Lägenhetsbyte och sportfåneri
HOPPSAN!!!!
Då hände det sig igen att flera dagar har passerat sen jag skrev senast och döm om min förvåning när jag nu loggade in och så är HELA bloggen förändrad.
Välkommen till NYA Blogg.se skriver de så hurtigt.
Jag har inte velat ha nån ny layout som de påstår att så många velat och därför har man nu ändrat på allt.
Suck! Ja ibland tycker jag att förändringar är jobbiga. Särskilt de som jag inte väljer själv.
Och jag förstår inte varför allt ska ändras och förnyas. Varför kan fungerande saker och ting inte bara få vara?
Bakåtsträvare? Jag? Näe!!
Men låt gå….jag vet att mitt bloggande inte varit så flashigt, har inga rörliga bilder, ingen musik, inga tuttinuttiga änglar och inga bårder och ramar.
Jag valde blommor som bakgrund och en färg som jag gillade och så fick det vara bra med det. Ser inte riktigt vitsen med att lägga ner så mycket tid på layout när det är mina ord som jag vill lägga tid på.
Men det är jag det.
Nu är allt borta och jag måste t.o.m ladda upp en ny bild på mig själv.
Massor har i alla fall hänt sen sist. Det bästa och det största är att vår strävan och mitt idoga arbete att hitta ett lägenhetsbyte, äntligen har gett resultat.
Och det är helt annorlunda än det jag haft som mål att hitta. Men ibland förekommer det ju att man stirrar sig blind på målet så passa att man inte ser vad som finns i periferin.
Och där fanns denna tvårumslägenhet i Kallhäll. Bytet är ett sk triangelbyte. Tre parter som byter. Han som har Kallhälls lägenheten vill inte bo här utan har fastnat för en annan större lägenhet i en annan del av Kallhäll. Och hon som bor där hon vill till Vällingby pga arbetet.
Och jag vill alltså nu till Kallhäll, till tvårummaren.
Vi sökte trerumslägenheter. Var överens om att mindre än så kan vi inte bo. Men så plötsligt ändar sig allt. Man ser något man tycker om och omvärderar det man tänkt och tyckt från början. Sen har ju även faktumet att Kajsa ska flytta, gjort sitt. Vi behöver alltså inte ett extra rum till henne. Utan kan bo mindre och därmed få billigare hyra.
Eftersom det var så segt på lägenhetssajten och eftersom människor var så oseriösa så la jag in att jag även kunde tänka mig byta till en två och då dök massor av nya förslag upp.
Och på bara en kort kort tid så visade vi tre bytare intresse för varandras lägenheter. Vi ordnade visningar och alla blev förtjusta över det vi såg.
Igår var de andra två hos mig och vi skrev bytesansökningar till respektive hyresvärd. Så nu återstår bara en väntan på att handläggningen ska bli klar och ett godkännade sker.
Vi har siktat in oss på flytt första oktober och ev första september om det blir klart så pass snabbt. Jag vågar inte ropa hej riktigt ännu eftersom någon värd kan få för sig att inte godkänna bytet. Då ska de visserligen ha rimliga grunder till det men man vet aldrig.
Om jag själv finge bestämma så bestämde jag 1 oktober pga min hälsa. Då har vi ordentligt med tid på oss. Jag har ”råd” även om jag blir sämre, att förlora lite tid.
Annars så blir det ett fasligt packande och aningens stressigt för mig. Jag vill nämligen ha min sommar i lugn och ro. Semester med Magnus och husvagnen och inte behöva känna att vi borde vara hemma och packa.
Midsommar står för dörren och vi hade siktat in oss på att vara hemma men så ringde våra vänner och sa att de så gärna ville att vi skulle komma ner. Vi har inte varit hos dem och firat midsommar på två år, och det har jag saknat.
Sen så hittade Kajsa en bil i Mjölby som hon tänker köpa och då åker hon och Niklas med. Vi åker inom Mjölby, köper bilen och så återvänder de hem igen och vi fortsätter till Ljungby.
Känns bra att hon äntligen ska köpa bil, hon har letat så.
Och nu ska jag sticka ut hakan. Inte för rakning och inte för en snyting (hoppas jag)
Jag tänker skriva vad jag tycker (inte) om sport. Jag börjar med att förklara att jag definitivt inte är soprthatare. Jag uppskattar en spännande landskamp Sverige – Finland i Hockey.
Konståkning är vackert. Friidrott kan vara underhållande om Sverige tävlar.
Så ja, sport kan vara trevligt.
MEN så kommer jag nu till hakutstickningen…….sport är ju bara lek!!!!!
Människor leker sig igenom livet genom att lägga precis ALL sin tid till att försöka hoppa högst, hoppa längst i en sandlåda, åka skidor nedför en backe fortast, åka skidor i sick – sack fortast, spela fotboll, göra krumbukter med sin kropp som domare ska bedöma är de bästa krumbukterna i världen, cirkla runt en annan människa i en ”ring” och sen slå den andra allt vad man kan, några rakar av sig allt kroppshår för att det kanske ska göra så att de simmar lite lite fortare än någon annan KROPPSHÅR!!!??????….Ja ni fattar va!?
Vuxna människor leker och får betalt. De lär sig ingenting annat i livet än just att leka. De blir så bäst ibland att de säljer sig själva till högstbjudande.
De umgås inte med vanliga människor. De arbetar inte. De får ingen semester. De kan inte bo i sitt hemland för antingen är skatten för hög eller så är de köpta av nåt annat land.
Men tjänar pengar gör de. Ja bara de allra bästa alltså. De som lekt mest av alla och är extra bra på just den leken.
Alla de andra de försöker och försöker. Men de kommer på andra plats, de får mindre medaljer och mindre pengar.
De är inte lika omtyckta. SEN så när man har blivit så pass gammal att man inte kan leka lika bra som man gjort hela tiden. Ja då glöms man bort för då kommer det nya som tränat sin lek och blivit bäst istället.
Man får inte tävla och visa upp vad man kan. Man får inte vara med i teve och ingen vill intervjua en och fråga hur det känns.
Fast har man tur så kan man få vara med i teve igen. Men då måste man ha lekt riktigt riktigt bra och vunnit många medaljer.
Då får man visa upp sina lekar på film och så får man visa att man fortfarande kan vara stark och snabb. Det heter Mästarnas Mästare.
Man får prata om sin lek, hur mycket man faktiskt har jobbat och hur svårt det har varit. Ja för det är ju inte en lek direkt att bli världsmästare. Ibland så gråter man lite och då tycker alla de andra att man varit extra bra på sin lek.
Det finns ju de också som bestämmer hur det ska lekas. De som säger hur de ska bli bäst på att åka fortast eller hur laget ska göra flest mål.
De kallas för tränare. Och de är bra så länge man vinner. Men så snart man inte gör det så byter man tränare. För då är han eller hon dålig.
Som ni förstår så tycker jag att sport är extremt överskattat. Att människor i alla tider har tävlat och mätt sina krafter är naturligt.
Man hyllade den som var bäst och starkast och man fick förmåner. Det får man fortfarande. Man får miljoners miljoner kronor men då måste man leka länge för just den som köpt en. Och den som ger sig in i leken får leken tåla.
Människor lever sig in i och lever för sporten till den milda grad att man t.o.m kan begå mord.
Ja då talar jag ju såklart om supporterklubbarnas medlemmar.
Människor ställer in sociala evenemang. Människor sjukskriver sig från jobbet. Föräldrar slutar umgås med sina barn. Folk anser att Sverige ska Stanna när det är VM, EM och OS. För att det är det största som någonsin kan upplevas.
Så många människor anser att vuxnas lek är på så blodigt allvar att det är det enda de kan tala om.
Jag kan bli lätt illamående när jag tänker på hur mycket pengar som ligger i sporten. Vad det kostar och hur människor kan tillåtas att ägna sina liv åt detta. Att inte behöva göra ett ”hederligt” yrkesarbete en enda dag i sitt liv. Att människor är så insnöade att de upplevs som korkade för att de levt i sportens skyddade verkstad och inte gjort annat än tränat.
Med undantag för Stefan Holm, han inte bara hoppade högst en gång utan han har även visat vilken enorm allmänbildning han har. Han vet så otroligt mycket och är så smart.
Och det är mer än jag kan säga om många idrottsprofiler. Att de verkar smarta alltså.
Jag kan föreställa mig hur det måste kännas när man från då man började träna, vare sig det är en lagsport eller en individuell gren.
Man lovordas, man får höra vilket ämne man är. Man handplockas och känner sig så utvald.
Man presterar och presterar och man hyllas och folk blir så till sig av det man gör att man verkligen känner att man är bäst. Man vinner och vinner, får högre krav på sig att inte svika.
Men en dag så är man alltså inte bäst längre. Man har gjort det man förmår. Åren har gått och åldern tar ut sin rätt.
Andra yngre förmågor har klättrat ikapp och går om en. Man är inte lika het och intressant längre.
Då står man där och vet inte vad man ska göra. Man kan inget annat än att hoppa högt eller långt. Sparka en fotboll, åka fort eller lyfta tungt. Man kan inget.
Man har en massa pengar men inge frågar efter en längre. Ingen behöver en. Ingen är intresserad.
Hur lycklig är man då över leken man lekte? Hur mycket betyder alla pokaler och medaljer? Men så är det ju, man får ju leken tåla och så här är reglerna. Man glöms bort och betyder inget när man inte är bäst längre.
Tills en dag när telefonen ringer och någon frågar
- Vill du vara med i Mästarnas Mästare?
