Att kämpa och få perspektiv
Återigen så har jag haft ett ofrivilligt uppehåll med skrivandet pga min hälsa. Jag är absolut så less som man kan bli på att jag inte har längre må-bra-perioder, utan om och om igen med ibland bara dagars mellanrum så dippar jag.
Har en konstans sjukdomskänsla i kroppen som jag INTE gillar. För det påverkar mina fysiska göromål till max.
Frustrationen över att inte orka driver mig närmare vansinnet. Jag vill ju göra så mycket, jag vill ju så gärna må bra.
Igår kväll så brast det. Vi hade lagt oss men inte somnat, då jag börjar stortjuta. Så lång tid av oro, orkeslöshet, frustration och uppgivenhet bara forsade ut.
Magnus brukar försöka trösta mig genom att försöka få mig att sluta gråta, men inte igår. Han lät mig bara gråta och sa att han förstod. Han sa att han förstod att det var jobbigt för mig. Givetvis så sa han också att jag inte skulle ta ut nåt i förskott ang fredag. Jag ska till läkaren då och få provsvar.
Men det är som om det är så svårt för andra att förstå att ens kropp och sinne reagerar blixtsnabbt genom att minnas och på så sätt befinna sig i samma situation som jag har gjort varenda gång jag med rädsla väntat på olika svar sen jag blev sjuk.
Det har varit så mycket rädslor och oro, så lång väntan många gånger då jag befunnit mig i ett mellanrum och undrat om början till slutet av mitt liv ska starta så snart svaren når mina öron.
Jag ska till Vällingby på fredag, dit där allting började då tumören upptäcktes i min kropp. Samma årstid i början på året och min kropp bara panikar.
Jag försöker såklart att inte tänka på det, utan vara som vanligt, vara här idag och inte vara på fredag. Men det är svårt och tiden är som en berg-och-dalbana...upp och ner, skarpa svängar och branta backar.
Mina snart sex år som sjuk passerar revy och jag önskar mig bara normalitet, att allt var som förr....slit och släp som ensamstående mamma med jobb på dagis. Fikapauser och skratt med kollegorna, kramar från barnen på jobbet och skynda hem till mina egna för att laga mat och sen stupa i säng.
Trött och utmattad av att ha gjort ett dagsverke och inte för att jag har tagit en dusch.
Längtan till fredag och helg, koppla av och sen somna med stressångest på söndagkvällen över att helgen gick för fort.
Jag vill ha mitt liv som det var förr, då jag var lyckligt ovetandes om det som råder nu.
Självklart så är min längtande beskrivning generell. Jag önskar ju inte bort Magnus eller att jag idag inte behöver stressa hem från jobbet och laga mat.
Det finns oerhört mycket bra saker jag har idag som jag inte hade förr. De hade jag kanske aldrig fått uppleva om jag inte blivit sjuk.
Och egentligen så är jag nöjd och lycklig idag. Jag mår bra och önskar bara att få fortsätta göra det.
MEN frustration, ångest över att inte kunna påverka och uppgivenhet gör att jag då och då, som nu när jag väntar igen...önskar mig tillbaka till det jag hade.
Jag skrev om min skilsmässa i förra inlägget och jag ska fortsätta där.......
Det tog ungerfär två år innan jag insåg att jag behövde ändra mitt sätt att hantera mina veckor då barnen var hos sin pappa. Jag insåg att jag behövde hämta kraft och energi, vila och må bra för att jag skulle orka.
Jag förstod att jag måste ta vara på mina dagar och jobba med att må bra för att barnen inte skulle ha förlorat allt, både sin familj och sin mamma sen som bara försvann mer och mer vilket jag redan hade gjort så länge då min bror dog 97.
Men dessa två år var ett helvete. Så illa så att det var mycket nära att jag gav upp. Jag kunde inte leva med mig själv och att jag orsakat så mycket jobbigt för mina barn. Jag kände att jag hade tagit ifrån dem ALLT som de hade rätt till, bara för att jag tänkte på mig själv då jag inte ville leva med deras pappa längre.
Och ändå så hade vi det bra, barnen var glada och de mådde till synes bra. Nu många år senare har jag flera gånger tagit upp ämnet igen, frågat dem vad de minns från den tiden, hur de tänker och känner.
Jag har berättat om mina tankar och känslor....men inte mer än vad jag känt att de varit mogna för. Mina barn mår bra, de är trygga och har alltid haft både sin mamma och pappa.
Min önskan hade varit att deras pappa mer skulle förstått vad jag önskade då jag talade om att ge barnen minnen av oss alla även efter skilsmässan.
Jag ville att de skulle växa upp med att mamma och pappa fortfarande var en enhet som arbetade tillsammans och hade ett gemensamt mål när det gällde dem.
Jag ville ofta att han och jag skulle prata ihop oss om dem, ha lite gemensamma regeler osv...men tyvärr var det så att hans smärta och bitterhet över att jag lämnade honom - stod i vägen.
Han såg det som att jag försökte både äta kakan och ha den kvar när jag tyckte att vi skulle vara tacksamma över att ha varandra och att den andra förälderna aldrig kan ersättas.
Den största tryggheten som förälder är ju att veta att någon annan älskar ens barn, att veta att man inte är helt ensam om föräldraskapet.
Jag vill att det skulle fortsätta delas men inte han. Han ville bara vara pappa varannan vecka medan jag ansåg att jag var mamma alla dagar oavsett almanackan.
Vi firade barnens födelsedagar tillsammans med hela släkten som vi brukade göra i många år, men på senare tid har vi slutat. För han såg aldrig poängen med att kunna göra det för deras skull. Jag har aldrig sett en poäng i att klippa bort hans släkt, att inte ha foton framme på barnens kusiner eller att ine tala om farmor....det har varit viktigt för mig att Martin och Kajsa fritt kan känna att jag inte har ont av deras pappa eller hans släkt.
Hos pappan åkte alla foton på min familj ner, människor som var viktiga för barnen, han kunde inte ens kalla mig vid namn eller säga mamma när han talade om mig.
Men jag kan väl inte klandra honom, bara med sorg konstatera att det är barnen som kommit i kläm.
Det var i alla fall nära att jag gav upp och den text jag lägger in här nere har jag sparat som påminnelse om hur nära det var att allt tog slut och enda anledningen till att jag inte fullföljde mitt beslut, var att det hade varit Kajsa som skulle funnit mig. I sista stund så kunde jag inte göra det.....vilket jag är oerhört tacksam för idag.
Närhelst jag har haft det jobbigt under åren efter detta, har jag läst mitt brev och påminnts om hur fel det är.
Aldrig trodde jag väl att jag skulle komma att skriva detta brev, och med det flera andra till er som jag bryr mig om.
Ni frågar er säkert hur jag kan säga att jag bryr mig om er eftersom jag nu gjort det som sårar er mest.
För det är därför som ni läser detta brev med mina sista ord.
Jag är borta, fysiskt borta ur era liv.
Skulle kunna säga till er att förlåta mig men det är lönlöst.
För hur förlåter man ett självdödande av någon som exakt vet vad det orsakar, som exakt vet vilken smärta jag åsamkar er alla?
Dels ni som redan gått igenom detta förut när Johan tog sitt liv, min älskade familj, och ni som är "nya" i mitt liv.
Min kropp är så tom så tom men ändå värker den.
Värken har tagit över, jag har inte krafter kvar att mota bort den.
Jag vet inte längre vad jag ska ta mig till eller hur jag ska orka mer.
Om jag sänt ut signaler till er vet jag inte, kanske jag dolt dem väl, kanske jag spelar dåligt.
Hur som helst så önskar jag av hela mitt hjärta att ni inte belastar er med frågan om ni kunde gjort något om ni bara sett och förstått.
Jag vet vad jag gör, såpass att jag är klar i huvudet.
Har inte druckit eller tagit nåt som kan liknas vid droger.
Okejdå, jag har tagit en Ipren mot min djävulska tandvärk.
Ni kommer alla att undra och vilja fråga mig...VARFÖR Annika? Hur kunde du låta det gå så långt?
Jag kanske kan ge er ett bra svar men vet att ni inte godtar det.
Orkar bara inte mer nu. Jag orkar inte känna att jag slits mitt itu av känslor inom mig som jag inte förstår mig på.
Det har gått så många år nu och jag reder inte ut det längre.
Hur ska jag någonsin känna mig hel och tillfreds som människa?
Jag kan inte komma närmare botten nu, jag är där nere och inget spelar någon roll längre.
Jag välkomnar tankarna på att få slippa all smärta och ångest.
Förr slog jag bort dem men nu lockar de mer och mer.
Det finns bara två personer på denna jord som jag vet hållit mig kvar så länge.
Det är Martin och Kajsa, mina underbara älskade barn.
Det är dom som hållit mig kvar, ovetande om det.
Men nu då...varför räcker inte kärleken till dem och från dem längre?
Jag står inte ut med att jag inte klarar av att vara mamma till dem längre!
Jag har gjort dem så illa genom att lämna deras pappa och flytta ifrån dem.
Jag har skadat dem genom att alltid bråka med honom, så att de hör.
Jag har sjunkit så lågt att inget finns kvar av mig, den Annika som en gång levde lycklig med familjen på vår villagata.
Jag står inte ut med att inte alltid ha dem hos mig, att hela tiden gå med ångesten över, att jag, som är deras mamma inte finns vid deras sida alla deras dagar.
De får inga nya minnen av mig och deras pappa skrattandes och glada tillsammans med dem. Och det är MITT fel.
Jag har raserat deras trygghet och bara sett till att de mår dåligt.
Det är mitt fel att deras pappa inte vill att vi fyra ska träffas ibland, umgås och skapa minnen till dem.
Jag vill så gärna och försöker allt jag kan att ge barnen lycka och gemenskap trots att deras mamma lämnade deras hem.
Men jag orkar inte längre.
Jag överlämnar dem till sin pappa och låter honom ge dem den familj som han håller på och skapar.
De får det bättre utan mina ångestattacker då jag inte kan låta bli att bråka med honom. De slipper se mig gråta jämt och ständigt.
Hur länge sen är det som dom såg mig vara lycklig?
Dom minns det nog inte själva för det var så många år sedan.
Jag vill be er allihop att finnas till för Martin och Kajsa. Hjälp dem igenom detta och bygg upp ett skyddsnät så att de alltid vet att de har människor omkring sig som älskar dem.
Dom kommer att känna sig svikna av mig, som sedan den dag de föddes, alltid har talat om för dem hur mycket jag älskar dem och att...Mamma kommer ALLTID att finnas vid deras sida.
Jag hoppas såklart att jag kan vara i deras närhet därifrån jag är. Men ingen vet ju.
Om man nu ska ha en sista önskan så är den att...
Älska mina barn, ge dem minnen och rusta dem för framtiden.
Gör det för mig!
Nu sprutar tårarna, hur kunde jag tro att jag skulle kunna skriva detta utan att gråta. Jag är förtvivlad och nu sviker mig modet.
Där slutade mitt avskedsbrev, jag gick och la mig hos min flicka. När jag läser mina rader idag så slås jag av hur "inte vid sina sinnens fulla bruk" man kan vara, när man planerar att lämna livet. Idag kan jag inte förstå det, jag vet ju att det är jag som skrivit det och jag minns när jag gjorde det, minns allt så tydligt men jag kan inte känna samma sak som jag kände då. Jag jobbade på och var beslutsam. Jag måste framåt och uppåt. Hitta meningen i mitt liv och bli lycklig.
Ibland har jag varit så trött på att kämpa och att försöka, för det är så mycket enklare att inte göra det.
Att skriva nu har gett mig perspektiv, jag känner att det jag räds inför fredagens läkarbesök inte är så farligt. Vad det är blir om jag får dåliga svar så kan jag bekämpa det. Jag har bekämpat så mycket i mitt liv och är inte redo att ge upp än.
