Carina, min kärleksförklaring till dig
Idag är det torsdag. Min väninna Carina har varit här och ätit och druckit gott. Vi har suttit i bersån på gården och senare på balkongen och pratat och skrattat omvartannat.
Carina har semester och jag är ju som sagt "ledig" varje dag.
Carina och jag har känt varandra sen 1976. Och då menar jag att vi har varit vänner och umgåtts. 1976 var året då vi fyllde tolv år. Min familj flyttade till Akalla och jag började i en ny skola och ny klass i sexan. Jag fick veta första dan att Carina var sjuk, hon hade opererat sig eller nåt och var därför borta.
Vi var inte många i klassen, bara en femton stycken och fem av dem var killar. Fjorton dagar gick och jag etablerade mig väl så gott det går på två veckor och en morgon så kommer en tjej gående på skolgården och någon säger....där kommer Carina.
Jag tittar och känner genast igen henne och hon känner igen mig. Vi går varandra till mötes och möts i en kram och utbrister väl något liknade.....men är det du? vad gör du här?
Carina och jag hade nämligen gått i samma skola i Tureberg i Sollentuna. Att hon med sin familj hade flyttat, det visste jag inte för vi umgicks inte då. Vi visste bara om varandra och sågs så ofta som man kan göra när man bor på ett litet ställe. Så där möts vi på skolgården till Oxhagsskolan en höstdag 1976.
Vi började "vara" med varandra. Hängde ihop och vart bästisar. Vi hade ganska många föräldramöten i vår klass för av nån anledning var vi ganska så bråkiga. Om det var de fem killarna i klassen eller vi tio tjejer som härjade mest, vet jag inte, men låg och mellanstadieskolan vi gick i orkade liksom inte med oss.
Skolledningen beslutade i alla falla att vi i slutet av vårterminen 1977 skulle flytta upp på högstadiet. Man ville inte ha kvar oss och de tänkte nog att högstadie eleverna skulle skrämma oss lite så vi lugnade ned oss. Vi fick ett klassrum och hade sexans undervisning på högstadiet. Och vi var nog lite spaka tror jag för att möta de stora eleverna var lite pirrigt.
Men det var roligt också för plötlsligt fanns det ju äldre killar som väckte intresse för oss tjejer och de var ju bra mycket snyggare och coolare än killarna i klassen.
Men i alla fall....på föräldramötena så träffades våra föräldrar och tydligen sa det klick för de började umgås med varandra. De spelade kort och drack grogg.
Jag var mycket hemma hos Carinas familj....så mycket faktiskt att de snart betraktade mig som sitt reservbarn.
När mina föräldrar åkte till landet nån vecka på hösten för att hålla på med älgkött så bodde jag hos Carinas familj och vi gick till skolan tillsammans. Hos Carina åt jag majskolvar för första gången. Jag åt Hemglass Kolahallonglass första gången och jag fick min första mens hemma hos Carina.
Ända till åttan var det såhär......men så en dag sa Carina att de skulle flytta och det var just innan vår lägerskola till Malmköping. Och det var till NORGE de skulle flytta. Till NORGE av alla ställen som man kan bo på i Sverige!!!!!
Jag var där hos dem när flyttlasset gick och såg dem åka iväg. DET var en mycket jobbig dag för jag gick ensam därifrån och min bästis flyttade från mig.
Vi började brevväxla och jag fick aldrig nån riktig uppfattning om hur det var där i Nordnorge. Bara att det var kallt och att de fick åka färja till skolan. De bodde där en evighet tyckte jag men det vara bara nåt halvår eller så. Carinas mamma Inger stod inte ut med att det bara var fem grader varmt på toaletten.
Plötsligt så fick jag ett brev där hon skrev att de skulle flytta tillbaka till Sverige. Till Östergötland och något som hette Tjällmo.
En liten typ gudsförgäten håla i det öschöttska landskapet.
Tjällmo visade sig vara en trevlig plats. Carinas familj hyrde ett hus, ett annex liksom på en herrgård och det var rena bonnvischan. Carina hade häst och det fanns en annan i stallet som jag fick låna. För plötsligt så kunde jag åka till henne. Carinas pappa jobbade i Stockholm i veckorna och pendlade så jag åkte med honom ner på fredagen och på måndagmorgon väckte han mig vid fyra sådär och så åkte vi tillbaka till stan och jag var hemma lagom till att äta frukost och gå till skolan. Somrar och lov tillbringade jag där. Jag blev kär och vi åkte amazon och körde nog hela Östergötland runt.....och våra föräldrar började besöka varann igen.....spela kort och dricka grogg.
Sommaren 1980 hade vi slutat nian och jag hade inte kommit in på gymnasiet när mamma ringde och sa att jag måste komma hem och söka jobb.
Vilket jag gjorde och började jobba på Postgirot som ett femtonårigt barn.
Jag jobbade och Carina gick gymnasiet. Vi fick bägge nya kompisar och sågs inte så ofta längre. Jag träffade så småningom mina barns pappa och mitt liv tog en ny bana.
Jag fick veta att Carinas familj flyttade ifrån Tjällmo och hit till Stockholm igen, till Skogås.
Under många år umgicks vi inte alls och det var inte förrän vi fick barn samma år -89, som vi tog upp kontakten. Carina var gift och jag med. Hon bodde i Vällingby då och jag i Spånga, alldeles nästgårds.
Under åren som har gått så har både Carinas mamma och pappa dött, alldeles för tidigt. Min lillebror har dött. Det fanns ytterligare en familj som bodde grannar med Carinas familj i Akalla. Min lillebror Johan var dagbarn hos dem, och sonen Kjelle (min allra första kärlek) gick i vår klass. Alla våra föräldrar umgicks och spelade kort och drack grogg och partajade till ibland som man gjorde på 70 talet.
Kjelles föräldrar är också döda. Bara mina är kvar.
Idag har alltså Carina varit hemma hos mig. Vi har haft så roligt och vi har pratat om gamla minnen och vi har skrattat åt hur roligt vi har tillsammans.
Egentligen är Carina och jag väldigt olika som personer. Och jag har inte tänkt på det så ofta. Men olika är vi. Men det är så härligt att ha en vän som man har känt så länge och som har varit med från början. En vän som kände mig innan jag blev allt det jag är idag. En som känner till min bakgrund och som är familjär. Carina har funnits i mina syskons liv nästan så länge de kan minnas och så har det varit för Carinas syskon med. Jag har varit där sen de var mycket yngre än oss och bara barn.
Med Carina är jag bara jag. Jag är Anki med henne. Hon vet vem jag var som tonåring och vi har delat så mycket glädje och roligheter.
Idag ses vi mycket mycket oftare än vi har gjort på många år. Inte varje dag som i skolan men varje vecka eftersom vi dansar linedance tillsammans.
Vi blev båda lika bitna och fastnade i glädjen att dansa och kan bara inte tänka oss ett liv utan dansen längre.
Så jag är så lycklig över att träffa min gamla vän regelbundet och få uppleva hennes sprudlande glädje varje vecka.
Det finns ingen jag vet som är så absolut och spontan som Carina är. Ingen som är så glad jämt och som lockar fram glädje hos vem hon än möter. Det vilar verkligen inga ledsamheter över henne. Och ändå har hon gjort sina förluster och har kämpat på. Hennes mamma blev förlamad och hänvisad till ett liv i rullstol efter en olycka. Hennes pappa fick en hjärnblödning på B&Ws parkering och avled. Mamman dog före sextio års ålder med en kropp som var som en åttioårings pga olyckan och förlamningen.
Carinas ena dotter får en adhd-diagnos och hon kämpar för hennes rätt till hjälp i skolan.
Carina får bröstcancer och tar sig igenom det med allt vad det innebär i form av sorg efter sin egen mamma, dödsångest, behandlingar och hålla ihop familjen. Hon har kämpat i ett äktenskap som till sist föll sönder och hon höll skenet upp inför oss alla andra.
Och ändå så är Carina glad varje varje dag. Hon sprudlar och det kan alla intyga som känner henne att om man av någon anledning är ledsen, irriterad eller nedstämd så är det som bortblåst när man träffar Carina.
Hon är omtyckt och människor säger det till henne. Att de är glada för att ha henne i sitt liv, för att ha mött henne.....allt från chefen på jobbet till han som tar en öl på lokala puben och som blir glad av att bara se henne på avstånd.
I 35 år har Carina varit en del av mitt liv. En av oss kommer att dö före den andra och bara en av oss kommer att närvara på den av begravningarna som blir först. Förutom min familj och mina syskon så är Carina den jag har känt längst i mitt liv och det gör förjäkla ont att tänka tanken på att jag kanske förlorar henne och blir ensam kvar. Det gör så ont att jag gråter.
Den känslan var särskilt närvarande då hon var svårt sjuk i cancern och jag var så rädd att förlora henne.
Tack för ikväll Carina och tack för alla dessa år av vänskap. Jag hoppas att du förstår hur viktig Du är för mig och hur skönt det är att du finns. Om jag inte visat det tidigare så hoppas jag att du känner det nu, hur mycket jag uppskattar dig.
Det finns bara en sak kvar att säga och det är att jag älskar dig min vän.
Carina har semester och jag är ju som sagt "ledig" varje dag.
Carina och jag har känt varandra sen 1976. Och då menar jag att vi har varit vänner och umgåtts. 1976 var året då vi fyllde tolv år. Min familj flyttade till Akalla och jag började i en ny skola och ny klass i sexan. Jag fick veta första dan att Carina var sjuk, hon hade opererat sig eller nåt och var därför borta.
Vi var inte många i klassen, bara en femton stycken och fem av dem var killar. Fjorton dagar gick och jag etablerade mig väl så gott det går på två veckor och en morgon så kommer en tjej gående på skolgården och någon säger....där kommer Carina.
Jag tittar och känner genast igen henne och hon känner igen mig. Vi går varandra till mötes och möts i en kram och utbrister väl något liknade.....men är det du? vad gör du här?
Carina och jag hade nämligen gått i samma skola i Tureberg i Sollentuna. Att hon med sin familj hade flyttat, det visste jag inte för vi umgicks inte då. Vi visste bara om varandra och sågs så ofta som man kan göra när man bor på ett litet ställe. Så där möts vi på skolgården till Oxhagsskolan en höstdag 1976.
Vi började "vara" med varandra. Hängde ihop och vart bästisar. Vi hade ganska många föräldramöten i vår klass för av nån anledning var vi ganska så bråkiga. Om det var de fem killarna i klassen eller vi tio tjejer som härjade mest, vet jag inte, men låg och mellanstadieskolan vi gick i orkade liksom inte med oss.
Skolledningen beslutade i alla falla att vi i slutet av vårterminen 1977 skulle flytta upp på högstadiet. Man ville inte ha kvar oss och de tänkte nog att högstadie eleverna skulle skrämma oss lite så vi lugnade ned oss. Vi fick ett klassrum och hade sexans undervisning på högstadiet. Och vi var nog lite spaka tror jag för att möta de stora eleverna var lite pirrigt.
Men det var roligt också för plötlsligt fanns det ju äldre killar som väckte intresse för oss tjejer och de var ju bra mycket snyggare och coolare än killarna i klassen.
Men i alla fall....på föräldramötena så träffades våra föräldrar och tydligen sa det klick för de började umgås med varandra. De spelade kort och drack grogg.
Jag var mycket hemma hos Carinas familj....så mycket faktiskt att de snart betraktade mig som sitt reservbarn.
När mina föräldrar åkte till landet nån vecka på hösten för att hålla på med älgkött så bodde jag hos Carinas familj och vi gick till skolan tillsammans. Hos Carina åt jag majskolvar för första gången. Jag åt Hemglass Kolahallonglass första gången och jag fick min första mens hemma hos Carina.
Ända till åttan var det såhär......men så en dag sa Carina att de skulle flytta och det var just innan vår lägerskola till Malmköping. Och det var till NORGE de skulle flytta. Till NORGE av alla ställen som man kan bo på i Sverige!!!!!
Jag var där hos dem när flyttlasset gick och såg dem åka iväg. DET var en mycket jobbig dag för jag gick ensam därifrån och min bästis flyttade från mig.
Vi började brevväxla och jag fick aldrig nån riktig uppfattning om hur det var där i Nordnorge. Bara att det var kallt och att de fick åka färja till skolan. De bodde där en evighet tyckte jag men det vara bara nåt halvår eller så. Carinas mamma Inger stod inte ut med att det bara var fem grader varmt på toaletten.
Plötsligt så fick jag ett brev där hon skrev att de skulle flytta tillbaka till Sverige. Till Östergötland och något som hette Tjällmo.
En liten typ gudsförgäten håla i det öschöttska landskapet.
Tjällmo visade sig vara en trevlig plats. Carinas familj hyrde ett hus, ett annex liksom på en herrgård och det var rena bonnvischan. Carina hade häst och det fanns en annan i stallet som jag fick låna. För plötsligt så kunde jag åka till henne. Carinas pappa jobbade i Stockholm i veckorna och pendlade så jag åkte med honom ner på fredagen och på måndagmorgon väckte han mig vid fyra sådär och så åkte vi tillbaka till stan och jag var hemma lagom till att äta frukost och gå till skolan. Somrar och lov tillbringade jag där. Jag blev kär och vi åkte amazon och körde nog hela Östergötland runt.....och våra föräldrar började besöka varann igen.....spela kort och dricka grogg.
Sommaren 1980 hade vi slutat nian och jag hade inte kommit in på gymnasiet när mamma ringde och sa att jag måste komma hem och söka jobb.
Vilket jag gjorde och började jobba på Postgirot som ett femtonårigt barn.
Jag jobbade och Carina gick gymnasiet. Vi fick bägge nya kompisar och sågs inte så ofta längre. Jag träffade så småningom mina barns pappa och mitt liv tog en ny bana.
Jag fick veta att Carinas familj flyttade ifrån Tjällmo och hit till Stockholm igen, till Skogås.
Under många år umgicks vi inte alls och det var inte förrän vi fick barn samma år -89, som vi tog upp kontakten. Carina var gift och jag med. Hon bodde i Vällingby då och jag i Spånga, alldeles nästgårds.
Under åren som har gått så har både Carinas mamma och pappa dött, alldeles för tidigt. Min lillebror har dött. Det fanns ytterligare en familj som bodde grannar med Carinas familj i Akalla. Min lillebror Johan var dagbarn hos dem, och sonen Kjelle (min allra första kärlek) gick i vår klass. Alla våra föräldrar umgicks och spelade kort och drack grogg och partajade till ibland som man gjorde på 70 talet.
Kjelles föräldrar är också döda. Bara mina är kvar.
Idag har alltså Carina varit hemma hos mig. Vi har haft så roligt och vi har pratat om gamla minnen och vi har skrattat åt hur roligt vi har tillsammans.
Egentligen är Carina och jag väldigt olika som personer. Och jag har inte tänkt på det så ofta. Men olika är vi. Men det är så härligt att ha en vän som man har känt så länge och som har varit med från början. En vän som kände mig innan jag blev allt det jag är idag. En som känner till min bakgrund och som är familjär. Carina har funnits i mina syskons liv nästan så länge de kan minnas och så har det varit för Carinas syskon med. Jag har varit där sen de var mycket yngre än oss och bara barn.
Med Carina är jag bara jag. Jag är Anki med henne. Hon vet vem jag var som tonåring och vi har delat så mycket glädje och roligheter.
Idag ses vi mycket mycket oftare än vi har gjort på många år. Inte varje dag som i skolan men varje vecka eftersom vi dansar linedance tillsammans.
Vi blev båda lika bitna och fastnade i glädjen att dansa och kan bara inte tänka oss ett liv utan dansen längre.
Så jag är så lycklig över att träffa min gamla vän regelbundet och få uppleva hennes sprudlande glädje varje vecka.
Det finns ingen jag vet som är så absolut och spontan som Carina är. Ingen som är så glad jämt och som lockar fram glädje hos vem hon än möter. Det vilar verkligen inga ledsamheter över henne. Och ändå har hon gjort sina förluster och har kämpat på. Hennes mamma blev förlamad och hänvisad till ett liv i rullstol efter en olycka. Hennes pappa fick en hjärnblödning på B&Ws parkering och avled. Mamman dog före sextio års ålder med en kropp som var som en åttioårings pga olyckan och förlamningen.
Carinas ena dotter får en adhd-diagnos och hon kämpar för hennes rätt till hjälp i skolan.
Carina får bröstcancer och tar sig igenom det med allt vad det innebär i form av sorg efter sin egen mamma, dödsångest, behandlingar och hålla ihop familjen. Hon har kämpat i ett äktenskap som till sist föll sönder och hon höll skenet upp inför oss alla andra.
Och ändå så är Carina glad varje varje dag. Hon sprudlar och det kan alla intyga som känner henne att om man av någon anledning är ledsen, irriterad eller nedstämd så är det som bortblåst när man träffar Carina.
Hon är omtyckt och människor säger det till henne. Att de är glada för att ha henne i sitt liv, för att ha mött henne.....allt från chefen på jobbet till han som tar en öl på lokala puben och som blir glad av att bara se henne på avstånd.
I 35 år har Carina varit en del av mitt liv. En av oss kommer att dö före den andra och bara en av oss kommer att närvara på den av begravningarna som blir först. Förutom min familj och mina syskon så är Carina den jag har känt längst i mitt liv och det gör förjäkla ont att tänka tanken på att jag kanske förlorar henne och blir ensam kvar. Det gör så ont att jag gråter.
Den känslan var särskilt närvarande då hon var svårt sjuk i cancern och jag var så rädd att förlora henne.
Tack för ikväll Carina och tack för alla dessa år av vänskap. Jag hoppas att du förstår hur viktig Du är för mig och hur skönt det är att du finns. Om jag inte visat det tidigare så hoppas jag att du känner det nu, hur mycket jag uppskattar dig.
Det finns bara en sak kvar att säga och det är att jag älskar dig min vän.
