i huvudet på en finnpajsar jänta

Kajsas operation...den som troligen kommer nu i feb, kanske mars. Vi har vetat att hon ska opereras, hon har förberetts genom tandreglering och operationen planerades till i höst/vinter, alltså nästan ett år kvar.

Men så har regleringen av hennes tänder gått i rasande fart och nu är tandläkare Ola klar och säger att de kan operera närsomhelst. Han är själv förvånad över att det gått så mycket fortare än planerat.

Vi har fått kallelse till öron-näsa-hals mottagningen på KS den 27 jan. Det är de som håller i operationen å vi får träffa operationsläkare och får förhoppningsvis ett datum.

Att operationen blir av tidigare är ok. Hon kom hem från tandläkaren en dag å sa att han e färdig å hon konstaterade att hon nu hade att bearbeta att det blir av mycket tidigare.

Det är inte bara hon som behöver bearbeta och försöka hantera de känslor som väller fram.

För hennes del gäller det att landa i att hon än en gång ska läggas in på sjukhus, hon ska underkasta sig det hon är mest rädd för och måste hantera sin ångest och sina minnen.
Hon vet att denna gång väntar än mer smärta, än mer svårare operation och lååång rehabilitering.
Men ung som hon är så kan hon inte visualisera hur illa det faktsikt kommer att vara.

Jag har mer erfarenhet och jag vet av erfarenhet att den operation hon ska göra är hemsk på många sätt, min bror och en tidigare arbetskollega har gjort samma operation.

Så många av mina egna minnen kommer fram, minnen från när jag sett hur narkosen tagit henne från mig, minnen då jag känt hennes lilla hand bli slapp i min, minnen då jag suttit vid min lilla flickas sängkant och väntat på att hon ska vakna upp.

Minnen då jag peppat henne, byggt på hennes självkänsla. Minnen från när jag gråtit inombords för människor ogenerat har glott och stirrat på henne. Jag har inte kunnat skydda henne från den smärtan.
Jag har inte kunnat skydda henne från livet som varit hårt mot henne.
Hon har underkastat sig så omilda grepp och behandlingar. Hon har varit så stark utåt men så skör inombords.
Hon har inte trott på sig själv eller sin egen förmåga. och ändå är hon en fighter.

Jag har varit den som har tagit emot hennes frustration, hennes ilska och sorg. Jag har tagit emot vreden hon känt över livet. Jag har tagit emot när hon riktat ilskan mot mig genom att skrika och vara arg hemma.
Jag har gått till skolan på möten när hon hamnat i konflikter för att hon alltid har burit på en smärta hon inte kunnat förstå eller sätta ord på.
När ett barn inte förstår varför man mår dåligt så riktas det utåt, mot andra.
Eller så börjar man skada sig själv, vilket hon även har gjort.

Sen har jag gråtit i kudden av vanmakt och frustration, känt sorg över att jag inte kan göra bra. Jag har kämpat med att själv inte bråka tillbaka utan att hålla mig lugn trots att hon härjar av ilska.

Jag har bönat och bett om styrka och kraft att orka. Jag har ofta undrat varifrån jag ska hämta orken och kraften. Jag har ofta varit så förtvivlad och själv fått kämpa med ångest.

Men jag har funnits där för henne och kommer göra det nu med. Därför vet jag att jag måste deala med det här nu, innan operationen för att ha det gjort. Jag kommer inte orka annars, det kommer vara nog så tufft ändå.

Jag måste orka att finnas där och hitta ord till tröst när hon ser sig i spegeln efteråt, och ser att hon inte längre har ett ansikte med former. Hon kommer att vara svullen från ögonen och ner till bröstet, hennes hals kommer inte synas och färgen i ansiktet kommer vara blå. Som ett blåmärke i alla skiftande färger.
Man opererar genom munnen, där man kapar käkbenen i underkäken, sätter dem i ett nytt läger och sen fixerar dem så....i sex veckor.
Under den tiden kommer hon inte få in mer än ett sugrör i munnen för flytande föda. Sex veckor är lång tid av smärta och rehabilitering.
Hennes vänstra hörselgång ska vidgas så att hon ska slippa infektioner och blödningar ur örat och framför allt höra bättre.
Vad som händer med de cystor och missbildningar som hennes "bula" består av, vet vi inte i dagsläget.

Svullnaden och missfärgningen i ansiktet kommer sitta i länge, många månader.
Under den tiden ska hon orka behålla en positiv inställning och inte ångra att hon opererade sig.
Hon ska orka sköta skolan till viss del. Därifrån har hon ett bra stöd och de är väl informerade men ju längre tid hon är borta desto mer behöver hon ta igen.

Under den här tiden ska hon orka ha ett vanligt liv, gå ut, träffa vänner och åka till sin pojkvän. Jag vet hur Kajsa har gömt sitt ansikte under alla år och detta kommer inte få henne att vilja visa sig, tvärtom.
Kajsa ska orka med att inte äta något på dessa veckor, bara dricka och det är svårt att variera.
Hon ska orka med att inte kunna prata ordentligt eller gäspa eller borta tänderna grundligt.

Efter operationen följer en lång tids tandställning igen.

Jag ska kämpa och jag gör det med glädje för hon är mitt barn, jag har bra stöd omkring mig. Men jag vet att det kommer bli tufft och mina minnen får mig att känna panik och ångesten växer.
Jag vill inte.....jag vill inte att min flicka ska behöva gå igenom detta, även om vi vet att det i slutänden kommer vara värt det.
Jag vill bara vara mamma som sluter henne i min famn, tröstar - blåser på det onda och gör allt bra....jag vill bara skydda henne....