Några dagboksanteckningar från 1999 och framåt
Två år efter hand död orkade jag inte vara kvar i mitt äktenskap längre, och lämnade min man efter 18 år.
Mitt eget beslut, men inte mindre jobbigt för det.
Som skilsmässobarn och att växa upp utan en pappa som lovade jag mig själv tidigt, i min barndom att jag ALDRIG ALDRIG någonsin skulle skilja mig och ut sätta mina barn för samma sak som jag själv genomlevt.
Och som jag oxå nyligen har skrivit så vet ni att jag tar mycket allvarligt på löften....så att till slut inse att jag måste bryta mitt livslöfte och då samtidigt ta ifrån mina barn rätten till sin mamma - alla dagar - det är bland det värsta jag gjort och det tog många år innan jag ens kunde förlåta mig själv.
I två år grät jag varannan vecka, konstant, då de var hos sin pappa. Saknade dem och hatade mig själv för vad jag gjort mot dem.
Och det hela handlade om att jag kände att jag svek i min föräldraroll. Mitt löfte var så djupt rotat och jag hade själv farit så illa av att mina föräldrar skildes då jag var sju år och jag förlorade i princip all kontakt med min pappa. Jag har skrivit en text om det med. Om när jag fyllde tolv år.
Visst förstod jag att jag är en bättre mamma om jag inte är olycklig. Jag vet att det är väldigt galet för alla parter att hålla ihop bara för barnens skull.
Men min hjärna och mitt hjärta var mycket oense och det slet itu mig.
Känslomässigt var jag klar över att kärleken som jag en gång kände för barnens pappa, de var borta. Jag kände värme och en viss sorts kärlek - som för en familjemedlem. Men det var inte kärlek, passion och det jag kände att jag ville ha i mitt liv.
Så många år hade passerat och jag levde ett liv där jag inte visste vem jag var egentligen. Jag levde så som jag trodde att det förväntades av mig och jag kände att allt var fejk. Bara barnen mina älskade ungar, var äkta.
Och det var för dem jag levde och älskade.
Och jag orkade till slut inte mer utan lämnade min man. Jag hade gjort det värsta man kan....jag svek både genom att bedra honom fysiskt - i min olycka och förvirrade tillvaro efter Johans död så sökte jag något som jag trodde jag fann i en annan mans famn - jag svek även genom att försvinna mentalt, ge upp och planera för ett liv ensam, långt innan jag talade med honom.
Jag började leva i en enorm skam och lögn. Jag hatade mig själv och det jag blivit. Jag hatade att min bror tagit sitt liv för det var efter det som allting började.
Det var då mitt liv blev kaos och när jag var som svagast och skörast så fick alla andra känslor utrymme och kraft att bryta sig loss.
Jag var verkligen under isen och ville ge upp flera gånger, jag ville tillbaka till det jag visste jag hade, till min trygghet och ändå så kunde jag inte det.
Jag levde som sagt många år i ett helvete av känslor då jag nästan alltid grät och var ledsen. Jag kunde inte förlåta mig själv. Det var först efter två år som jag insåg vart det höll på att barka hän.
Jag utarmade mig de veckor barnen var hos sin pappa genom att bara må dåligt och sen levde jag upp när de var hos mig. Jag brände ljuset i bägge ändar men förstod till slut att jag måste ta hand om mig själv, jobba på att må bra ocj blir lycklig för annars var ju hela idén med att jag skilde mig, liksom förgäves. jag hade ju sökt något och ville något annat än det jag hade och om jag bara gav upp och grinade mig igenom halva mitt liv så var ju allt meningslöst.
Inte katten skulle Martin och Kajsa vara hjälpta av det och inte katten var jag en bra mamma då.
Efter två år började alltså en förändring. Jag förstod att jag måste uppåt och tillbaka till livet och glädjen.
Här är ett par dagboksanteckningar från -99 då vi skildes i årsskiftet.
Oktober 1999
Jag är helt tom, men ändå så fylld, av smärta.
Jag önskar så hett att jag fick vägledning i det svåra som jag är i nu.
Att någon som visste kom och talade om för mig, vilket som är det rätta att göra, vilket som skadar minst.
Men jag vet, jag vet….att denna någon är jag själv, att det är jag själv som måste söka svaret inom mig.
Det finns ju ingen som kan hjälpa mig ur det här, bara jag själv.
Det lättaste är ju att bara ge upp, foga sig igen och sjunka in i det invanda mönstret.
Men hela jag ropar, NEJ!!! Allting inom mig protesterar högljutt, inte en gång till inte förneka igen.
Jag måste stå på mig, använda min styrka till att göra det jag måste.
Följa min inre röst och starta mitt eget liv, hitta min inre frid och känna lyckan.
Måste, Måste, Måste…..kan inte förneka mig själv längre.
Men jag vill inte göra någon illa, inte heller mig själv…..Hjälp….
Januari 2000
Och nu sitter jag här, bor ensam…för första gången i mitt liv.
Många tankar har virvlat i mitt huvud.
Har jag gjort rätt?
Var det detta jag ville?......är bara två av tusen frågor i mitt huvud.
Tusen tankar och tusen frågor.
Jag har känt ånger, inte velat göra annat än att rusa tillbaka till tryggheten och Krister.
Känt rädsla inför det okända som väntar.
Jag har varit så förvirrad och så djupt ledsen.
Jag har varit på väg att ge upp allting och bara gå tillbaka.
Men det är då de andra tankarna vaknar till. De gamla tankarna som fick mig att fullfölja mitt steg.
Jag har gjort Krister så illa under den senaste tiden, så att för vår del finns ingen räddning.
Jag har så svårt att leva med mig själv och det jag har gjort mot honom, som har varit det viktigaste i mitt liv.
Det vore så lätt att gå tillbaks, men jag kan inte.
Snart skulle vi vara där igen. Älskade Krister….
Jag känner att jag är på god väg att kunna se positivt på framtiden. Det har jag inte gjort sen jag flyttade. Nu har jag vilat ett par dagar och ser på den kommande veckan med lugn.
Det kommer gå bra bara jag inte försöker lösa alla problem på en gång.
Jag måste ta en sak i taget.
Det kommer vara svårt och göra ont, men jag måste härda ut och se vad resultatet blir i slutänden. Vad det är blir…..
Bara tiden kan visa om jag gjort rätt eller fel, tiden och vad jag gör den till.
Jag vill inte göra fel saker längre, jag vill göra rätt och det som jag känner är bra för mig.
Jag hoppas att någon är med mig…..
Fjorton dagar senare…..
Trött…så trött och så ensam.
Var det så här jag ville ha det?
Är detta mitt nya liv?
Att möta en genomskinlig figur med mörka spökögon, i spegeln varje morgon.
Mörka ögon, fula, svullna och rödkantade efter timmar av nattlig gråt.
I ljudet av sovande barn.
Jag skyller inte på någon, jag ber inte någon om hjälp.
Jag urholkas och mina ögon kryper in i huvudet på mig.
Lämnar två svarta hål efter sig.
Mina ögon är döda…
Maj 2001
Tiden den bara går, dagar veckor år…klassiskt, och så sant.
Jag behöver prata, få ur mig det jag bär på.
Jag vet bara inte när och med vem.
Vem i min närhet är beredd att lyssna, vem är inte partisk och kommer med…- Vad var det jag sa…??
Vem orkar och vem vill försöka förstå?
Jag hittar nog någon.
I morse sa jag till barnen att ringa och gratulera sin pappa. Denna dag brukade jag gå ut i trädgården och plocka in några påskliljor till hans frukostbricka.
Det var väl någon annan som gjorde det istället.
Jag förstår inte själv vad det är som stör mig i deras relation.
Borde väl inte känna alls eftersom jag själv har en ny relation, men vad hjälper det.
Störd blir jag !
Tack för idag, slut för idag....nu ska jag packa en väska för ikväll åker Magnus och jag på en kortkryssning. Eftersom vi missade båten och inte kom med förra gången så blev denna dagen bokad istället. Det blir nog skönt att äta lite, koppla bort allt för ett dygn och bara vara vi. Jag som är hemma jämt ser dessa tillfällen som guldglitter då jag får se annat.
Sköt om er och var snäll mot dig själv.
