Vänner, bekanta och annat löst folk
Häromdagen så skrev jag en lång kärleksförklaring till min väninna Carina. Just för att jag kände att jag ville och behövde tala om för henne vilken betydelse hon har och har haft i mitt liv.
Vänner ÄR betydelsefulla. Människor är betydelsefulla och det finns så mycket för egen del att få i varje möte. Ibland kan man faktiskt få utan att ge något åter men oftast så får man mer när man samtidigt ger. För man får uppleva glädjen i att ge och då blir det liksom extra bonus.
Det kan verka pretantiöst (det vet jag katten inte hur det stavas) att hela tiden predika om givandets glädje och hur utveckande och berikande det är att i möten få härliga lyckokickar eller halleluja moments.
Ja och självklart springer jag inte omkring och analyserar vartenda möte jag har....om jag ser brevbäraren och säger hej, jag vill inte ha några räkningar...eller om jag byter fler ord än hej med kassörskan på coop.
Men möten har blivit viktigare och mer betydelsefulla för mig ju äldre jag blir. Jag har även mött många fler intressanta människor den senaste tiden än jag kanske tog mig tid till att fundera på när jag var yngre.
Idag består mina möten i nya och gamla vänner, människor jag "springer" på, på facebook. Jag tillbringar många timmar i veckan med att umgås via nätet med kända och okända människor. Många känner jag bara till namnet och genom de samtal vi haft där. Både ytliga och djupa möten.
Jag möter människor i spes. De mötena består i att jag för dem blir en sorts vägledare, någon som stöttar och bekräftar och förstår.
Jag möter människor i och med att jag dansar. Det är idel glada möten. Positiviteten sprudlar och det är ytliga möten om man nu ska visa på skillnaden mellan mötena på spes där det handlar om djup utlämning av sig själv och blotta sitt innersta för mig som är helt okänd för dem.
Av naturliga skäl och vilket jag inte skäms ett ögonblick över så värdesätter jag facebook möten. Den tid jag lägger ner genom att nätverka och ha dessa kontakter är oerhört viktig för mig då jag inte går till ett arbete varje dag och inte naturligt har den sociala biten. Jag skulle känna mig ack så ensam utan mina vänner på fejjan. Och jag kan absolut relatera till hur det var när jag insjuknade 2005, då fanns inte fb och jag var mycket ensam. Mailkontakt med vänner till viss del, och den var jätteviktig för mig då men gav ju inte den här omedelbara responsen och feedbacken som fb ger. Och som sagt på fb har jag knytit många nya kontakter med människor som jag troligen aldrig skulle mött annars.
Vi har alla så många olika människor i våra liv och vi "använder" dem till olika saker. Ordet använder kanske låter osmakligt, men det är ju faktiskt det vi gör. Vi har vänner och bekanta som vi gör olika saker med, är olika mycket förtroliga med, kontaktar för olika saker och vissa ber man om hjälp och andra inte.
Vi använder människor på olika sätt för vår egen vinnings skull, kan man krasst säga.
För det handlar om att VI vill må bra. VI vill känna att vi får något. VI vill ha tillbaka när vi ger.
Ingen människa gör annorlunda. Den som bara ger och ger av sig utan att få/ta något tillbaka, den finner tillfredsställelse i givandet för det ger bekräftelse och man får höra tack. Och det är oftast en olycklig människa som inte har förstått hur mycket man behöver ge sig själv i främsta rummet. Jag har varit en givare som bara har gett och aldrig ens tänkt på vad jag behöver.
I många år, mer än halva mitt liv, gav jag utan att tro eller kanske veta att jag behövde något. Jag trodde att tacket och bekräftelsen jag fick av det, var nog och jag levde för det. Men det var fel, vi behöver mer än tack, vilka goda bullar du bakar. Man kan inte baka bullar för brinnande livet för att om och om igen få höra tack. Vi behöver bekräftelse både från oss själva och från omgivningen och det utan att behöva prestera.
Nåväl Vi behöver i alla fall människor och vänner i våra liv. Och jag har den senaste tiden mött många fler intressanta människor på fb än jag trott att jag skulle göra.
Det är även roligt att fb har gett möjlighet att ta upp kontakten med såna som man känt sen långt tiollbaka, men inte längre har kontakt med. Barndomsvänner och klasskamrater och gamla arbetskollegor.
Plötsligt möts man som vuxna och under andra förutsättningar. Man har levt varsitt liv och ändå så känner man att det blir ett nygammalt möte. Personen är den man minns men samtidigt en ny. För då på den tiden pratade man inte om det man pratar idag och det är härligt att finna att samtalen inte tar slut när pratet om gamla minnen tar slut. Det är så härligt att upptäcka att man har gemensamma beröringspunkter än idag.
Med vänskap följer risken att bli sårad. Att bli sviken eller sårad av en vän är så mycket värre än om man blir det av någon man inte har en nära relation med eller känner starkt för.
För många år sen så hände detta mig. Jag blev djupt sårad och ledsen över vad en person gjorde mot mig. En person som stått mig väldigt nära i många år. Jag var arg och ledsen och det var så oförståligt samtidigt som jag visst förstod varför. En människa som själv inte mår bra och som känner att allt rämnar, den begår ofta handlingar som skadar andra.
Jag var så oerhört arg under en lång tid. Så arg att jag inte ens kunde tänka på personen. Samtidigt så hade jag ett djupt sår i mig som blödde ymnigt, jag var så sårad.
Ilskan var så stark att såret kunde läka i fred.
Idag är jag inte arg, jag känner sorg såklart och är ledsen och förstår samtidigt som jag ändå inte kan förstå.
Under den långa resa som jag gjort där jag behövde komma på rätt köl igen efter min brors död, mitt insjuknande och de kriser som dessa medförde. Så har jag behövt lägga till mig ett nytt förhållningssätt till livet. Jag har behövta att lära mig välja var jag lägger min energi. Jag har behövt lära mig att ha ett positivt fokus och att hela tiden använda min hjärna.
Jag har behövt lära mig att låta vissa saker bara rinna av mig och istället gå vidare. Jag har lärt mig att se ur flera perspektiv och ofta "kliva" ur mig själv och mitt liv för att utifrån se på mig själv.
Och jag har kommit dithän att jag idag inte längre vill vara arg på denna person. Jag vill inte känna de negativa känslor som tanken på händelsen och allt runtomkring, medför.
Man pratar ofta om förlåtelse, att man ska förlåta oförrätter. Och det är stort att förlåta men jag tror ofta det handlar om försoning. Acceptans om att det som hände det hände. Och det finns alltid minst två versioner om vad som hände.
Jag kan inte säga att jag har levt med ett hat för så mycket har detta inte upptagit mina tankar. Men jag har varit mycket mycket arg under lång tid.
Jag är inte arg längre och jag kan försonas med händelsen. Kanske förlåta, jag vet inte. För det finns definitivt saker som borde bes om ursäkt för, uppriktigt.
Jag gör ett aktivt val och bestämmer mig för att inte låta tidigare händelser i mitt liv påverka mig negativt idag.
Nu är nu och jag vill må bra och vill inte att en tanke på något gammalt ska få mig att må sämre.
Slutligen ett stort TACK till ER alla mina vänner - NI är delaktiga i att mitt liv är en skön plats att vara i. Ingen nämd, ingen glömd - var och en bidrar på sitt sätt till att jag mår bra.
Kärlek till Er alla!
Vänner ÄR betydelsefulla. Människor är betydelsefulla och det finns så mycket för egen del att få i varje möte. Ibland kan man faktiskt få utan att ge något åter men oftast så får man mer när man samtidigt ger. För man får uppleva glädjen i att ge och då blir det liksom extra bonus.
Det kan verka pretantiöst (det vet jag katten inte hur det stavas) att hela tiden predika om givandets glädje och hur utveckande och berikande det är att i möten få härliga lyckokickar eller halleluja moments.
Ja och självklart springer jag inte omkring och analyserar vartenda möte jag har....om jag ser brevbäraren och säger hej, jag vill inte ha några räkningar...eller om jag byter fler ord än hej med kassörskan på coop.
Men möten har blivit viktigare och mer betydelsefulla för mig ju äldre jag blir. Jag har även mött många fler intressanta människor den senaste tiden än jag kanske tog mig tid till att fundera på när jag var yngre.
Idag består mina möten i nya och gamla vänner, människor jag "springer" på, på facebook. Jag tillbringar många timmar i veckan med att umgås via nätet med kända och okända människor. Många känner jag bara till namnet och genom de samtal vi haft där. Både ytliga och djupa möten.
Jag möter människor i spes. De mötena består i att jag för dem blir en sorts vägledare, någon som stöttar och bekräftar och förstår.
Jag möter människor i och med att jag dansar. Det är idel glada möten. Positiviteten sprudlar och det är ytliga möten om man nu ska visa på skillnaden mellan mötena på spes där det handlar om djup utlämning av sig själv och blotta sitt innersta för mig som är helt okänd för dem.
Av naturliga skäl och vilket jag inte skäms ett ögonblick över så värdesätter jag facebook möten. Den tid jag lägger ner genom att nätverka och ha dessa kontakter är oerhört viktig för mig då jag inte går till ett arbete varje dag och inte naturligt har den sociala biten. Jag skulle känna mig ack så ensam utan mina vänner på fejjan. Och jag kan absolut relatera till hur det var när jag insjuknade 2005, då fanns inte fb och jag var mycket ensam. Mailkontakt med vänner till viss del, och den var jätteviktig för mig då men gav ju inte den här omedelbara responsen och feedbacken som fb ger. Och som sagt på fb har jag knytit många nya kontakter med människor som jag troligen aldrig skulle mött annars.
Vi har alla så många olika människor i våra liv och vi "använder" dem till olika saker. Ordet använder kanske låter osmakligt, men det är ju faktiskt det vi gör. Vi har vänner och bekanta som vi gör olika saker med, är olika mycket förtroliga med, kontaktar för olika saker och vissa ber man om hjälp och andra inte.
Vi använder människor på olika sätt för vår egen vinnings skull, kan man krasst säga.
För det handlar om att VI vill må bra. VI vill känna att vi får något. VI vill ha tillbaka när vi ger.
Ingen människa gör annorlunda. Den som bara ger och ger av sig utan att få/ta något tillbaka, den finner tillfredsställelse i givandet för det ger bekräftelse och man får höra tack. Och det är oftast en olycklig människa som inte har förstått hur mycket man behöver ge sig själv i främsta rummet. Jag har varit en givare som bara har gett och aldrig ens tänkt på vad jag behöver.
I många år, mer än halva mitt liv, gav jag utan att tro eller kanske veta att jag behövde något. Jag trodde att tacket och bekräftelsen jag fick av det, var nog och jag levde för det. Men det var fel, vi behöver mer än tack, vilka goda bullar du bakar. Man kan inte baka bullar för brinnande livet för att om och om igen få höra tack. Vi behöver bekräftelse både från oss själva och från omgivningen och det utan att behöva prestera.
Nåväl Vi behöver i alla fall människor och vänner i våra liv. Och jag har den senaste tiden mött många fler intressanta människor på fb än jag trott att jag skulle göra.
Det är även roligt att fb har gett möjlighet att ta upp kontakten med såna som man känt sen långt tiollbaka, men inte längre har kontakt med. Barndomsvänner och klasskamrater och gamla arbetskollegor.
Plötsligt möts man som vuxna och under andra förutsättningar. Man har levt varsitt liv och ändå så känner man att det blir ett nygammalt möte. Personen är den man minns men samtidigt en ny. För då på den tiden pratade man inte om det man pratar idag och det är härligt att finna att samtalen inte tar slut när pratet om gamla minnen tar slut. Det är så härligt att upptäcka att man har gemensamma beröringspunkter än idag.
Med vänskap följer risken att bli sårad. Att bli sviken eller sårad av en vän är så mycket värre än om man blir det av någon man inte har en nära relation med eller känner starkt för.
För många år sen så hände detta mig. Jag blev djupt sårad och ledsen över vad en person gjorde mot mig. En person som stått mig väldigt nära i många år. Jag var arg och ledsen och det var så oförståligt samtidigt som jag visst förstod varför. En människa som själv inte mår bra och som känner att allt rämnar, den begår ofta handlingar som skadar andra.
Jag var så oerhört arg under en lång tid. Så arg att jag inte ens kunde tänka på personen. Samtidigt så hade jag ett djupt sår i mig som blödde ymnigt, jag var så sårad.
Ilskan var så stark att såret kunde läka i fred.
Idag är jag inte arg, jag känner sorg såklart och är ledsen och förstår samtidigt som jag ändå inte kan förstå.
Under den långa resa som jag gjort där jag behövde komma på rätt köl igen efter min brors död, mitt insjuknande och de kriser som dessa medförde. Så har jag behövt lägga till mig ett nytt förhållningssätt till livet. Jag har behövta att lära mig välja var jag lägger min energi. Jag har behövt lära mig att ha ett positivt fokus och att hela tiden använda min hjärna.
Jag har behövt lära mig att låta vissa saker bara rinna av mig och istället gå vidare. Jag har lärt mig att se ur flera perspektiv och ofta "kliva" ur mig själv och mitt liv för att utifrån se på mig själv.
Och jag har kommit dithän att jag idag inte längre vill vara arg på denna person. Jag vill inte känna de negativa känslor som tanken på händelsen och allt runtomkring, medför.
Man pratar ofta om förlåtelse, att man ska förlåta oförrätter. Och det är stort att förlåta men jag tror ofta det handlar om försoning. Acceptans om att det som hände det hände. Och det finns alltid minst två versioner om vad som hände.
Jag kan inte säga att jag har levt med ett hat för så mycket har detta inte upptagit mina tankar. Men jag har varit mycket mycket arg under lång tid.
Jag är inte arg längre och jag kan försonas med händelsen. Kanske förlåta, jag vet inte. För det finns definitivt saker som borde bes om ursäkt för, uppriktigt.
Jag gör ett aktivt val och bestämmer mig för att inte låta tidigare händelser i mitt liv påverka mig negativt idag.
Nu är nu och jag vill må bra och vill inte att en tanke på något gammalt ska få mig att må sämre.
Slutligen ett stort TACK till ER alla mina vänner - NI är delaktiga i att mitt liv är en skön plats att vara i. Ingen nämd, ingen glömd - var och en bidrar på sitt sätt till att jag mår bra.
Kärlek till Er alla!
