så avskärmad eller upptagen att man inte har koll på hur och var man går. Kan man inte bedöma avståndet eller?

 

Och inte en enda en, vände sig och bad om ursäkt eller ens reagerade på att de stötte till mig.

 

Visst luften är fri men man kliver inte in på någon annans ”sfär” och bara går vidare.

 

I stan är det trångt och man stöter i folk när man möts i trängsel men man försöker ju undvika det. Och framför allt, man ber om ursäkt och man går inte på folk när det finns nära två meters fri väg att gå på.

 

Är det jag som är kinkig och överreagerar eller vad? Jag har i alla fall inte varit med om detta tidigare att man måste gå in i mig fast det finns utrymme och att man nonchigt går vidare trots att man just smällt till nån med en mattrulle liksom.

 

Ilandsproblem kanske, men eftersom jag bara inte kan stänga av och sluta reflektera och reagera så är detta ett ok att bära.

 

Hoppas jag har nåt roligare att skriva om en annan dag, kanske i morgon  :-)