Mest negativt att säga
Det är inte ofta numera sen jag blev sjuk, som jag känner att allt, ja att hela livet är SKIT. Det händer inte alls särskilt ofta faktiskt även fast jag varje dag kämpar på och lever med mitt osynliga funktionshinder.
Det händer inte så ofta att jag mest av allt bara önskade att jag självdog. Att jag bara försvann och gick upp i rök så att jag slapp ifrån alltihop.
Men allt detta kände och önskade jag för ett par veckor sen när jag med full kraft blev varse om hur jävla sjuk jag egentligen är.
Från ingenstans så griper en hand tag i mig, skakar om mig, tömmer mig på precis allt som jag behöver för att ens kunna röra mig och gå upprätt.
Jag blev så sjuk. Visst varningssignaler som att jag var lite extra trött, kände mig sjuk som av ett virus....VÄRMEN....men jag blev verkligen tagen på sängen. För ett par veckor sen ville jag bara dö, tyckte att allt var pest och att min kropp och mitt hem var ett fängelse. En ofrivillig arrest.
Ja en arrest är väl i och för sig aldrig frivillig....
I alla fall så mådde jag skit. Orkade knappt äta själv och det var tur att Magnus var hemma så att han såg till att jag fick mat i mig.
Människor dör i bastutävlingar i temperaturer på hundra grader. Jag kände det som att jag höll på att dö fast det knappt var tjugo grader utomhus.
Att nästan tuppa av för att solen skiner på en genom fönstret eller för att balkongdörren står öppen, det känns rätt pissigt.
Att vara så överhettad att man inte orkar vrida på huvudet eller forma munnen till ett svar när någon frågar en om något. Det känns ännu nedrigare.
Värmen gör detta med mig, och den i kombination med ett virus slår ut alla funktioner som man tar för givna.
Och det har blivit värre för varje år som gått. Det jag längtat efter hela hösten och vintern och den svalare delen av våren, ter sig plötsligt som en mardröm.
HUR ska jag klara av sommaren????
Om jag drar för gardiner, fäller upp parasoll, inte öppnar dörrar och fönster under dagen då det är varmast. Då kan jag passera igenom vardagsrummet på dagtid.
Att vara i köket har jag inga problem med. Köket och sovrummet ligger på norrsidan. Tack gode gud för det!
Att tänka på att gå ut under dagtid är närapå uteslutet om jag verkligen inte måste.
Givetvis påverkar dagsformen, hur trött jag är för övrigt, virus och annat roll. Men bara det att gå från port till tex baksidan av huset och garaget, gör att jag knappt orkar fortsätta till målet jag ska.
Tur att baksidan är skuggig så jag hinner hämta mig.
Ja det här är sjukt och nästan ofattbart. För hur kan man förstå att någon kan bli så sjuk av värme. Som ju är läkande för så många andra sjukdomar och smärttillstånd.
För egen del skyr jag värmen och den smärta som den åsamkar mig.
Jag önskar mig en sval och gärna lite lätt kylig sommar.
Är så tacksam över min kylväst och ger mig skön svalka i ungefär en timmes tid om jag har den på utomhus i ungefär 20-25 graders värme.
Iselement kyler ner ryggen och bålen, nacken och bröstet. Det är som att livet återvänder till min kropp när jag tar på den.
Annars funkar det med kallt vatten i en skål, en skuggig plats och en tvättlapp i frotté. Ja att helt enkelt väta lappen och blöta ner armar, ben och så mycket hud som går utan att jag behöver klä av mig naken.
Så satt jag under ett träd på parkeringen vid Ängbybadet i går.
Vi hade varit ute med husvagnen både fredag och lördag natt. Härligt blåsiga dagar vid vattnet och på natten regnade det.
Vi kände att vi inte vill återvända hem så vi stannade till vid badet och tog solmadrasser med oss till sjön.
Jag gjorde mitt bästa för att ligga så länge jag kunde och det funkade i 45 minuter tack vare att det blåste och att jag regelbundet reste mig och gick till skuggan och svalkade av mig.
Sen brann det i huvudet och vi måste gå. Fram med en brassestol och vatten och så baddade jag min överhettade kropp medan Magnus åkte och köpte thaimat.
Men inte måste jag slappa på en badstrand inte. Inte heller måste jag umgås med familj och vänner ute i naturen soliga dagar med picknick.
Ingenting av det måste jag. Jag kan leva inomhus de hetaste dagarna och leva upp när kvällen kommer och de regniga dagarna som det tack och lov brukar vara många av här i Sverige ;-))
Inte ett dugg sarkastisk eller missunnsam är jag minsann.
I morgon är en dag som jag såg fram emot för flera månader sen.
Det är Stockholms VårRus som går av stapeln då och jag är anmäld.
I våras så tedde det sig som en mycket god idé att anmäla sig, gå de fem kilometrarna med tjejerna från dansen och sen picknicka i gräset. Jag gick ju med stavar och tränade på och kände mig hur stark och frisk som helst i MARS.
Och jag var stark, frisk och pigg, efter bästa förmåga. Idag ter sig verkligheten helt annorlunda och jag får göra vad jag kan.
Lyckligtvis väntar det svalare väder och jag kan ju åka och slänga mig i gräset på nån skuggig plats och gå loppet i tankarna om det skiter sig kapitalt. Sen kan jag duka upp picknick och titta på mina lagkamraters medaljer och låtsas att jag inte är ett dugg avundsjuk.
Men det är i morgon det. Vad som händer och hur jag mår då vet jag inte än. Jag kanske känner mig stark som en uroxe trots att jag inte gått en meter på flera månader. Har som max rört mig mellan sängen och toan här hemma…typ…
Har en massa vila jag måste samla på mig att hamstra av…..hur det nu ska gå till….för på tisdag nästa vecka tar Kajsa studenten.
Lyckligtvis så ska vi fira henne hos hennes pappa. Mat och det mesta fixas där och jag har inte så mycket som jag måste fixa. Men det är mycket nog med tanke på att vi nyss haft kalas för Magnus barn. Kajkat runt halva södra Sverige och nu väntar VårRus och studentkalas……….SEN ska jag vila.
Jag vill inte låta alltför gnällig och missnöjd med livet, förlåt om det uppfattas så. Har bara varit en riktigt jobbig tid nu och jag känner inte att den är riktigt slut än.
Längtar bara tills alla dessa grejer är över. Det tar energi att kalasa, planera, tänka ut presenter, ordna och ha tusen saker i huvudet.
Sånt som i vanliga fall – förr - skedde utan att jag ens tänkte på det. Jag tog det för givet att jag orkade och alltid skulle orka. Detta livet fanns ju inte ens på kartan liksom.
