i huvudet på en finnpajsar jänta

En singoallakaka med smak av blåbär och vanilj kletar sig fast mot mina tänder. Och faktiskt så smakar det sommar och bara lite artificiellt.
En kopp te står bredvid mig på gräset....jag ligger på mage på en solmadrass som är gul och stor och med tryck av en Marabou Mjölkchokladkaka. Det är kväll men jag vet inte vad klockan är.
Envisa stora myror letar sig upp på madrassen och jag slår bort dem. De bits så det gör ont.

Om jag tyckte att detta hus och denna plats verkade fantastiska genom att bara läsa om det på nätet så är det ingenting mot hur fantastiskt det är i verkligheten.

Jag myser när jag hör hur de andra går på gruset på gårdsplanen. Det låter barndom för mig. Under flera av mina barndomsår och tonår bodde vi i ett stort hus i Småland om somrarna. Det hade en stor gårdsplan av grus och vi sprang barfota med sommarhärdade smutsiga fötter.
När vi anlände igår och packade in så lämnade jag leende mina skor på trappan och tog ett stort steg ut på gruset.....jag hann rätt många steg innan leendet slocknade och smärtan letade sig upp genom fotsulorna till min hjärna som i sin tur skrek BACKA!!!! till mig.....och jag backade  stapplande och flämtande tillbaka till den släta trappan.

Skorna åkte på igen och det blev inget av att "ta in sommaren genom fötterna" som jag bonnromantiskt såg för mitt inre i en vacker illusion. Mina fötter är numera mjuka efter omsorgsfullt filande och smörjande. Ömtåliga med lackade tånaglar och som på sin höjd tål att beröra min vassa dörrmatta i hallen. De är inte smutsigt svarta med illhårda hälar som en barfota betongjäntas fötter en gång var.
Illusionen sprack alltså som ett byxarsel.

Men jag myser av att lyssna till grusets knaster och att själv gå på det - med skorna på.

Här i Rickeby, i huset som är så vackert att jag tappar andan, är allt stilla.

Jag är stilla. Jag är enormt trött, som om en tjock filt lindats runt mig. Jag kämpar för att hålla mig vaken och ändå känns det som om jag inte kan sova......en mycket märklig trötthet.

Men det är troligen en reaktion på att jag igår på en och samma dag gick från flera dagars aktivitet och mental stress till total stillhet......Från en ytterlighet till en annan.
Denna miljö och endast "bekymret" om mat för dagen har gjort att all stress runnit av mig och lämnat mig lite lätt omtöcknad och insvept i den här känslan.

Allt jag gör går så långsamt. Och det är verkligen skönt. Jag har ingen klocka på mig. Här finns inga väggur och tiden spelar ingen roll.

Jag ligger i gräset i solnedgången, jag får flytta min chokladkakemadrass då och då för det går ganska fort, så att ljuset kan nå mig. I skuggan blir det snabbt kyligt och fuktigt så det är nog ganska sent.

Och tänk, detta är skrivet på gammaldags vis, med penna på papper, liggandes på mage under äppelträden med tre tjurkalvar som åskådare. De tre små pojkarna är nyfikna men ack så rädda och vågar sig bara fram i klunga. Inte en och en.

Vi anlände vid sjutiden igår. Och det var ungefär fyra timmar senare än vi hade planerat. Vi visades runt av värdinnan som vi hyr av och packade sen in allt från bilen. Vi valde sovrum och bestämde var ungarna skulle ligga.

Till slut var vi ändå klara och Magnus beordrade mig att sätta mig i trädgården och så gjorde han ett par mackor åt oss. Vi var trötta men vill ändå njuta av kvällen och av att vara själva en stund. Dagen efter skulle alla barnen anlända.
I flera dagar har vi haft gäster hemma och det är naturligtvis roligt på alla sätt och vis men eftersom jag blir tröttare än vanligt så somnar jag tidigt på kvällarna. Jag sover när Magnus kommer och lägger sig, så vi hinner inte prata som vi brukar göra innan vi somnar. Och på morgonen är det full fart igen.

Vi satt ute och åt våra smörgåsar sen hämtade jag den gula madrassen och la mig ner på marken och tittade upp mot himlen. Så många svalor höll oss sällskap och de gjorde störtdykningar och skriade högt som bara svalor kan. Jag kan inte minnas när jag senast låg på rygg och tittade upp på svalor en sommarkväll. Kanske var det när jag som barn kunde springa barfota på grusplaner

Sakta kände jag att stressen avlägsnade sig och jag var så glad över min stund där i kvällningen.
Att en främmande plats kan ha sån effekt. Det blev dock lite kyligare så vi bestämde att gå in och jag tog en dusch. Iklädd morgonrock satte jag mig sen på balkonegn en stund och då hade svalorna försvunnit och nu höll fladdermössen oss sällskap istället.
Tänk så snabba och ljudlösa de är, så annorlunda mott svalornas högljuddhet.

Jag har funnit min favoritplats här på gården. Utanför det rödmålade staketet som omgärdar tomten så ser man bara åkrar och ängar. Men nära tomten finns en liten bergknalle, knappt 1,5 meter hög. Dit går jag och sätter mig när jag vill vara ensam, dit når inte ljuden från grusknastret eller de andras prat. När jag sitter där har jag gården i ryggen och åkerlandskapet framför mig och det är bedövande vackert. Fast inga träd finns så hörs en öronbedövande fågelsång och jag förstår att det är fåglar som håller till nere i rågåkern. Syrsorna spelar i kapp och det är en skön kakafoni. Sommar fyller hela mig och det doftar jordbruk, sol och jord. Det här älskar jag.

På en äng långt ifrån mig går en ensam räv på jakt.

Jag är nöjd, glad och tacksam. Jag känner frid och mår bra och önskar att hela denna vecka ska fortsätta så här.