Födelsedagar
Hej alla.....
Jag är så tacksam över att det är svalt, skönt och rentav lite kyligt ibland. Min kropp mår så bra nu. Jag är pigg och orkar röra mig och jag märker vilken skillnad det är. Jag tycker verkligen om sommaren, det gör jag och jag njuter av kvällarna de dagarn då det är varmt ute.
I år tål jag värmen sämre än tidigare år har jag märkt. Förr kunde jag ju vistas ute el tex på balkongen från april-maj och verkligen ligga ner och sola. I år har det inte gått alls. Jag har ju knappt kunnat vara ute alls på dagtid när det var så varmt i maj och nu under sommarmånaderna. Riktigt så illa har det inte varit tidigare.....det är tråkigt men jag avstår hellre bara jag slipper de biverkningar som hettan medför.
Jag har inte så svårt att hålla mig för skratt när jag mest önskar att gå upp i rök för att jag plågas så svårt. Precis allt i min sjukdom blir sämre av värmen. Och jag kan såklar "avundas" dem som blir bättre av värme för det är ju roligare att socialt kunna njuta av värme än av kyla.
Det som är svårast att hantera, det är att jag är en hinder för Magnus. Han vill ju vara ute, åka utomlands och ligger gärna ett tag på stranden. Ingen pressare, men ligger gärna och känner lite lättja och njuter av att inget göra, i solen på en strand. Jag skulle behöva sitta upptyckt mot en skuggig husvägg för att ens klara av tanken av att resa utomland.
Men vi pratar om att försöka åka någonstans då det är vår. Att bad får ske i en uppvärmd pool istället för havet och att det inte är högsäsong.
Och nu när jag ändå gnäller så kan jag berätta att visst är det skönare och kan funka att ligga på en strand här hemma eftersom det fläktar och jag kan kyla ner mig med att bada......men kruxet som blir då är att kroppen är varm och vattnet kallt och smärtan som uppstår pga att jag är överkänslig mot punktkyla, gör att jag lider fruktansvärt. Att gå ner i vattnet är i princip otänkbart för det gör så ont att jag ibland klättrar på Magnus för att komma undan. Och att hoppa ner ger en annan typ av chock och smärta.
Så nu ska jag inte gnälla mer.....jag njuter av sommaren i fulla drag och har underbara stunder om kvällar och nätter på min balkong i min kuddvrå.
Vi har varit ute och cyklat lite idag med. Handlat och nu ska det bli en del städning och nedpackning av matvaror inför nästa vecka. På torsdag kommer Magnus syster till oss och då vill vi slippa ha sånt att pyssla med. Så färdiga som möjligt ska vi vara innan torsdag så att vi bara behöver packa kläder på söndag innan vi åker.
På fredag är en stor dag för mig. Mest för min lillasyster såklart eftersom David fyller 1 år då. Men då på fredag är det ett år sen som jag åkte till BB för att vara hos henne första natten och han låg ju och sov på mitt bröst hela denna första natt. Ett år har gått så fort och så mycket har hänt i Davids liv. Han har ju lärt sig så otroligt mycket som ju alla babysar gör sitt första år i livet.
Och det är förunderligt att få uppleva ett barns lärande och utveckling på nära håll igen. Så länge sen som mina egna var små och då var man så trött jämt och mitt i livet på ett annat sätt än jag är idag.
Idag vet jag bättre att ta vara på mina dagar och uppskatta det lilla. Jag vet bättre vad som är viktigt och förundras över det knappt ibland synbara.
Men det blir inte kalas förrän på lördag. Davids mormor, min mamma alltså, måste tyvärr åka till Almedalsveckan i Visby över dagen på fredag. Helst hade hon ju valt att vara hemma men hon har fått ett fint erbjudande om att tala för folk och politiker. Så därför blir kalaset dagen efter.
Senare i sommar firar vi ännu en betydelsefull födelsedag. Min flicka Kajsa fyller 18 och blir alltså myndig. En stor dag, allra mest för henne eftersom det är en milstolpe i livet.
För mig är den stor och hisnande när jag tänker på att dessa arton år har gått så fort, min lilla tös, är så stor nu och självständig.
Det är underbart och glädjande att känna att det går bra för ens barn samtidigt som det är lite melankoliskt.
Det är verkligen på barnen man märker att vi hela tiden lägger dagar bakom oss. De dagarna kommer ju aldrig igen och kan inte ändras eller fyllas med mer än vi gjort.
Vi har bara idag och dagarna framöver att fylla med det vi vill och ta vara på så att varje dag blir en dag av mening.
Och vad som är meningsfullt, det kan bara vi själva inom oss veta svaret på.
När jag hade förmånen att kunna arbeta så kände jag varje dag att det jag gjorde var meningsfullt. Jag visste att jag gjorde skillnad och jag visste att jag, det jag sa, det jag med mina handlingar gjorde, hur jag lyssnade på barnen och hur jag respekterade barnens föräldrar....gjorde avtryck i dreas liv.
Jag var en mycket omtyckt dagisfröken och det på bägge förskolorna som jag arbetade på. Jag skäms inte ett öginblick för att säga det högt eller låtsas som något annat. Jag har lärt mig att faktiskt kunna stå upp för det jag vet att jag kan. Och jag utförde mitt arbete med beröm godkänt.
Och jag förundras fortfarande över vilken möjlighet vi människor som möter barn i vårt yrke har, att ge dem något värdefullt för livet. Vi kan påverka, vi kan få alla att växa, vi kan lyfta fram och skapa människor som blir respekterade och som tycker om sig själva och har självkänsla och självsäkerhet.
Vi har denna fantastiska möjlighet och så är det så sorgligt att många inom skola och barnomsorg inte tar den tillvara. Jag har ofta sett på kollegor och undrat varför i allsindar de är där, undrat varför de valt att arbeta med barn.
Det är en hisnande känsla att nå ett barns innersta och se att han eller hon vet att jag förstår och finns där för att jag vill vara där. Det är en hisnande känsla att se ett barn utveckas och tex gå från en blyg och rädd liten nybörjare på jorden till en kavat, stolt och orädd individ. Och då veta att jag faktiskt har bidragit till att barnen har vuxit och vågar lite till sig själv.
Att jag får finnas vid Davids sida och skapa en egen relation till honom, där han från första början och i hela sitt liv vet att moster finns där och älskar förbehållslöst och alltid står honom bi....det är STORT!!!! för mig.
Nu fladdrar mitt arma mosterhjärta till när jag tänker på "min" lilla pojke som snart har funnits hos oss i ett helt år.
Tack för nu. Nu måste jag säga till mig själv på skarpen....Gå och städa Annika!!!!
KramKram
Jag är så tacksam över att det är svalt, skönt och rentav lite kyligt ibland. Min kropp mår så bra nu. Jag är pigg och orkar röra mig och jag märker vilken skillnad det är. Jag tycker verkligen om sommaren, det gör jag och jag njuter av kvällarna de dagarn då det är varmt ute.
I år tål jag värmen sämre än tidigare år har jag märkt. Förr kunde jag ju vistas ute el tex på balkongen från april-maj och verkligen ligga ner och sola. I år har det inte gått alls. Jag har ju knappt kunnat vara ute alls på dagtid när det var så varmt i maj och nu under sommarmånaderna. Riktigt så illa har det inte varit tidigare.....det är tråkigt men jag avstår hellre bara jag slipper de biverkningar som hettan medför.
Jag har inte så svårt att hålla mig för skratt när jag mest önskar att gå upp i rök för att jag plågas så svårt. Precis allt i min sjukdom blir sämre av värmen. Och jag kan såklar "avundas" dem som blir bättre av värme för det är ju roligare att socialt kunna njuta av värme än av kyla.
Det som är svårast att hantera, det är att jag är en hinder för Magnus. Han vill ju vara ute, åka utomlands och ligger gärna ett tag på stranden. Ingen pressare, men ligger gärna och känner lite lättja och njuter av att inget göra, i solen på en strand. Jag skulle behöva sitta upptyckt mot en skuggig husvägg för att ens klara av tanken av att resa utomland.
Men vi pratar om att försöka åka någonstans då det är vår. Att bad får ske i en uppvärmd pool istället för havet och att det inte är högsäsong.
Och nu när jag ändå gnäller så kan jag berätta att visst är det skönare och kan funka att ligga på en strand här hemma eftersom det fläktar och jag kan kyla ner mig med att bada......men kruxet som blir då är att kroppen är varm och vattnet kallt och smärtan som uppstår pga att jag är överkänslig mot punktkyla, gör att jag lider fruktansvärt. Att gå ner i vattnet är i princip otänkbart för det gör så ont att jag ibland klättrar på Magnus för att komma undan. Och att hoppa ner ger en annan typ av chock och smärta.
Så nu ska jag inte gnälla mer.....jag njuter av sommaren i fulla drag och har underbara stunder om kvällar och nätter på min balkong i min kuddvrå.
Vi har varit ute och cyklat lite idag med. Handlat och nu ska det bli en del städning och nedpackning av matvaror inför nästa vecka. På torsdag kommer Magnus syster till oss och då vill vi slippa ha sånt att pyssla med. Så färdiga som möjligt ska vi vara innan torsdag så att vi bara behöver packa kläder på söndag innan vi åker.
På fredag är en stor dag för mig. Mest för min lillasyster såklart eftersom David fyller 1 år då. Men då på fredag är det ett år sen som jag åkte till BB för att vara hos henne första natten och han låg ju och sov på mitt bröst hela denna första natt. Ett år har gått så fort och så mycket har hänt i Davids liv. Han har ju lärt sig så otroligt mycket som ju alla babysar gör sitt första år i livet.
Och det är förunderligt att få uppleva ett barns lärande och utveckling på nära håll igen. Så länge sen som mina egna var små och då var man så trött jämt och mitt i livet på ett annat sätt än jag är idag.
Idag vet jag bättre att ta vara på mina dagar och uppskatta det lilla. Jag vet bättre vad som är viktigt och förundras över det knappt ibland synbara.
Men det blir inte kalas förrän på lördag. Davids mormor, min mamma alltså, måste tyvärr åka till Almedalsveckan i Visby över dagen på fredag. Helst hade hon ju valt att vara hemma men hon har fått ett fint erbjudande om att tala för folk och politiker. Så därför blir kalaset dagen efter.
Senare i sommar firar vi ännu en betydelsefull födelsedag. Min flicka Kajsa fyller 18 och blir alltså myndig. En stor dag, allra mest för henne eftersom det är en milstolpe i livet.
För mig är den stor och hisnande när jag tänker på att dessa arton år har gått så fort, min lilla tös, är så stor nu och självständig.
Det är underbart och glädjande att känna att det går bra för ens barn samtidigt som det är lite melankoliskt.
Det är verkligen på barnen man märker att vi hela tiden lägger dagar bakom oss. De dagarna kommer ju aldrig igen och kan inte ändras eller fyllas med mer än vi gjort.
Vi har bara idag och dagarna framöver att fylla med det vi vill och ta vara på så att varje dag blir en dag av mening.
Och vad som är meningsfullt, det kan bara vi själva inom oss veta svaret på.
När jag hade förmånen att kunna arbeta så kände jag varje dag att det jag gjorde var meningsfullt. Jag visste att jag gjorde skillnad och jag visste att jag, det jag sa, det jag med mina handlingar gjorde, hur jag lyssnade på barnen och hur jag respekterade barnens föräldrar....gjorde avtryck i dreas liv.
Jag var en mycket omtyckt dagisfröken och det på bägge förskolorna som jag arbetade på. Jag skäms inte ett öginblick för att säga det högt eller låtsas som något annat. Jag har lärt mig att faktiskt kunna stå upp för det jag vet att jag kan. Och jag utförde mitt arbete med beröm godkänt.
Och jag förundras fortfarande över vilken möjlighet vi människor som möter barn i vårt yrke har, att ge dem något värdefullt för livet. Vi kan påverka, vi kan få alla att växa, vi kan lyfta fram och skapa människor som blir respekterade och som tycker om sig själva och har självkänsla och självsäkerhet.
Vi har denna fantastiska möjlighet och så är det så sorgligt att många inom skola och barnomsorg inte tar den tillvara. Jag har ofta sett på kollegor och undrat varför i allsindar de är där, undrat varför de valt att arbeta med barn.
Det är en hisnande känsla att nå ett barns innersta och se att han eller hon vet att jag förstår och finns där för att jag vill vara där. Det är en hisnande känsla att se ett barn utveckas och tex gå från en blyg och rädd liten nybörjare på jorden till en kavat, stolt och orädd individ. Och då veta att jag faktiskt har bidragit till att barnen har vuxit och vågar lite till sig själv.
Att jag får finnas vid Davids sida och skapa en egen relation till honom, där han från första början och i hela sitt liv vet att moster finns där och älskar förbehållslöst och alltid står honom bi....det är STORT!!!! för mig.
Nu fladdrar mitt arma mosterhjärta till när jag tänker på "min" lilla pojke som snart har funnits hos oss i ett helt år.
Tack för nu. Nu måste jag säga till mig själv på skarpen....Gå och städa Annika!!!!
KramKram
