Vem är beredd när det knackar på axeln?
Det gör ont när ens bästa och äldsta vän faller en om halsen och viskar i mitt öra - Jag vill inte dö.
Det gör ont att hålla en skakande och fuktig hand när man sitter intill hos doktorn när hon får veta att cancern har kommit tillbaka. Det är maktlöshet i sin renaste form. Det gör så in i märgen ont att se hennes rädsla och se henne dra sig över håret och sucka när hon förstår att hon kommer förlora allt hår igen.
Man ack så fint det kändes att få vara där för henne, med henne och att det inte bara var hennes öron som tog emot orden och hennes kropp som skulle förstå innebörden.
Bara några timmar innan tog jag emot besked att även mamma har bröstcancer igen. Och igår ringde min pappa och sa att han har en centimeterstor tumör i lungan och hostar blod.
Tre av de viktigaste personerna i mitt liv har inom loppet av timmar blivit dödsjuka.
Och här står jag och är mållös, handfallen. Hjärnan har sagt upp sig och jag sitter bara och tomglor.
Att skriva hjälper mig smälta, förstå och ta in vidden av detta. Att pränta ner orden som inte kan komma ur min mun ger mig känslorna tillbaka.
För det är så att min kropp har stängt av. Den behöver endast bara några få funktioner nu och resten stängs ner. Den orkar inte fungera och jag märker hur jag blir mer och mer trött.
Är orkeslös utan att vara sömning. Utan förvarning stiger tårarna upp i ögonen och jag tror de ska svämma över men så drar de sig tillbaka igen. Jag vill känna och jag vill gråta men allt är bara tomhet och känslan av att inte förstå.
Och det är väl klart att jag inte kan förstå heller. Det är rätt mycket att ta in på kort tid.
Jag vet att en lång kämpig tid inleds för dessa tre så älskade personer. En mentalt jobbig resa där livskraft och kampen om livet ska segra över sjukdom och dödsångest. En fysiskt jobbig resa med operationer, cellgifter och återuppbyggande av en kropp som är svag och ärrad.
De flesta överlever cancer idag men det är inte något man gör med en klackspark och utan att bli märkt för livet.
Jag står vid sidan om, vill kunna stötta och hjälpa. Jag har mina egna rädslor och oro över att förlora dem, att hantera. Och sakta men säkert kommer väl vaccumet som omslutit mig att släppa och jag kan andas vanligt igen.
Jag kommer kunna tänka igen och kroppen kommer kunna bära mig och fungera.
När jag var på väg till sjukhuset för att möta upp och vara sällskap så spelades en låt på radion.
Those where the Days...
Om hur de var unga, höjde ett glas eller två, var oslagbara och hela livet låg framför. Det skulle aldrig ta slut...det var så det var.
Det var tider det....ta vara på er tid med dem ni har och gör det ni tänker på men inte kommer till skott med.
Lev och älska idag för i morgon kan det vara försent.
Idag har cancern visat mig sitt ansikte i min väns ögon och det är en blick som gör ont att ta emot. Men jag viker inte undan, min blick är stadig och jag möter hennes. Hela vägen så långt det behövs kommer jag ge vad jag kan och bära då jag behöver.
