Vem ska få mig att må bra!?
Om Jag inte tar tag i mitt liv, vem ska då göra det?
Om Jag inte bestämmer mig för att det får vara nog med ångest, vem ska då avgöra när det är nog?
Om Jag inte öppnar mina ögon, vem ska då öppna dem så att jag kan se?
När ska Jag förstå att det är i mina händer min framtid ligger?
När ska Jag förstå att ingen, utom jag själv kan förändra nuet?
När ska Jag förstå att avgörandet är upp till mig själv?
Alltför länge har I morgon varit min räddning
Alltför länge har I morgon varit tryggheten
Alltför länge har I morgon gett mig uppskov
Alltför länge har I morgon varit långt borta
Hur kunde Jag tillåta denna flykt bortom verkligheten?
Hur kunde Jag tillåta ångesten bosätta sig i mig, sluka mig?
Hur kunde Jag tillåta paniken göra mig rädd, rädd för livet?
Jag kan ta ett steg framåt, mot morgondagen.
Jag kan ta tillbaka mitt liv, återta mitt bestämmande
Jag kan ta avstånd från ångest och panik som tagit min kropp i besittning.
I morgon kan inte längre rädda mig
I morgon kan inte längre skydda mig
I morgon kan inte längre vänta
I morgon kan inte längre vara långt borta
De där raderna skrev jag för flera år sen. Jag har ju som bekant brottats med otaliga känslor som ångest, panikångest, social fobi, dålig självkänsla och oförmåga att komma vidare i mitt liv.
Det har funnits anledning till att jag inte mått så bra, saker från min barndom där grunden till det som är JAG sattes. Sen har det hänt saker på vägen, förluster och svek av olika slag. Sjukdom hos både mig och min dotter. Skilsmässa....det har minst sagt varit mycket som tagit trygghet ifrån mig.
Jag har kämpat och kämpat...jobbat så hårt på att förändra det som jag blev pga de yttre omständigheterna i mitt liv.
Jag har varit och är kanske ännu, en komplicerad person att leva med. Mina relationer till män har varit väldigt behövande. Fast jag tror att i dagsläget så har jag kommit till en punkt där jag gjort upp med mycket av det svåra i mitt liv.
Jag är inte så rädd längre.
En person som jag lärde känna och hade intensiv mailkontakt med under 28 dagar i augusti för några år sen, sa....Så länge rädslan råder - så kan ingenting annat råda.
Och det slog mig då att jag i hela mitt liv varit rädd. Mest rädd för det som inte synts. Alltså inga troll eller spöken, utan rädd för att inte duga, vara älskad....rädd för att förlora, att bli bortvald.
Rädd för ensamhet och ändå så klarar jag mig inte utan min ensamhet.
Rädslan har varit rådande i mitt liv. Varför blev det så? Jag vet inte och det går inte att få några klara besked ang det idag.
Jag vet bara att rädslan startade tidigt och att det är i min barndom fröet såddes.
Jag har lidit av psykisk ohälsa, depression, inte velat leva. Jag har haft tusen och åter tusen skäl till att ge upp och jag har velat ge upp. Jag har velat att någon ska lösa min problem för jag orkade inte själv.
Jag har sett mig som ett offer för det mesta som drabbat mig och känt att jag varit maktlös och inte kunnat förändra något.
Och nej, jag har inte kunnat förändra fakta, jag har inte kunnat göra ogjort eller tex förhindra de sjukdomar som drabbade mig.
Det enda jag har kunnat göra är att förändra mig själv, hur jag tänker, känner och hanterar det jag är med om.
I svåra situationer är det så lätt att be och önska att någon talar om vad som är rätt att göra. Och ändå så kan man sällan få de svaren, det är först i efterhand man får veta om beslut man fattat var rätt.
Det har varit en lång väg att gå från att känna att man inte rår över sitt liv och hur man mår och låter tex ångest få råda.
Till insikter om att det bara är jag själv som kan göra förändringarna. Det är bara jag som kan svara på frågan
- Vill du leva som en fånge resten av ditt liv?
En fånge som inte är fri.
För det var så som jag tillslut kände mig. Som en människa utan frihet. Jag lät något styra över mig och vad jag ville.
Depression är en sjukdom, ja och man kan bli botad från den. men en läkare kan aldrig bota en depression om inte patienten vill det.
Han kan ge antibiotika åt en person med lunginflammation och patienten äter tabletterna och blir frisk även om hon inte tror på dem.
En deprimerad patient måste göra jobbet själv, mediciner kan hjälpa och underlätta arbetet för det kan minska sjukdomssymptomen....men arbetet för att bli frisk måste man göra själv och främst VILJA göra.
Jag ville inte längre vara sjuk å diverse symtom och låta mig styras av dem. Jag vill inte längre må dåligt. Jag hade ju ett liv och så långt tillbaka jag kan minnas så har jag sett mig själv sittandes i en gungstol på verandan till ett ålderdomshem.....gungandes och berättandes om mitt liv.
Ville jag då berätta om hur dåligt jag mått och hur lite jag velat förändra det? Ville jag då berätta att jag hade en massa chanser till lycka men att jag valde att inte ta dem?
Nä, jag ville berätta om hur jag kämpat för att få ett bra liv, hur jag jobbat med att förändra det jag inte mådde bra av och att jag hade levt ett lyckligt liv.
Vad krävs då?.....jo egentligen ett enkelt beslut om att varje dag tänka till innan man gör det man brukar göra vare sig det handlar om tankar eller handlingar.
Att börja använda hjärnan och tänka på sina val och hur man vill leva är en start. Att ha en bra coach eller terapeut som kan stötta när man mår som sämst och hjälpa en upp på vägen igen.
För det är mycket lättare sagt än gjort....men det går att bli Herre i sitt eget Huvud.
Och det är bara jag själv som kan få mig att må bra. I andra människor närhet får vi kärlek och värme och vi kan växa men om vi själva inte kan få oss att må bra så kan heller inte någon annan göra det.
Jag tog tag i mitt liv, det har varit svårt att handskas med men nu har jag rätt bra grepp om det och jag är lycklig för jag vet att det bara är upp till mig själv att få det liv jag önskar.
