Vemod och att säga nej
Vaknade till ett tomt och tyst hem idag. Det är i och för sig inget ovanligt eftersom jag oftast är ensam hemma när jag vaknar.
Men Magnus är inte på jobbet utan i Småland, fast just nu sitter han på tåget hem. Det är konstigt vad saknaden kommer på fort när han inte är här.
Det är verkligen så tydligt att han har rest iväg. Att prata i telefonen känns också annorlunda än när vi pratas vid i veckorna när han är på arbetet. Om ett par timmar ska jag åka in till centralen och möta honom.
Känns fint.
Men det var inte bara känslan av ensamhet som var annorlunda i morse. Det var känslan av att något avgörande hade skett igår. Något som gjorde skillnad.
Och det som var annorlunda är väl inget som påverkar mig direkt. Det handlar såklart om Kajsa och att hon tagit studenten. Skolan är slut nu. Men tankar har sökt sig till mig idag. Tankar om att det även för mig blev annorlunda idag.
Skolan har varit en väldigt stor del i livet som förälder.
Första skoldagen är stor och förväntansfull. Både Martin och Kajsa har sett fram emot den och varje termin som börjat har varit lika spännande och pirrig som varje avslutning har varit förlösande och frigivande.
Nya gymnastikkläder och skor har inhandlats. Böcker har klätts in och skolsaker inhandlats. Ryggsäckar och skolväskor har kommit, nötts och kasserats. Läxor har glömts och läxförhör har gjorts med barn vid köksbordet och jag samtidigt framför spisen.
Mutor, hot och böner omvartannat. Tjat om att inte glömma än det ena än det andra. Panikinhandling av matsäck som aviserats just innan läggdags.
Skolan är en stor del av småbarnsåren och när högstadiet börjar så läggs oron till. Vilka kompisar ingår i vänkretsen. Vad gör man ute sent om kvällarna. De första tecknen på att man tycker att mamma tjatar och undrar för mycket, kommer.
Gymnasiet som för Martins del fortsatte vara en ”kamp” och han var skoltrött så in i bängen. För Kajsa blev gymnasiet en vändning från skoltrötthet till att älska skolan och sin klass.
De blev myndiga och när det sker så anses de själva bära ansvar för sin skolgång och vi föräldrar får plötsligt inte lika stor inblick i skolan.
Ändå så kan man inte låta bli att undra, fråga och tjata.
Varje terminsavslutning har inneburit ett uppehåll i strikta rutiner och att jag som mamma har känt att man slipper tjata och får lite lugnare vardag.
Nu är den här tiden slut. Inga fler betyg kommer visas upp. Inga fler prov kommer pluggas på och förhöras. Inga fler utvecklingssamtal. Allt detta är slut och det är med blandade känslor för mig med.
Vemodigt är det och det känns konstigt.
1996 började Martin skolan och nu 2012 slutade Kajsa. I sexton år har jag varit engagerad i skolan, varit klassförälder, bakat, gått på föräldramöten och hem och skolamöten.
Presenter till lärare har inhandlats och examenskläder har strukits kvällen innan.
När jag tänker på allt detta så är det en dörr för mig med, som stängs. Den kommer inte öppnas igen. Jag kan låsa och slänga nyckeln.
När jag går på avslutning igen gör jag det som moster, faster, mormor och farmor om jag har tur. När jag nästa gång går på ett studentutspring kanske det är David med vit mössa om sexton år som jag tar emot.
Ja vemodigt känns det minsann.
Var sak har sin tid i livet. Livet är i ständig förändring och det man är upp i för stunden, det är borta i nästa.
Allt kommer, varar en stund för att sen försvinna. Inget är bestående. Annat än människorna vi bär närmast vårt hjärta och vad vi känner för dem.
Det är endast kärleken vi känner för våra närmaste som är bestående.
Vänner kommer och går precis som arbetskamrater och saker vi gör och engagerar oss i.
Livet pågår hela tiden och vi gör bäst i att var här just nu och göra det vi kan med vad vi har.
Göra vad vi kan för att må bra.
Jag vill efter många år av förluster till döden och förlusten av min friska kropp. Säga att det är inte värt en minut att låta det svåra man varit med om, påverka framtiden så att den och själva livet glider ur händerna på en.
Varje minut som man ger till det förflutna är en minut du tar från din framtid.
Varje minut som du ger till ångest är en minut du tar från ditt nu.
Varje minut som vi ägnar åt missnöje över livet är en minut som går förlorad till att göra skillnad med.
Varje människa bör varje morgon fråga sig själv – Vill jag må bra idag? Om svaret blir Ja kommer följdfrågan – Är jag då beredd att göra vad som krävs genom att själv ta ansvar för att jag ska må bra? De flesta svarar Ja även på denna fråga men hur många axlar ansvaret och verkligen gör det som krävs?
Många gömmer sig bakom samma ”lögner” och fortsätter tycka att det är någon annans ansvar att man mår och känner sig så misslyckad som man gör. Många gömmer sig bakom sin ångest, sin sjukdom, sin skilsmässa, sin förlust, sin arbetslöshet, sin dåliga lön, sin barndom…….ja det finns en uppfinningsrikedom som slår med häpna när man hittar gömställen.
Och oavsett vad någon har tagit ifrån dig så kan Du sätta ner foten idag. Här och nu kan du säga stopp och själv ta kommandot över Ditt liv.
Ingen kan ta något som man inte ger sitt medgivande till. Vuxna människor låter t.o.m sedan länge döda människor fortsätta styra deras liv.
Varför???
Varför är man så rädd att säga nej och bestämma sig för att skaffa sig det liv man vill. Skaffa sig det som ger mening och tillfredsställelse istället för missnöje.
Jag vet inte. Jag vet bara att så sker hela tiden över allt.
Peter LeMarc sjunger så här i en sång:
Ditt liv är ditt eget
Du äger din tanke och tid
Låt ingen ta det ifrån dig
Älskling, Du är en speciell individ
Det är väl värt att ägna lite tid till att tänka på och sen fatta ett beslut om man känner att man är den som låter sig styras och ta vad man vill ifrån.
Jag vet att det går att säga nej. Jag vet att det går att själv börja styra sitt liv. Och jag vet att det går att inte låta någon ta något mer.
För jag satte ner foten i mitt liv och tog över och började använda huvudet.
Jag har gjort det.
