i huvudet på en finnpajsar jänta

Återigen flera dagars frånvaro från bloggen...har sina orsaker.
Jag har tidigare skrivit om att det för närvarande är jobbigt i min relation. Jag kände att vi kommit en bra bit på väg genom samtal, insikter och en uppriktig vilja att vara tillsammans och få det att funka.

Nu är ju allt lättare i teorin än i praktiken. Och när man haft det jobbigt en längre tid så behövs inte mycket för att det ska flamma upp igen. Och det var vad som hände. En incident fick oss att må dåligt igen och inte kunna prata med varandra.

Det är så oerhört tufft när man är så långt ifrån varandra när det gäller sätt att hantera det som är svårt och tror på olika saker. Vi har provat hans teori om hur vi ska klara detta, många gånger och resultatet blir oftast detsamma....kraschlandning och börja om på ruta ett.
Jag har bönat och jag har bett om att vi ska ta hjälp utifrån för att lära oss att lyssna, förstå och respektera varandra. Jag vill inte slå mig för bröstet å säga att jag är bättre på att hantera konflikter än vad han är, men jag har jobbat oerhört mycket med detta, velat utveckla mig som människa och är intresserad av beteende vetenskap och ser så tydligt orsak och verkan, när man flyr problemen.

Jag blir oxå sårad och höjer garden och känner att jag måste försvara mig. Och det är när två människor gör så, som det bara slutar med att man slår skallen blodig i väggen och till sist gör varandra illa. Fast man inte vill. Det söndrar och väcker känslor som man inte haft tidigare.
Känslor som att man vill vara själv, känslor som hat över den smärta man åsamkas.

Jag älskar Magnus och jag vill inte behöva känna att detta inte går längre. Jag vill inte att den man som kommit att bli min bästa vän och älskade, ska komma att bli någon jag tycker illa om och aldrig mer vill se.

Men den risken finns alltid när man inte kan mötas och konflikterna haglar och man till slut bara måste rädda sig själv. Risken finns alltid att man till slut sårar så djupt att förlåt inte längre räcker och kan göra bra.

Vi har problem, men inte olösliga problem. Vi är bara så fruktansvärt olika men samtidigt så är vi så lika i att vi bägge bär ärr från saker som hänt oss som barn och som tvingat oss att skapa överlevnads strategier, för att just kunna överleva. Och när det krisar, när rädslan sätter in, när man känner sig angripen....då släpps den primitiva instinkten lös....man måste bara överleva till varje pris och skydda sig själv från smärta.

Det är plättlätt att säga...jamen ni är ju inga barn längre, så ta å kamma till er och red upp detta!

Men det är så att har man inte dealat med och mött det som man flytt från som barn, så ligger det kvar och smärta väcker alla gamla känslor till liv och då är det inte ett vuxet tänkande som träder in, utan bara en strid om att skydda sig själv och ta bort det som gör ont. Det handlar om ren och skär överlevnad.

Alla är vi produkter av det som var vårt liv, vår vardag eller trauman som vi utsattes för som barn. Det kan aldrig bli nåt annat. Sen är det upp till varje människa att göra sig fri från detta och att vem som än svek eller tog ifrån oss vår självklara rätt till kärlek, skydd, bekräftelse och trygghet....inte ska få ta ifrån oss mer....men många gånger är det så att vi låter dem fortsätta ta fast de ibland faktiskt kan vara döda idag.

Insikt är det som behövs och ett mod att våga glänta på locket och en vilja att bli fri....men det är lättare sagt än gjort för många av oss människor.

Man kanske skulle fötts tex som hund...de lever bara i nuet och allt nytt som de lär sig det anammar de och så finns inga gamla beteenden.....det har Mannen som talar med hundar sagt på tv  :-)

Nåväl....varje dag är ny och ger en chans till förändring och jag tror på att människor kan förändras, jag tror på andra chanser och jag tror på mirakel. För så ofta som jag varit stenhårt övertygad om något negativt så har det visat sig att jag har haft fel. Vilken lättnad va? då jag insett att det jag aldrig trodde kunde ske, att det faktiskt skedde ändå. Överbevisad!
Så jag vet att bra saker sker, jag vet att inget tillstånd - varken det olyckliga eller det lyckliga för den delen - varar för evigt.
Allt är föränderligt och utan det ena så existerar heller inte det andra. Hela tiden sker förändring. Vår peronlighet ändras med åren, våra ideal, mål, drömmar och hur vi tänker, känner, reagerar och agerar - det ändras hela tiden utefter de förutsättningar som råder och efter mognad.

Vi fattar beslut idag som vi aldrig skulle kunnat tänka oss för tjugo år sen och kommer i framtiden fatta beslut som vi aldrig kan tänka oss idag att göra.

Det är minst sagt spännade det här att leva......som en film som är allt annat än förutsägbar och vi själva är både regissören och har huvudrollen i vårt liv. Det är STORT det. Och det är vi som kammar in intäkterna i form av lycka och välmående, om det är så att vi bestämmer oss för att göra vårt liv till en "feelgood film".

Ja det är verkligen stort och vi har oftast ganska lång tid på oss för omtagningar och att reflektera över de scener som utspelats fram till nu.....men ibland tar filmen slut fortare än tänkt och den läggs ner - inga nya chanser till omtagningar så det bästa är nog att tänka sig att det är direktsändning och göra det bästa av det vi har här och nu! Och det där med repriser, det vet vi ju att det inte finns några.

Livet är HÄR och NU

Tar DU chansen att göra detta till DITT livsverk eller låter du nån annan regissera dig?

Tål att funderas på....det är aldrig försent att casta de människor man vill ha omkring sig och starta inspelningen av århundradets film. Filmen om Dig - Ditt Liv så som Du vill ha det