i huvudet på en finnpajsar jänta

Jag skrev häromdagen att jag mår bra, känner mig tillfreds och har koll på läget.

Jo det har jag…praktiska saker är ordnade och jag har koll. Men inombord så är det kaos bland känslorna.

 

De logiska tankarna och de emotionella känslorna är inte överens. Eller jo det kanske de är men jag kastas liksom fram och tillbaka mellan förnuft och känsla.

 

Och det är helt i sin ordning, precis som det ska vara.

Det jag känner och går igenom det går de flesta mammor igenom. Jag skriver mammor eftersom jag inte kan tala för papporna eftersom jag inte är pappa själv. Men jag antar att de går igenom något liknande.

 

Mitt sista barn är på väg att lämna mig. Ja det låter drastiskt och mer dramatiskt än det är. Och detta sker ju världen över varje dag och är inget konstigt alls.

 

Men för mig är det en fruktansvärt jobbig process. Jag minns när jag själv skulle flytta. 18 år gammal tömde jag mitt flickrum och framtiden låg för mina fötter. Jag flyttade ihop med barnens pappa och var bara så lycklig man kan vara. Visst kändes det lite konstigt och givetvis lite vemodigt att stänga dörren efter sig och veta att jag stängde dörren till mitt barndomshem och att jag då tog det första stora steget ut i vuxenvärlden.

 

Men alla dessa känslor försvann ju i samma takt som flyttkartonger packades upp och det egna hemmet inreddes.

 

Hur min mamma kände det hade jag ingen aning om. Först många många år senare fick jag veta hur paralyserad hon kände sig och hur hon fick anstränga sig det mesta hon kunde för att inte visa hur svårt det var för henne. Jag var hennes första barn som lämnade boet.

 

Jag anstränger mig jag med. I stort sett varje dag så gråter jag en skvätt. Ibland låter jag tårarna rinna fritt och ibland tvingar jag bort dem genom att svälja hårt och torka snabbt innan ögonen svämmar över.

 

Jag lever väldigt mycket i ett gränsland nu. Har ena foten i det som varit. Barnens första år. Småbarnsåren och jag minns så mycket. Små detaljer jag inte tänkt på, på flera år. Den andra foten är i framtiden. En tid utan något av mina barn hemma. En tid då inga converseskor står i hallen, inga hårstrån i handfatet och ingen säng med en kudde som luktar Kajsa står i hennes rum.

 

Det är antagligen en kombination av att hon slutar skolan och att hon söker jobb i Ljusdal, som har utlöst detta. Allt är som det ska. Barn ska flytta hemifrån, starta sina egna liv och klippa ”navelsträngen”. Och jag är glad över att hon står i startgroparna nu.

 

Glad för att hur ont än detta gör så vore det en ännu större smärta, knappt bärbar, ifall hon inte hade haft en pojke att älska och som älskade henne tillbaka. Det vore så smärtsamt att se hennes ensamhet. Så det är helt i sin ordning att hon nu prövar sina vingar och söker arbete på hans hemort. Och i Ljusdal vet jag att hon kommer trivas. Det är där hon har sina bästa vänner. Hon älskar naturen, landet och människorna.

 

Och även om jag inte slår klackarna i taket över att hon söker arbete där så är det långt bättre än om hon hade tänkt sig söka jobb utomlands.

Jag är tacksam över att hon vill stanna i Sverige. Tacksam för min egen skull. Hade hon velat resa så hade jag givetvis stöttat henne i det.

 

Gränslandet jag befinner mig i nu är så jobbigt. Just för att så många minnen kommer fram och väcker känslor. Jag tänker på framtiden och på tomheten. På hur jag kommer att sakna henne.

Jag tänker på hur ont denna saknad kommer att göra. Samtidigt vet jag att jag kommer tycka att många saker kommer vara både positiva och sköna när hon har flyttat.

 

Såna saker som att jag och Magnus helt kan rå oss själva. Vi kan göra vad vi vill när vi vill. Jag kan inreda det rum som blir över så som jag vill och skapa mig en vrå för det jag tycker om att göra. Pyssla, sy, skriva och annat.

 

Jag har haft många år på mig att vänja mig att inte leva samman med barnen hela tiden. Jag och deras pappa skildes vid årsskiftet 1999-2000 och sen dess har de bott varannan vecka.

 

Så jag har haft massor av egentid och kunnat göra vad jag vill. Jag har inte jämt behövt vara en slutkörd och sönderstressad småbarnsmamma. Utan har haft möjlighet till återhämtning.

 

Martin har inte bott här hemme sen tre år tillbaka. Då valde han att bo hos pappa på heltid och det kom i samband med att hans bilintresse väcktes. Pappa har garage och det var lättare att vara på plats och kunna meka när han ville.

 

Så Martins ”flytt” kom successivt och kändes inte lika svår som Kajsas gör nu.

 

Sen har hon och jag en helt annan relation än vad han och jag har. Och det pga hennes sjukdom. Vi står varandra nära på ett sätt som både är bra och har varit nödvändigt samtidigt som det för Kajsas del har inneburit att hon har varit mer beroende av mig än vad hon antagligen hade varit om hon inte haft sin sjukdom.

Och att känna sig beroende är inget bra. Därför har vi även haft många konflikter och hennes frigörelse har varit väldigt jobbig.

 

Sen är det med all säkerhet även så att det känns extra jobbigt för att hon är mitt yngsta barn. Mammor är hönsigare mot den yngsta. Så är det bara. Vi vet att när den lilla växer upp så blir det inget mer. Då ”behövs” vi inte mer och vår funktion är liksom slut.

 

Ja där spetsade jag till det men krasst sett så är det så att vi mammor behöver vårda och ta hand om för att känna oss värdefulla och behövda. Papporna får bekräftelse på andra sätt.

 

Jag tror det är vad som sitter i våra gener sen miljoner år tillbaka. Vi har olika roller och har alltid haft för att komplettera varandra.

 

Min lilla flicka gör sig redo för att sluta skolan på tisdag. En dörr ska stängas bakom henne och hon ska ta ett kliv ut i livet och till en helt annan ny värld. En värld som hon liksom alla andra unga, tror de behärskar och vet allt om.

 

Min flicka kommer bli varse om att det inte var så dumt att gå i skolan. Att det inte var så dumt att leva ett sorglöst liv utan räkningar och deklarationer. Ett sorglöst liv utan att behöva planera få värdefulla semesterdagar så att de räcker ett helt år.

 

Min flicka har drömmar som aldrig kommer besannas och hon kommer fatta beslut som hon aldrig trott att hon ska.

 

Jag försöker ta tillvara den här tiden som är nu. Jag betraktar henne mer än vanligt. Lyssnar till hennes skratt och ser in i hennes ögon. Jag försöker inpränta små små detaljer i hennes rörelser och nyanser i tonfallet när hon talar.

 

Jag vill minnas allt. Jag sitter på hennes sängkant. Stryker hennes arm och jag pussar och kramar henne. Jag drar in hennes doft i min näsa och blundar. Jag minns en fjunig babykind och hur den kändes mot mina läppar.

 

Jag gör allt det här utan att röja mig. Utan att avslöja vad jag tänker och känner. Jag visar ingenting. Jag bara tar in hela hennes väsen med alla mina sinnen.

 

Jag försöker att inte tänka på långa resvägar när hon flyttar. Inte tänka på saknad och telefonsamtal då jag inte kan dölja hur min röst bryts.

 

Jag jobbar hårt med att hålla mina känslor i schack så att de inte skenar iväg. För det är lätt hänt. Jag vet vad saknad vill säga och även om det inte på långa vägar handlar om samma sorts saknad så är hon mitt barn och jag vill ha henne nära.

 

Igår kväll var både hon och Martin hemma samtidigt med sina kärasta och vi åt middag alla tillsammans.

Vi hade så roligt. Skrattade och skojade. Tog kort och jag hade en chans att betrakta mina fina barn samtidigt. De satt intill varandra i soffan och jag såg två unga människor. På ett sätt så olika de små som lindade sina armar omkring min hals för så länge sen. Och som visade mig att jag, bara jag som ingenting på jorden är, var deras hjälte och allt i världen.

 

Jag kunde göra allting bra. Trösta och läka sår. Jag kunde skydda dem mot allt och visa att ingenting farligt fanns att vara rädd för. Jag var tryggheten och hela deras värld.

 

Jag kan inte göra någonting av det där längre. Trösten söker de hos Niklas och Therese, så som det ska vara.

De vet hur farlig världen kan vara och en kyss och en blås på ett sår, gör ingen skillnad längre.

Jag kan inte skydda dem. Jag är begränsad i min förmåga.

 

Det är det här som är livet.

Priset man betalar för att få gåvan att vara förälder.

 

Att vara mamma är det viktigaste och det jag är mest stolt över i livet. Inget arbete har jag utfört mer noggrant och seriöst, än det arbete det innebär att vara förälder.

 

Många skulle nog kalla mig för hönsmamma. Men det bjuder jag på. Jag älskar mina barn och jag anser att i samma stund som jag beslöt mig för att bli förälder så åtog jag mig ett livslångt ansvar.

Och jag är hellre en hönsmamma som bryr mig än en mamma som inte bryr mig. Det finns värre brott än kärlek som man kan göra mot sina barn.

 

Och jag vet att både Martin och Kajsa vet ända in i märgen att de kan lite på mig i alla väder. De vet att vad helst de behöver hjälp med så kan de vända sig till mig. De vet att vad jag än säger så kan de lita på mig.

Jag säger inget som inte är förankrat i sanning och trygghet.

 

Även fast jag har vetat att dagen kommer. Dagen då båda barnen lämnat vårt hem, så ger det varken tröst eller lindring. När hjärta och hjärna om vartannat sliter i mig så står jag där i gränslandet och har bara att vänta ut stormen.

 

Jag vet att mina känslor inte är bestående. Jag vet att jag kommer vänja mig och om en tid kommer jag kunna tänka tillbaka och kanske t.o.m fråga mig själv varför jag var så sjåpig.

 

Ingenting består, allt förändras och är till låns och vi har bara att hänga med och anpassa oss så gott det går. Det är det minst plågsamma för oss.

 

Men nu är det jobbigt och nu gör det ont och jag låter det vara så. Jag lever ju livet och ingenting annat.

Martin och Kajsa 2006