Minnesrum
Ett helt liv består av så många minnen. Och ju äldre man blir desto fler blir de. Det är genom minnena som man kan se hur ens liv har varit. Och det är genom minnena som man faktiskt ser att man har haft ett liv.
Jag är ju som bekant livrädd för att "förlora" min hjärna. Och det är kanske naturligt eftersom jag blev sjuk i den och med det varse om att utan hjärnan så försvinner vårt liv, vår personlighet och våra minnen.
Vår hjärna är verkligen alldeles fantastisk eftersom vårt liv lagras däri. Hjärnan för oss framåt och utvecklar oss. Den räddar oss från det som är farligt och leder oss mot det som är bra för oss.
Hjärnan lagrar allt vi har lärt oss och utan den skulle vi få börja om på nytt varje dag.
Vi har alla en minnesbank. Och det är den vi kommer behöva leva på när vi blir gamla. Därför tycker jag att det är viktigt att hela tiden göra insättningar i minnesbanken. Insättningar i form av kärlek, glädje och lyckliga stunder. Vi bör leva så att vi skapar minnen som är upplyftande och roliga att tänka på. För det kommer en dag då de flesta av oss inte har så mycket annat att göra än att tänka.
Och vi tänker ju hela tiden och ser alldeles för ofta tillbaka på våra liv med missnöje över allt vi ångrar eller inte gjorde.
Vi bör fylla vår minnesbank med minnen om att vi gjorde allt vi kunde för att vara lyckliga. Vem vill som gammal sitta och tänka tillbaka på ett liv som man är missnöjd med? Troligen är det samma människa som idag redan är missnöjd och inte tror sig kunna eller är övertygad om att inget går att ändra.
Jag omger mig med minnen. Jag har kartonger och lådor med minnen från min barndom och framåt i tiden. Jag har inte många tavlor på mina väggar. Istället sitter där fotografier av dem som jag håller kära. Jag har en önskan och det är att kunna ett fysiskt minnesrum.
Ett rum helt enkelt som jag fyller med mina minnen så att de inte behöver ligga i kartonger och lådor.
Jag vill att det rummet ska innehålla mitt liv från början till nu och få fortsätta framåt.
På väggarna skulle jag hänga foton av mig som baby, foton av mina föräldrar och syskon, när jag växer upp till en liten tös, tonåring och vidare i livet. Jag skulle hänga upp teckningar som jag har ritat, låta skolböcker som jag skrivit i, ligga framme. Jag har en gul tröja, från när jag var 4-5 år, redan nu hängandes i mitt sovrum och den skulle såklart få sin plats i minnesrummet.
Jag skulle ha en skivspelare därinne där jag kunde spela den musik jag lyssnade på. Jag skulle leta efter en fotölj som jag hade i mitt tonårsrum och inreda med den och ha en säng jag kunde vila på. På sängen skulle mitt gamla överkast i pilé ligga. Det som mamma gav mig i julklapp ett år, och som föreställer ett kärlekspar i svart siluett mot orange bakgrund.
Mina gamla dagböcker skulle ligga framme så jag kunde bläddra i och läsa dem. Likaså mina idolböcker och planscher på Osmonds och Abba.
Fotoalbumen skulle ligga uppslagna och i dem skulle fragment av mitt liv finnas att försjunka i.
Jag skulle kunna gå runt hela rummet och följa hela mitt liv. Dockan och nallen från min barndom skulle vara på plats. Likaså min gamla pottstol.
Sen skulle mina barns födelse få en stor plats. Den är den viktigaste i mitt liv. Jag skulle kunna sitta där och ha mängder av foton framme. Teckningar och alster som de skapat. Deras favoritleksaker och semesterminnen.
Det finns så många saker som jag skulle fylla detta fysiska rum med och jag skulle älska att träda in där för att minnas eller bara vila bland det som är jag.
Jag är så rädd för att börja glömma. För med glömskan så försvinner bitar av det som är jag.
Även de sorgliga och smärtsamma sakerna skulle få en plats. Skilsmässan från barnens pappa, min brors död, min sjukdom. Jag skulle ha allt det jag har skrivt, liggandes där för jag vill inte glömma något alls.
Om jag hade ett rum till övers att fylla med vad jag ville så skulle jag skapa mig mitt minnesrum. Men idag får jag nöja mig med att ha mina saker i lådor och kartonger. Ha mina minnesbilder och bevara dem i minnesbanken och hoppas att de aldrig försvinner.
Jag är ingen betydelsefull person, så till den grad att jag skapat något stort som människor pratar om. Jag är bara betydelsefull i den lilla krets av människor som jag har närmast mig. Men kunde jag skapa detta rum till mig själv och till dem att se vem jag är och hur jag blev jag, så vore jag mer än glad.
Den största gåvan till mig själv är tacksamhet över att jag gjort vad jag kunnat för att få ett bra och lyckligt liv. Och jag har, oavsett hur dåliga oddsen än varit, överlevt allt och funnit min mening med livet. Jag är inte bitter och tycker inte att något är orättvist och det jag har varit missnöjd med, det har jag ändrat på.
Jag håller mina tummar för att jag ska kunna skapa mitt Minnesrum i framtiden. Och dit in skall jag bjuda er allihop om ni vill.
Jag är ju som bekant livrädd för att "förlora" min hjärna. Och det är kanske naturligt eftersom jag blev sjuk i den och med det varse om att utan hjärnan så försvinner vårt liv, vår personlighet och våra minnen.
Vår hjärna är verkligen alldeles fantastisk eftersom vårt liv lagras däri. Hjärnan för oss framåt och utvecklar oss. Den räddar oss från det som är farligt och leder oss mot det som är bra för oss.
Hjärnan lagrar allt vi har lärt oss och utan den skulle vi få börja om på nytt varje dag.
Vi har alla en minnesbank. Och det är den vi kommer behöva leva på när vi blir gamla. Därför tycker jag att det är viktigt att hela tiden göra insättningar i minnesbanken. Insättningar i form av kärlek, glädje och lyckliga stunder. Vi bör leva så att vi skapar minnen som är upplyftande och roliga att tänka på. För det kommer en dag då de flesta av oss inte har så mycket annat att göra än att tänka.
Och vi tänker ju hela tiden och ser alldeles för ofta tillbaka på våra liv med missnöje över allt vi ångrar eller inte gjorde.
Vi bör fylla vår minnesbank med minnen om att vi gjorde allt vi kunde för att vara lyckliga. Vem vill som gammal sitta och tänka tillbaka på ett liv som man är missnöjd med? Troligen är det samma människa som idag redan är missnöjd och inte tror sig kunna eller är övertygad om att inget går att ändra.
Jag omger mig med minnen. Jag har kartonger och lådor med minnen från min barndom och framåt i tiden. Jag har inte många tavlor på mina väggar. Istället sitter där fotografier av dem som jag håller kära. Jag har en önskan och det är att kunna ett fysiskt minnesrum.
Ett rum helt enkelt som jag fyller med mina minnen så att de inte behöver ligga i kartonger och lådor.
Jag vill att det rummet ska innehålla mitt liv från början till nu och få fortsätta framåt.
På väggarna skulle jag hänga foton av mig som baby, foton av mina föräldrar och syskon, när jag växer upp till en liten tös, tonåring och vidare i livet. Jag skulle hänga upp teckningar som jag har ritat, låta skolböcker som jag skrivit i, ligga framme. Jag har en gul tröja, från när jag var 4-5 år, redan nu hängandes i mitt sovrum och den skulle såklart få sin plats i minnesrummet.
Jag skulle ha en skivspelare därinne där jag kunde spela den musik jag lyssnade på. Jag skulle leta efter en fotölj som jag hade i mitt tonårsrum och inreda med den och ha en säng jag kunde vila på. På sängen skulle mitt gamla överkast i pilé ligga. Det som mamma gav mig i julklapp ett år, och som föreställer ett kärlekspar i svart siluett mot orange bakgrund.
Mina gamla dagböcker skulle ligga framme så jag kunde bläddra i och läsa dem. Likaså mina idolböcker och planscher på Osmonds och Abba.
Fotoalbumen skulle ligga uppslagna och i dem skulle fragment av mitt liv finnas att försjunka i.
Jag skulle kunna gå runt hela rummet och följa hela mitt liv. Dockan och nallen från min barndom skulle vara på plats. Likaså min gamla pottstol.
Sen skulle mina barns födelse få en stor plats. Den är den viktigaste i mitt liv. Jag skulle kunna sitta där och ha mängder av foton framme. Teckningar och alster som de skapat. Deras favoritleksaker och semesterminnen.
Det finns så många saker som jag skulle fylla detta fysiska rum med och jag skulle älska att träda in där för att minnas eller bara vila bland det som är jag.
Jag är så rädd för att börja glömma. För med glömskan så försvinner bitar av det som är jag.
Även de sorgliga och smärtsamma sakerna skulle få en plats. Skilsmässan från barnens pappa, min brors död, min sjukdom. Jag skulle ha allt det jag har skrivt, liggandes där för jag vill inte glömma något alls.
Om jag hade ett rum till övers att fylla med vad jag ville så skulle jag skapa mig mitt minnesrum. Men idag får jag nöja mig med att ha mina saker i lådor och kartonger. Ha mina minnesbilder och bevara dem i minnesbanken och hoppas att de aldrig försvinner.
Jag är ingen betydelsefull person, så till den grad att jag skapat något stort som människor pratar om. Jag är bara betydelsefull i den lilla krets av människor som jag har närmast mig. Men kunde jag skapa detta rum till mig själv och till dem att se vem jag är och hur jag blev jag, så vore jag mer än glad.
Den största gåvan till mig själv är tacksamhet över att jag gjort vad jag kunnat för att få ett bra och lyckligt liv. Och jag har, oavsett hur dåliga oddsen än varit, överlevt allt och funnit min mening med livet. Jag är inte bitter och tycker inte att något är orättvist och det jag har varit missnöjd med, det har jag ändrat på.
Jag håller mina tummar för att jag ska kunna skapa mitt Minnesrum i framtiden. Och dit in skall jag bjuda er allihop om ni vill.
