Akalla och mina tonårsförälskelser
Jag drömde i natt att jag var i Akalla. Det är i Akalla som mina tonårsår utspelar sig. Det tar ungefär 20 minuter med blå linjen att åka från T-centralen till slutstationen Akalla.
Året var 1976 när vi flyttade dit och jag skulle fylla tolv år. Min lillebror Johan föddes bara en månad efter inflytt. Jag och syrran började nya skola och ny klass.
Från en betongförort till en annan mindre betongigare förort. I Akalla fanns 4H gård, djur och hästar. Järvafältet och skogsdungar här och var.
Och vart man än skulle i HELA Akalla så behövde man inte korsa en enda bilväg. Gångvägar och gångbroar gjorde området barnsäkert.
I Akalla blev jag tonåring och där blev jag också förälskad om och om och om igen.......mamma sa det där klassiska att kärleken består, det är bara föremålen som växlar.
Jag fattade inte vad hon menade.
Min första pojkvän i Akalla hette Kjelle, han kom ny till klassen några månader efter mig och vi blev ihop några dagar efter det. Det varade inte så länge men vi var ihop några gånger till under skolperioden fram till att vi slutade högstadiet.
Kjelle var den jag för första gången var riktigt kär i, man säger att det första kärleken aldrig rostar och han har en speciell plats i mitt hjärta.
För det mesta var man ju kär på avstånd. Hjärtat slog snabbare och kinderna hettade och man vågade knappast andas när föremålet befann sig i samma lokaler. När man kom ner till "Gården " som vi kallade ungdomsgården(inte så långsökt, eller?) förhörde man sig genast om och var han med stort H, befann sig.
Var han inte där så gjorde man sig många och långa besök utanför dörren. Kedjerökte och tittade bort mot hörnet och hoppades innerligt att den välbekanta siluetten skulle dyka upp.
Man hoppades att håret skulle ligga perfekt och att man skulle se så cool ut som man hoppades. Man ville så gärna att Han skulle se lilla mig.
Ja lilla, för det var ju oftast de äldre killarna som var mest intressanta. De som gick på högstadiet eller t.o.m hade gått ut och börjat på gymnasiet.
Jag var definitivt inte den framåt tjej som jag är idag. Jag tog inte plats. Jag höll mig i bakgrunden och hoppades att jag inte helt smälte ihop med tapeten.....
Fast när jag och min klasskompis Nettan umgicks med de STORA pojkarna från Husby så var jag rätt tuff. Och vi spelade mest innebandy och var helt klart accepterade fast vi var småtjejer.
Det är ljuvligt att tänka tillbaka, minnas och le för mig själv. Jag hade en fantastisk tid i Akalla med skolan som var ok och alla kompisar.
Jag hade en granne mitt över gården. Lasse hette han, två år äldre. Och eftersom vi gick i samma skola och dessutom bodde grannar så möttes vi ofta. Vi kunde se varandras rum från fönstret så gjorde vi ofta sällskap ner till centrum och sen hem igen. Jag var kär i Lasse med, i perioder. Men vi var aldrig "officiellt" ihop.
Efter en tid började folk undra om vi var syskon eftersom vi kom och gick samtidigt. Han kunde ropa till mig att jag skulle säga till när jag skulle gå hem och jag sa samma sak till honom.
När Lasse fick körkort och bil så åkte jag såklart med honom till Gården. Vi satt ofta i hans bil och pratade långt efter att vi åkt hemåt när de stängt.
Lasse var en av mina bästa vänner, samtidigt som vi gjorde sånt som syskon definitivt inte gör...hrmmm.....
Även Lasse har en speciell plats i mitt hjärta......banne mig om inte alla pojkar har det.
Alla förälskelser var ju speciella på sitt sätt oavsett om man svärmade för några veckor eller blev ihop.........Så Tack....Kjelle, Lasse, Thomas, Roger, Sami, Stefan, Christer, Anders...nu får jag sluta va?? ;-) ......Micke, Bassie, Tommy, Tarzan, Ulf, Bengt, Rickard, Michell, Rafael, Marc, Classe, Moberg, Jocke...........ja osv osv........ En del av er lever inte längre. Några av er har jag kontakt med än idag. Men de flesta av er vet jag inget om.
NI gjorde min tonårstid speciell, spännande och alldeles alldeles underbar och lycklig. Alla har NI bidragit på ett eller annat sätt till den jag är idag.
Jag hade kanske tur men jag var sällan olyckligt kär. Blev aldrig dumpad. Och även om min kudde fick ta emot många tårar så var det inte mer än vanlig oskyldig hjärtesorg som går över. Snart blev ju en annan pojke målet för min beundran. Oftast bara på avstånd och utan att han visste om det även om han säkert fick veta, kompisar var ju mer än villiga att ge menande pikar så man skämdes ihjäl.
Min mamma sa även en annan sak som jag inte förstod då men gör idag. Hon sa....Aldrig någonsin i livet än under tonåren så känner man sig så euforiskt lycklig så att lyckan inga gränser har och man känner heller aldrig sån djup bottenlös sorg.
Och så här mitt i livet. Med perspektiv så kan jag ju bara skriva under på det. Som ung så lever man i nuet på ett helt annat sätt än vad man gör när "allvar och vuxenliv" börjar. När man bor hemma, har föräldrar som sörjer för en och det största bekymret är att man vill ha nya tajta jeans till discot. Då är livet verkligen slut om man inte får jeansen eller om HAN inte är på discot som man hoppats.
Aldrig hågonsin känns livet så hopplöst när det man tänkt göra, inte blir av pga ens föräldrar. Aldrig någonsin leker heller livet så fantastiskt som när man får den där blicken eller ännu hellre att han frågar chans!!!!
Som vuxen lever man i en helt annan dimension. Man har tagit klivet ur magin och det underbara. Man har lagt ifrån sig spontanitet och vet inte längre hur man gläds åt en blick från den man har kär.
Minnena är det dyrbaraste vi har. Alla kan vi frammana ett minne och då genast känna den känslan vi hade då det utspelade sig.
Och hur härligt känns det inte i magtrakten när man känner igen det där bortglömda pirret. Glädjen och vetskapen om att man var odödlig, hade livet framför sig och atta allt skulle vara så bra som det var nu.
Jag vet mycket väl att det jag beskriver nu är långt ifrån en verklighet och vardag för många unga. Både då och nu. Jag vet mer än väl hur livet och den lycka jag beskriver aldrig får slå ut i full blom. Och det pga de vuxna som finns i den unges närhet. För vad helst som tar bort livsglädjen från ett barn, en ung så är det alltid de vuxnas ansvar. Barn kan inte göra barn illa utan att det finns frånvarande vuxna. Och barn kan inte utsättas för övergrepp eller svek utan att vuxna blundar eller väljer att själva utföra övergreppen.
Så visst vet jag......även jag har moln på min tonårshimmel. Även jag har önskat att de vuxna skulle agera och se.
Men min tonårstid, mina vänner och pojkvänner och dem jag svärmade för. Alla Ni har gett mig dessa fantastiskt sköna minnena och jag tänker ofta på den tid som var. Tänker och ler.
Utan Er hade allt varit annorlunda. Utan Er hade jag varit verkligt ensam.
