Första inlägget 2011
Kan ju låta som en klysha det här...Ja då är det ett nytt år då, ett nytt år att blicka fram över etc etc.....men det är ju så det är.
På nyårsnatten när jag hängde ut från balkongen och tittade på fyrverkerierna, hörde att skratt och rop och ett gott nytt år. Människor festade verkligen loss!
Så tänkte jag på det jag skrivit tidigare om tid.
Att tiden består, att tiden bara är. Jag tänkte att denna nyårsnatt inte är ett dugg mer speciell än natten tidigare eller den natten som komma skall.
Alla nätter är precis likadana, med skillnaden att nu blir den någon minut kortare för vart dygn.
Det är ju fortfarande vi människor som med almanackans hjälp bestämmer när det ska firas och kännas annorlunda.
Och visst känns det annorlunda, det har vi ju lärt oss. Tex så är ju hela december annorlunda för mig eftersom vi gör ritualer, vi myser, tänker på julen, pysslar och lagar mat, vi bestämmer att den 24 dec ska det firas efter konstens alla regler.
Men så har vi människor antagligen alltid varit.
Magnus och jag önskade varandra gott nytt år, pussades och skålade inte.
Vi hade lagt en flasa champagne på kylning och planerat att skåla. Men kvällen var lång, vi hade druckit vin till maten och ätit gott.
Jag sa att det är vansinne att öppna en helflaska bara för att skåla vid tolvslaget och sen tvingas dricka upp den för att den inte skulle förfaras.
Jag sa att jag väntar gärna in tolvslaget med bara hans armar omkring mig och pussar in det nya året. Och det gjorde vi.
Vi hade varit själva denna kväll. Åt lite mer annorlunda än vanligt.
En räkcoctail på eftermiddagen, för att stilla hungern i väntan på middagen, tillsammans med ett glas vitt vin. Jag är riktigt barnsligt förtjust i räkor och att avnjuta dem i en covtail det gör mig salig :-)
En hummer till förrätt - jag hade inte köpt en själv men eftersom jag fick en av min pappa som i sin tur köpte av en som själv fiskar på västkusten så kunde vi njuta av en svensk hummer.
Oxfilé till varmrätt - Citygross har bra priser emellanåt och trots att det kostar ca 150-200 när man köper en hel bit så blir det inte så dyrt när man delar den och slår ut det på alla middagar man får.
Två portioner varmrätt på oxfilé, potatis å grönsaker = ca 50 kr per person. (vad kostar det att äta ute på krogen?)
Till dessert åt vi köpta frysta hallon å blåbär som jag värmde i kastrull och varvade med glass, grädde å ett par maränger.
Hur gott som helst och roligt att planera och laga till.
Vår nyårskväll var just så bra som vi önskade oss. Med lugn och frid i sinnet och utan stress, jäkt eller en massa måsten. Vi känner båda att man inte måste göra allt tradionellt - fira med baluns, bjuda in människor eller gå bort själv bara för att det är nyår eller en annan helg. Vi gör allt detta när som helst på året oavsett anledning och kan med glädje välja att vara ensamma hemma i myskläder en nyårsafton å skippa champagnen. Den tror jag nog att vi sparar till i slutet av april när vi firar tre år tillsammans. Jag har planerat att överraska honom med en sak som jag vet att han uppskattar.
Nytt år brukar föra med sig nya intentioner, löften, önskningar...
För många år sen brukade jag alltid avge nyårslöfte och kategoriskt bröt jag dem. Mina löften handlade om att gå ner i vikt, börja träna, städa oftare, äta mindre godis och mer nyttigt, blir en bättre människa....ja allt möjligt märkligt.
Jag höll löftena kanske i tre dagar eller så. Sen stöp det och jag blev besviken på mig själv. Bannade mig och min självkänsla kröp längre ner i skoskaften. Jag tyckte jag var en dålig person som inte kunde hålla ett löfte till mig själv.
Med åren i takt med att min självkänsla vuxit sig starkare så har jag slutat ge löften till mig själv.
Jag har insett att jag är inte den människan som kan avge ett löfte till mig själv för om jag bryter det så mår jag inte bra.
Jag började istället säga att jag ska försöka...
Jag började sätta mina mål på en rimligare nivå som jag anpassade efter mig, den jag är. Det finns säkert de som kan avge ett nyårslöfte och sen hålla det och efter det avge nästa.
Men jag är inte sån.
Jag tar väldigt allvarligt på löften. Det finns en anledning till det som sträcker sig långt tillbaka i tiden, till när jag var barn, och när löften bryts så mår jag väldigt dåligt och känner mig sviken ända in i märgen och i min existens.
När människor säger, jag ska göra det, eller säger att de lovar göra det.....om något jag antingen ber om eller frågar - då förväntar jag mig att det också sker. Ofta har resultatet blivit en axelryckning från den som lovat och det har sårat mig.
Så jag är livrädd för löften från andra, sån är jag bara.
Antagligen därför som jag mått så dåligt när jag brutit löften till mig själv.
Därför så försöker jag förändra det jag vill förändra, jag är inte lika hård mot mig själv och jag vet numera att förändringar inte blir mer verkningsfulla bara för att de ska starta första dagen på ett nytt år eller en måndag.
Nu det här nya året som nyss har börjat, ska jag försöka gå ner i vikt. Och det är för min hälsas skull. Jag har sen jag blev sjuk för snart sex år se, ökat ungefär 15 kilo i vikt. Det är pga att min fysiska rörlighet har minskat drastiskt. Smärtor och på senare tid sen inflammationen i hjärnan, så har total utmattning varit följden av mina försök till träning.
Jag har gett upp, tappat modet och hamnat i en negativ spiral där jag istället har tröstätit. När det gäller den mat vi äter så är det bra mat, mycket sällan hel eller halvfabrikat och inte särskilt fet. Magnus tycker ju som bekant, om att laga mat och vi äter mycket grönsaker.
Så det är rörelse jag i första hand behöver få in i mitt liv, rörelse och träning utan smärta och jag behöver bygga muskler för att min kropp ska orka dansa.
Jag har haft dessa mål hur länge som helst och jag har kämpat på men sen misslyckats. Jag behöver i det läget ändra mitt sätt att se på misslyckandet.....att det inte är ett misslyckande utan ett bakslag eller vad man ska kalla det och att det bara är att fortsätta och ta nya tag. Jag vet att fällan många bantare faller i är just känslan av att misslyckas bara för att man faller till föga å mumsar i sig en tårtabit och då ger man upp å tänker....jag har ju ändå felat så då kan jag ju lika gärna äta upp hela tårtan.
För min del och som hos många andra så sitter vägen till viktnedgång i huvudet. Man behöver börja tänka och använda skallen och ändra tankegångar samtidigt som man motionerar mer.
Så det folket, det ska jag ha som mål - att bli smalare/lättare så att mina knän inte far illa å mitt hjärta mår bättre och att min kropp orkar dansa.
Sen har jag märkt att det går lättare för mig om jag inte bestämmer ett antal kilon eller en viss tid när jag ska vara "klar"...om jag hela tiden peppar mig med att säga att jag har som mål att bli smalare och väga mindre så kan jag ju nå mitt mål om och om igen och lyckas och växa istället för att känna misslyckande.
Så därja....det var allt för nu. Jag var på väg att skriva om Kajsa och den stundande operationen men mina fingrar tog en annan väg och andra bokstäver på tagnentbordet....Detta är så jobbigt och jag börjar gråta bara jag tänker på det och ändå så vet jag att jag behöver sätta ord på alla känslor och skriva av mig. Göra upp med detta svåra innan det är dags för att orka vara det stöd hon behöver.
Men endera dagen så kommer det nog. Sköt om Dig och var snäll mot Dig! Kram
På nyårsnatten när jag hängde ut från balkongen och tittade på fyrverkerierna, hörde att skratt och rop och ett gott nytt år. Människor festade verkligen loss!
Så tänkte jag på det jag skrivit tidigare om tid.
Att tiden består, att tiden bara är. Jag tänkte att denna nyårsnatt inte är ett dugg mer speciell än natten tidigare eller den natten som komma skall.
Alla nätter är precis likadana, med skillnaden att nu blir den någon minut kortare för vart dygn.
Det är ju fortfarande vi människor som med almanackans hjälp bestämmer när det ska firas och kännas annorlunda.
Och visst känns det annorlunda, det har vi ju lärt oss. Tex så är ju hela december annorlunda för mig eftersom vi gör ritualer, vi myser, tänker på julen, pysslar och lagar mat, vi bestämmer att den 24 dec ska det firas efter konstens alla regler.
Men så har vi människor antagligen alltid varit.
Magnus och jag önskade varandra gott nytt år, pussades och skålade inte.
Vi hade lagt en flasa champagne på kylning och planerat att skåla. Men kvällen var lång, vi hade druckit vin till maten och ätit gott.
Jag sa att det är vansinne att öppna en helflaska bara för att skåla vid tolvslaget och sen tvingas dricka upp den för att den inte skulle förfaras.
Jag sa att jag väntar gärna in tolvslaget med bara hans armar omkring mig och pussar in det nya året. Och det gjorde vi.
Vi hade varit själva denna kväll. Åt lite mer annorlunda än vanligt.
En räkcoctail på eftermiddagen, för att stilla hungern i väntan på middagen, tillsammans med ett glas vitt vin. Jag är riktigt barnsligt förtjust i räkor och att avnjuta dem i en covtail det gör mig salig :-)
En hummer till förrätt - jag hade inte köpt en själv men eftersom jag fick en av min pappa som i sin tur köpte av en som själv fiskar på västkusten så kunde vi njuta av en svensk hummer.
Oxfilé till varmrätt - Citygross har bra priser emellanåt och trots att det kostar ca 150-200 när man köper en hel bit så blir det inte så dyrt när man delar den och slår ut det på alla middagar man får.
Två portioner varmrätt på oxfilé, potatis å grönsaker = ca 50 kr per person. (vad kostar det att äta ute på krogen?)
Till dessert åt vi köpta frysta hallon å blåbär som jag värmde i kastrull och varvade med glass, grädde å ett par maränger.
Hur gott som helst och roligt att planera och laga till.
Vår nyårskväll var just så bra som vi önskade oss. Med lugn och frid i sinnet och utan stress, jäkt eller en massa måsten. Vi känner båda att man inte måste göra allt tradionellt - fira med baluns, bjuda in människor eller gå bort själv bara för att det är nyår eller en annan helg. Vi gör allt detta när som helst på året oavsett anledning och kan med glädje välja att vara ensamma hemma i myskläder en nyårsafton å skippa champagnen. Den tror jag nog att vi sparar till i slutet av april när vi firar tre år tillsammans. Jag har planerat att överraska honom med en sak som jag vet att han uppskattar.
Nytt år brukar föra med sig nya intentioner, löften, önskningar...
För många år sen brukade jag alltid avge nyårslöfte och kategoriskt bröt jag dem. Mina löften handlade om att gå ner i vikt, börja träna, städa oftare, äta mindre godis och mer nyttigt, blir en bättre människa....ja allt möjligt märkligt.
Jag höll löftena kanske i tre dagar eller så. Sen stöp det och jag blev besviken på mig själv. Bannade mig och min självkänsla kröp längre ner i skoskaften. Jag tyckte jag var en dålig person som inte kunde hålla ett löfte till mig själv.
Med åren i takt med att min självkänsla vuxit sig starkare så har jag slutat ge löften till mig själv.
Jag har insett att jag är inte den människan som kan avge ett löfte till mig själv för om jag bryter det så mår jag inte bra.
Jag började istället säga att jag ska försöka...
Jag började sätta mina mål på en rimligare nivå som jag anpassade efter mig, den jag är. Det finns säkert de som kan avge ett nyårslöfte och sen hålla det och efter det avge nästa.
Men jag är inte sån.
Jag tar väldigt allvarligt på löften. Det finns en anledning till det som sträcker sig långt tillbaka i tiden, till när jag var barn, och när löften bryts så mår jag väldigt dåligt och känner mig sviken ända in i märgen och i min existens.
När människor säger, jag ska göra det, eller säger att de lovar göra det.....om något jag antingen ber om eller frågar - då förväntar jag mig att det också sker. Ofta har resultatet blivit en axelryckning från den som lovat och det har sårat mig.
Så jag är livrädd för löften från andra, sån är jag bara.
Antagligen därför som jag mått så dåligt när jag brutit löften till mig själv.
Därför så försöker jag förändra det jag vill förändra, jag är inte lika hård mot mig själv och jag vet numera att förändringar inte blir mer verkningsfulla bara för att de ska starta första dagen på ett nytt år eller en måndag.
Nu det här nya året som nyss har börjat, ska jag försöka gå ner i vikt. Och det är för min hälsas skull. Jag har sen jag blev sjuk för snart sex år se, ökat ungefär 15 kilo i vikt. Det är pga att min fysiska rörlighet har minskat drastiskt. Smärtor och på senare tid sen inflammationen i hjärnan, så har total utmattning varit följden av mina försök till träning.
Jag har gett upp, tappat modet och hamnat i en negativ spiral där jag istället har tröstätit. När det gäller den mat vi äter så är det bra mat, mycket sällan hel eller halvfabrikat och inte särskilt fet. Magnus tycker ju som bekant, om att laga mat och vi äter mycket grönsaker.
Så det är rörelse jag i första hand behöver få in i mitt liv, rörelse och träning utan smärta och jag behöver bygga muskler för att min kropp ska orka dansa.
Jag har haft dessa mål hur länge som helst och jag har kämpat på men sen misslyckats. Jag behöver i det läget ändra mitt sätt att se på misslyckandet.....att det inte är ett misslyckande utan ett bakslag eller vad man ska kalla det och att det bara är att fortsätta och ta nya tag. Jag vet att fällan många bantare faller i är just känslan av att misslyckas bara för att man faller till föga å mumsar i sig en tårtabit och då ger man upp å tänker....jag har ju ändå felat så då kan jag ju lika gärna äta upp hela tårtan.
För min del och som hos många andra så sitter vägen till viktnedgång i huvudet. Man behöver börja tänka och använda skallen och ändra tankegångar samtidigt som man motionerar mer.
Så det folket, det ska jag ha som mål - att bli smalare/lättare så att mina knän inte far illa å mitt hjärta mår bättre och att min kropp orkar dansa.
Sen har jag märkt att det går lättare för mig om jag inte bestämmer ett antal kilon eller en viss tid när jag ska vara "klar"...om jag hela tiden peppar mig med att säga att jag har som mål att bli smalare och väga mindre så kan jag ju nå mitt mål om och om igen och lyckas och växa istället för att känna misslyckande.
Så därja....det var allt för nu. Jag var på väg att skriva om Kajsa och den stundande operationen men mina fingrar tog en annan väg och andra bokstäver på tagnentbordet....Detta är så jobbigt och jag börjar gråta bara jag tänker på det och ändå så vet jag att jag behöver sätta ord på alla känslor och skriva av mig. Göra upp med detta svåra innan det är dags för att orka vara det stöd hon behöver.
Men endera dagen så kommer det nog. Sköt om Dig och var snäll mot Dig! Kram
