Håret luktar smör när samtalet kommer
Sitter på badrumsgolvet nedanför badkaret, andas så tungt att jag flåsar. Vattnet rinner i strömmar utmed min kropp och jag funderar på hur länge jag blir sittande innan jag har krafter att resa mig. Jag drar handduken om mig eftersom det börjar bli kallt.
Tankar och känslor drar igenom huvudet och jag väger för och emot att släppa efter och även låta tårarna väta ner mig. Bestämmer mig till slut för att inte gråta. Samlar krafterna igen och reser mig, först på alla fyra och sen med hjälp av en hand på badkarskanten så står jag snart på benen och kan räta på ryggen.
Jag höjer blicken och möter mitt ansikte i spegeln. Betraktar det våta håret som nu i alla fall är rent och inte luktar smör längre. Undviker att möta min blick, det orkar jag inte för då kommer tårarna av sig själv.
Jag har bara tagit en dusch och denna gång tvättat mitt hår. Magnus erbjöd sig hjälpa mig igår men det fanns inte ens energi till att orka ens med hjälp till det.
Har de senaste duscharna valt att inte tvätta det eftersom det kostar för mycket av min styrka att göra det och sen torka och försöka ordna någon sorts frisyr efteråt.
Ett gummiband i håret och sen undvika att se mig i spegeln har varit nödlösningen för att inte känna mig alldeles för jävlig och ynkligt svag.
Jag har sen kortisonkurens start för några dagar sen, känt hur värken i lederna känns annorlunda. Det gör inte lika stickande och intensivt ont och jag hoppas att det bådar på gott resultat av kuren.
Jag har känt ett hopp om att återfå styrkan i kroppen när inflammationen släpper sitt grepp.
Jag har visualiserat mig hur muskler, leder och celler kan slappna av och inte behöva bekämpa det som härjar när det nu finns medicin som sköter det.
Jag har varit så trött. Så vansinnigt trött och det har varit mer än den vanliga tröttheten som jag alltid annars måste leva med och hantera på ett sätt så att jag ändå kan ha ett meningsfullt och trevligt liv.
Man vet aldrig när det där samtalet kommer. Man vet bara att det kommer och igår kom det till mig.....det där samtalet som slår undan benen. Som kastar en tillbaka till mardrömmar och upplevelser som man trott att man bearbetat. Orden som lämnar ett eko av rädsla och smärta. Ord som hårt kramar om luftstrupen och gör det svårt att andas. Till slut är kroppen bara matt och tung och går inte att röra.
Jag fick ett samtal igår som jag fruktat i många år och som rör någon jag älskar. Och även om det ännu är många frågetecken att räta ut så påverkar detta mig så hårt både psykiskt och fysiskt.
När man har varit med om sånt som jag har varit och som gjort min kropp och själ ärrade för livet så sker det på bråkdelen av en sekund, att allt kommer tillbaka.
Bilder och filmsekvenser ur mitt liv de senaste åren avlöser varandra i mitt huvud och för mina ögon. Jag hör rösterna från förr och ser de rädda ögonen. Jag känner dofter i min näsa. Dofter som jag aldrig mer kommer känna eftersom de tillhör det förgångna men minnena väcker dem till liv och alla sinnen upplever och förmedlar skräck och panik till mitt hjärta.
Det råder tumult i tankarna. Hjärtat är tungt och vill släppa fram gråten. Kroppen förblir orörlig och att lyfta armarna, sätta mig upp eller gå över golvet är så svårt. Jag förmår bara ligga och kan inte värja mig mot tumultet och känslorna.
Därför sa jag nej till hans erbjudande om att tvätta mitt hår. Jag sket i det där och då att jag borde ha gjort det för många duschar sen. Jag gav blanka fan i ett hår som luktar illa när jag befinner mig i mardrömmen som är sann.
Med vissheten om att en natts sömn ofta ger perpektiv så somnade jag gott efter att ha varit uppe till efter midnatt.
Visste att saker skulle kännas annorlunda idag när jag sovit. Och jag sov länge. Jag vaknade flera gånger under morgonen för att se på klockan och konstatera att det inte gick att få liv i mig. Till slut när jag såg att klockan var halv tio så kändes det som om motståndet hade gett mid sig lite. Jag orkade hålla ögonen öppna mer än att bara se på klockan.
När jag sitter på sängkanten så märker jag att tumultet i hjärnan lagt sig något. Känslan inombords är en tung tomhet. Fast en tomhet som är full med känslor som behöver ord.
Kroppen är lika tung och omedgörlig som igår. Jag är så svag och samlar krafter till att ta på mig kläderna som ligger på golvet nedanför sängen.
Timmarna har gått, jag håller hjärnan sysselsatt med saker som inte väcker känslorna. Jag orkar helt enkelt inte känna. Det ger en frist och lindring. Jag behöver ha fokus på att kunna kontrollera och hantera min svaga kropp. På att få den att fungera. Utan den har jag inget och allt blir så mycket svårare.
Jag anstränger mig för att ta mat ur kylen och äta eftersom jag vet att det stärker mig. Jag håller tankarna sysselsatta i allt jag gör för att spara på mina krafter.
Allt som händer påverkar minkropp och min hjärna. Starka glädjefyllda känslostormar likväl som chock och sorg. När jag blir rädd eller känner smärta. Allt tar kroppen in och känslorna dränerar den på all styrka och energi.
Hjärnan spelar mig spratt, den går liksom in i ett sparläge den med och jag tänker inte rakt eller klart och har svårt att fokusera.
Till slut gick jag in i badrummet för att duscha. Det är inte en angenäm upplevelse att lida medan man duschar. Att uppleva att själva duschen är som en brottningsmatch eller att jag måste kämpa mot en osynlig kraft som gör mig svagare och svagare.
Därför kunde jag inget annat än att sjunka ihop i en våt fläck på golvet och vänta på att jag skulle orka resa mig igen.
