i huvudet på en finnpajsar jänta

O A V B R U T E T regn hela helgen i husvagnen. Man kan ju tycka att vi måste vara galna som stannar kvar och inte åker hem när vi bara har nån mil att köra.

 

Man kan även tycka att det låter ju mysigt, att kura inne i en mysig husvagn medan regnet smattrar på taket.

 

Och ja, det var mysigt. Jag hade absolut inget behov av att sitta ute. Det hade jag ju inte gjort om jag var hemma heller. Visst är ytorna större hemma men då hade vi ju å andra sidan känt att man borde göra nåt, städa eller annat.

 

I husvagnen behöver vi inte göra ett dugg. Bara fixa mat och sen så bara är vi.

Jo jag ska medge att Magnus var lite rastlös, fast bara lite. Fast det kanske mest handlade om att han blev blöt varje gång han gick ut för att röka.

 

Vi tittade på film på Kajsas minidvdspelare. Chippade och dippade. Magnus fixade nattmackor när vi inte orkade laga middag.

 

Natten till igår vaknade jag och märkte direkt att något var annorlunda. Det var tyst. Jag hade ingen aning om vad klockan var men regnet hade upphört och inte ett ljud hördes.

Självklart hoppades jag att det skulle vara slut där och då men morgonen förde med sig mer regn.

 

Jag som är väldigt känslig för ljud numera kan borde bli galen och fullständigt slut av att lyssna på smattrandet. Men konstigt nog så finner jag det rogivande.

Naturligtvis skulle tre veckor semester med ihållande regn vara helt annorlunda och jag hade nog inte ens andats ordet mysigt då.

 

Men en helg, annan miljö än hemma, och möjligheten att slippa krav och måsten det gör att regn plötsligt blir mysigt.

Riktigt myspysigt  J

 

Jag har ofta på senare år funderat på detta med krav och måsten. Vad det egentligen är som vi måste göra och varför vi har så lätt att känna att andra har krav på oss.

 

Jag har större delen av mitt liv levt med en känsla av att andra människor har förväntningar på mig som jag måste leva upp till.

Att det har varit så är mycket olyckligt för varenda en som upplever det.

 

Och någonstans har det blivit en miss liksom. Mina upplevelser kontra sanningen och hur det egentligen var, behöver inte alls stämma överens med varandra.

 

Jag vet bara att jag är en av många duktiga Annikor som haft ribban alldeles för högt upp och därför alltid känt att jag inte nått upp till den.

 

Detta kunde jag till viss del hantera innan min bror dog och innan jag blev sjuk. Jag hanterade de så att jag bara ansträngde mig lite mer, blev ännu lite mer duktigare och ribban höjdes ännu lite mer.

Men jag hanterade det och var jävligt duktig. Det var så mycket som jag måste ha kontroll över. Så mycket som måste göras på ett visst sätt och  naturligtvis bättre än alla andra och jag jämförde mig både till höger och vänster och försäkrades om att alla andra nog fixade allt ändå lite bättre än mig så jag måste anstränga mig lite till.

 

Det sjuka är ju att då i livet som jag hade som mest att göra, var som mest tröttast och hade viktigare saker att göra än att sträva efter perfektion, det var när jag hade småbarn. När jag skulle lagt all energi på dem och vårt liv där och då istället för att banna mig själv och straffa mig när jag inte lyckades, genom att välkomna ångesten i mitt liv.

 

De ljuva och så värdefulla åren då barnen är små. De försvinner så fort och man får dem aldrig åter och sen är det så dags att ånga sig att man inte gjorde annorlunda och banna sig för att man tyckte att det viktigaste var att stenarna i trädgården låg i storleksordning eller att bullarna till skolklassen var hembakade och perfekt gräddade med exakt lika många pärlsockerkorn på varje.

 

Jag ser och hör idag att detta sjuka fenomen fortsätter och fortsätter. Människor bränner sina ljus i bägge ändarna för att sträva efter perfektion och jämför sig hela tiden med alla andra.

 

Vill man inte göra exakt så som mamma alltid gjorde så vill man göra bättre än alla fruarna i trappuppgången eller på villagatan.

Ja fruarna, för det är banne mig inga karlar som håller på så här.

 

När vi har som mest att göra i livet så är ytan som allra viktigast.

 

Idag med snart utflugna barn, två rejäla livskriser som handlade om förlusten av min bror och förlusten av min friska kropp, i bagaget, och ett par män och relationer senare så har jag förstått vad det hela handlar om. För mig. Livet handlar om att vara här och må så bra som möjligt. Att göra det bästa av de kort jag får eller kan spela mig till.

 

Att känna tillfredsställelse i mina relationer med andra människor. Le och skratta varje dag och känna att jag gör vad jag vill med mitt liv utan att snegla på grannarna eller någon annan.

 

Fast med sorg i hjärtat kan jag bara konstatera att det fortsätter.

 

Jag har levt med att ständigt känna mig jagad av måsten. När min kropp och mitt sinne var som sjukast och som mest utmattat så klarade jag inte av en vecka med ett läkarbesök på fredagen inbokat. Den veckan var ett helvete och vissheten om att jag måste på läkarbesöket jagade mig och gjorde mig så sjukt sjuk att det hela ändå slutade med att jag avbokade i sista stund.

 

Jag vet att många lever så idag, nu. Jag vet att måsten och krav, inbillade eller verkliga gör människor sjuka och tar dem bort från nuet. Tar dem bort från människorna som de behöver och som behöver dem. Barn får växa upp utan närvarande mammor därför att de inte klarar att släppa på kraven och klarar inte att säga nej.

 

Hela tiden pågår denna ohälsa som i många fall får mycket vådliga konsekvenser.

 

Självmedicinering av alkohol eller andra droger. Medicinering av medicinska preparat och i värsta fall så orkar man inte leva längre.

 

Jag vet inte om det krävs att man drabbas av något svårt innan man som människa kommer till insikt om vad det är man håller på med.

För mig var det i alla fall så. Jag kan ju inte veta annat. Jag hoppas ändå att det inte är så, utan att människor kan komma till insikt ändå.

 

Jag hoppas att människor kan ta sitt förnuft till fånga och stanna hjulet, stiga av för att sen fundera på om man ska kliva på samma hjul igen eller styra in sig själv på andra vägar där ett mer livsnära liv får råda.

 

Människor skaffade barn förr. För att det blev barn oavsett om man ville det eller inte. Idag kan vi välja och ändå så blir det så många barn satta till denna värld som får växa upp med icke närvarande föräldrar.

 

Jag är tacksam över att jag med mycket låg lön, valde möjligheten att arbeta hemifrån när Martin och Kajsa var små. Jag är tacksam över att jag medan tid fanns kom till insikt om livets värden. Jag är tacksam över att jag valde att inte lägga ett sånt stort livspussel så att jag trots min jakt på perfektion ändå hade huvud kvar att tänka med och prioriterade att vara med mina barn när de var små.

 

Idag vet jag hur lätt jag kan känna mig jagad och jag känner igen tecknen. Då vet jag att jag bara har att stanna upp, stiga av och tala om för mig själv att det finns ingen som kan ha några krav på mig och jag måste absolut ingenting. Och det viktigaste av allt – jag har lärt mig att be om hjälp.

 

Men detta är ingen som kommer av sig själv, jag måste jobba på det.

 

Och nu måste jag faktiskt klä på mig och börja denna dag. Jag har ju faktiskt en del att greja med och stressad är det sista jag vill känna mig.